begripliggorande.blogg.se

Hej Wilo!
Du skickade mig ett mejl. Du hade fått ett samtal om att vår blogg var populär och att man ville att vi skulle skriva vidare. Jag svarade dig, att jag tycker det är svårt att svara på ditt färdiga manuskript. Men vi börjar om nu. Du får svara på mitt brev. 

 

Just nu ser jag på Allsång på Skansen. Det är Hasse Kvinnaböske Andersson som sjunger Änglahund  Statsministern  sjunger i mikrofon rakt in i tv-rutan.Bredvid honom står skolministern. En traktor är på scenen och ackompanjerar med sitt motorljud. Carola är också där. Sen blir det Morden i Midsomer.  Det har inte hänt mycket skulle kan man kunna säga. Mer än att min mamma ringde till mig nyss och sa åt mig att jag kunde ha på mig hennes svarta dräkt på begravningen. - Vilken begravning?  frågade jag.  - Min, svarade hon. . Döden har aldrig varit ett svårt samtalsämne i min familj och min mamma har alltid haft mycket att säga till om. Men ändå. Det här känns ändå lite överdrivet. 

Men i Gamlestaden håller saker på att förändras radikalt . Minns du församlingshemmet på Holländarplatsen? Det ockuperades för kanske 5-6 år sedan. Då  ringde jag upp områdesansvarige för Poseidon som jag träffat på ett antal möten och föreslog att vi skulle kunna ha ett dialogmöte mellan honom och ockupanterna på biblioteket. Vet inte säkert om det var något slags fredsmäklarkomplex som drabbat mig eller om jag bara var naiv. Idén var i alla fall döfödd. Ibland när man läser om de kommunala bostadsbolagen eller läser deras bostadsannonser om alla krav de har på sina tilltänka hyresgäster är det svårt att förtstå vitsen med att ha dem kommunala. Hur gör de skillnad? Kan någon förklara? 

 

Där församlingshemmet stod har det nu byggt ett ganska stort hyreshus. I nedre botten finns en ypperlig italiensk restaurang. Jag är glad att man bygger. Vi behöver fler bostäder. Men jag är emot när man pratar om att Gamlestaden håller på att bli ett attraktivt bostadsområde. Gamlestaden har länge varit ett attraktivt bostadsområde för folk som tidigare bott i förorten längre ut. Gamlestaden har varit andra stoppet för många av våra nyanlända.När de kommit till Gamlestaden har de kännt sig etablerade. Men det räknas  inte. Attraktivt är det bara när det attraherar vissa kapitalstarka grupper. Det är lite tröttsamt med allt detta osynliggörande exempelvis  i Allsång på Skansen och diskussionen om var det är attraktivt att bo.

 

Skriv snart! 
Karin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag skulle vilja skriva ett svar. En analys av Sverige. Men här finns ingen enhetlig bild och det är väl egentligen bra. I jämförelse med Somalia är Sverige ett fantastiskt friskt och fint land. Ändå klagar vi. Särskilt jag är duktig på att klaga, särskilt på det kommunala styret. Att det är så beror nog på att jag härstammar från ett folk, inte särskilt rika eller märkvärdiga, men som är vana att göra som de vill, som jobbat för sig själva. När jag är som mest ilsken över hur allt ser ut, både vad gäller mina egna barn och min arbetsplats brukar jag hänvisa till folks bristande överlevnadsinstinkt. Jag brukar tänka att mina barn skulle ha mycket att lära sig av några dagar ensamma i slummen i Calcutta. Eller att mina överordnade har sjukt dåligt affärssinne som inte begriper att de för att nå framgång måste finslipa och utveckla produktionen istället för administrationen. Produktionen i den offentliga sektorn är ju verksamhet mot människor. Det som de får pengarna för från första början. Produktionen i offentlig sektor måste  måste få vara kreativ om den ska vara bra, möjliggöra att de som arbetar i verksamheten och ser ,  har makt över att utveckla sitt jobb. Att det där ordet transparans som man börjat är något använda så flitigt är något helt annat än att skriva dokument som skall skickas till politiker.

 

Transparans är att de som finns och  verksamheten och har kunskap om den har mer makt över den. För det finns alltid ett kunskapsbortfall  i de där fjortontusen otroligt tråkigt skrivna  dokumenten som når de högsta cheferna och som innehåller några få omskrivningar från år till år. Dödare än så kan det knappast bli. Att de skulle ha något med transparans att göra är ett av de värsta missförstånden.

 

När man pratar om resurser så pratar man alltid om rena pengar, sällan om alla de människor som av övertygelse över att de vill göra något viktigt faktiskt tagit dessa jobb lågbetalada jobb offentlig sektor. Så länge dessa människor är förlorare kommer vi aldrig kunna komma till rätta med någonting. Klarar man av att bättre ta tillvara deras resurser är jag övertygad om att det kommer leda till att det även blir bättre med pengar. Jag fattar inte hur det kan vara så svårt att förstå. 

 

Jag skriver inte detta i egen sak. Jo det kanske jag gör, i egen sak i egenskap av skattebetalare.  Men faktum är att jag tillhör de som har makt över mitt arbete och har en förmåga som jag gör att blir lyssnad på. Nej jag skriver om alla de människor jag träffar från olika kommunala verksamheter, som pratar om känslan av maktlöshet, att inte bli lyssnade på, om utbrändhet och uppgivenhet. Det var väldigt längesedan jag träffade någon i en sådan position som inte hade mycket att klaga på. 

 

(Obs, eftersom jag senaste lördagarna har jag inte gått ut och pratat med politiker om hur de ska förändra Göteborg Stad) 

 

 

 

Den moderna telekommunikationen har gjort att det blivit enklare för dem att kommunicera och transferera pengar. Främja kvinnors roll i samhällsbygget! Arbeta för att stärka deras förmågor, för att göra dem delaktiga i den sociala och ekonomiska utvecklingen. Skapa förutsättningar för att förbättra infrastrukturen för den intra och interregionella marknaderna,  som är grundstenar för samhällsframgång för den Afrikanska kontinenten. 

Det finns otroligt många starka Afrikanska kvinnor,  som kan  mycket om företagsamhet  i Afrika. Underlätta för dem. Gör dem friare och underlätta så att for att röra sig friare och snabbare mellan olika regioner och olika länder!

Förenkla regelverken gällande företagsamhet mellan länder.  Qararafkvinnorna i Somalia har varit företagare sen länge. De vet hur de ska bära sig åt för att resa mellan olika länder i och handla mellan olika regioner i Afrika. De har skapat potentiella affärsnätverk. De styrande regelverken I Afrika är förlegade och inte anpassade efter förändringar som skett på kontinenten sedan den koloniala tiden. 

Qararafkvinnorna är idag uppdelade I två grupper: en citygrupp och landsbygdsgrupp. De som gör affärer mellan olika städer i olika länder har väl uppbyggda affärsnätverk. Kvinnor som har grossister handlar med varandra. De som bor på landsbygden har små affärer/butiker och arbetar med detaljhandel mot grossisterna. Det största problemet just nu är regelverken gällande  tullverksystemen,  mellan olika länder och infrastrukturen mellan länder och städer. Säkerheten är också ett stort problem. Det social nätverket är väluppbyggt och väl fungerande 

 De har kvinnorna har ett välfungerande företagskoncept, de ar synkade ihop och har värdefullt företagande och kompetens i sina miljöer och samhällen.  De har arbetat fram ett pålitligt, välluppkopplat och trovärdigt affärsnätverk mellan kvinnor I olika länder, städer samt byar.

 De har kvinnorna har arbetat fram ett potential globalt affärsnätverk men saknar utbildningar om det globala internet anpassade nätverkandet som kan förenkla deras kommunikation for att handla enklare, smidigare och snabbare/e-commerce och tryggare.

När de har lärt sig hur detta system fungerar för att deras fördel sa kommer de att kommunicera och handla med varandra utan att resa. Det kommer också att underlatta for dem att minska krånglet med tullverken, risker for bilolyckor samt att plundras på vagnen.

 

Redan för  att kommunicera med varandra och pengar. Den mobil penningtransfereringen för att skicka och ta emot pengar sinsemellan och mellan de och kunder ar på plats och har minskat risken.

Jag är jättefascinerad av hur de här kvinnorna stödjer varandra och hur ekonomiskt medvetna de är. Jag kom I kontakt med dem när jag var ung I Somalia. Det är någonting värdefullt som har fastnat hos mig. Jag försöker förstå vad det är. Men jag har kommit på att deras sätt att organisera sig, att stärka varandra, skap värdefulla relationer och göra affärer är unikt och outforskat. 

 

. Det här  någonting mystiskt som jag inte kan satta fingret på som lockar mina tankar. Jag vet att min mor var involverad I det har nätverket I Somalia på något sätt. Jag uppmärksammade  liknande nätverk på olika ställen i Afrika. Det finns vissa kännetecken hos dessa starka, målmedvetna driftiga kvinnor på respektlabiliteten och självständigheten hos dem. 

 Jag söker mening med det jag känner för och med dem. Det har är mitt satt att beskriva min resa med dem I mina tankar. Det har varit en besvärlig process att berätta detta för er. 

 

Min frågeställning är inte varför jag vill skriva om detta. utan hur ska det lyckas luckra upp. Öppna och integrera  den interegionala marknaden mellan deras hemländer Afrika? Hur kom det sig att den intraregionala marknaden I Afrika är så  rigid, komplicerad och systematiskt begränsad och hindrad?

Jag vill uppmärksamma dessa kvinnors pionjärarbete for ett öppnare och friare Afrika for den intraregionala marknaden som enligt mig ar en viktig faktor for Afrikas ekonomiska utveckling.

Det har tillkommit en tredje grupp, en global grupp som kom ut ur citygruppen. Idag finns många av de har kvinnorna som reser mellan, London, Dubai, Delhi, Beijing och Nairobi, Abudja, Harare, Johannesburg,Lusaka, Bomako, Mogadishu och Adis Ababa OSV. De koppar och salter varor av alla sorter. De investerar land/mark, Guld, Diamand och andra naturtillganger I Afrika. De ager aktier noterade pa borsen I Afrika.  Afrikanska kvinnor handlar inte inom vapenindustrin. De arbetar for fred och samhällsutveckling.

Kärnan for deras affärer är basen for grundlaggande behov hos människan. De ger unga människor utbildningar, de levererar medicin till de sjuka, handlar klader for folk och saljer vatten och byggmaterial. De investerar varor som ar viktiga for samhällsutvecklig.

De grundläggande faktorer för deras affaärsframgang är bättre infrastruktur, tydligare och smidigare tullsystem, bättre governance/förvaltningar, bra bemätande med regeringstjänsteman  och bättre administration och sakerhet osv. De är villiga att betala skatt, administrations avgifter och licens avgifter for att kunna driva sina foretag. De ar medvetna om att dessa avgifter gor samhallsnyta.  Om Afrika satsar på infrastruktur och öppnat upp gränserna mellan länder för företagare så hade Afrikas ekonomiska utvecklingen blommat.

 Den intraregionala marknaden I Afrika är den som har potentialen för Afrikas ekonomiska framgång. Den skulle underlätta väldigt mycket för integration mellan afrikaner, som bidragit för varor och tjänster. 

Vad är det som har hindrat afrikaner  att öppna upp den intra och interregionala markanaderna? Jo, den gamla koloniala adminstrationen är inte gjord  att använda varor och tjänster inom kontinenten. Råmaterialen ska exporteras till vast. Produkter fran väst är de bästa , har man lärt ut människorna i Afrika. Folk i Afrika äger inte det som är deras. 

Deras lokalproducerade varor är inte vädefulla innan de har exporterats till väst, kommercialicerats och importerades tillbaks till Afrika. Då har inte afrikanerna råd att köpa sina egna produkter. Produkter som tillverkas I Afrika har lägre varde än de ursprungliga afrikanska produkter som har reproducerats och kommercialiserrats i Väst.På så sätt har väst kolonialiserat väst och gjort Afrikas ekonomi underutvecklad och hårdkontrollerad.  

/Wilo

Här sitter jag Wilo. Där är du. Av vår sista dagars kommunikation har jag förstått att situationen i Mogadishu har förvärrats. Du har berättat för mig om hur ni håller er inomhus. Att det ekar av tunga vapen.  Jag försöker föreställa mig hur du känner dig just nu, men jag kan inte. Det enda jag kan förstå är att världen just nu är ett helvete på många ställen. Men vad kan man göra? Hur ska man göra? Vi som sitter här i Sverige. 

 

 

 Själv lever jag absolut i den bästa av världar, men ändå i samma värld som dig. För att tydliggöra det är yttrandefriheten och demokratin inte allt, men ändå ett instrument. Om alla människor törs uttrycka vad de tycker så stärks idén om alla människors lika värde. På så sätt närmar vi oss förståelsen för din situation i Mogadishu just nu. Men en stark demokrati fungerar också som idéöverförare, ett gott exempel. 

 

En del säger att demokratin i Sverige är lite urholkad, men jag tror snarare att den bara inte  är riktigt färdig än. Det märks mer ibland, som nu exemeplvis. Antidemokratiska partier har tagit sig i kommunfullmäktige i Grästorp (nazister). I Sveriges riksdag sitter ett parti som är emot religionsfrihet. Vad som hänt på sistone är att människor blivit räddare för att säga vad de tycker. Jag vågar mig inte på att analysera varför. Fast jag tror absolut att det har med större klasskillnader  och segregation att göra. Marknaden har också dykt upp som en joker i leken i färd att skapa en marknadens diktatur. Det närmaste exemplet jag har är vår egen organisation, där du också jobbat. Det har vuxit fram en hiskelig hierarki med precis allt det som hisekliga hierarkier brukar innebära. 

 

Jag har också lyssnat på diskussioner där människor som jobbar i det offentliga på allvar uttrycker att man som offentlig anställd inte skall få säga eller vad man tycker offentligt. Men om man ska försvara demokratin måste man uttrycka det man tycker är fel, eftersom det är det enda sättet en politiskt styrd organsiation har att komma till rätta med oegentlighete. Vi har till och med en grundlagsskyddad rätt att yttra oss, men folk tycker ändå att det är fel. Det är hemskt och äckligt.  Flytta då tänker jag. Flytta till en diktatur om det är så viktigt med lojalitet. Då är det förståss inte lojalitet med dem vars pengar vi lever av (skattebetalarna) utan med cheferna , som är orsak till denna tro på tystnaden som något fint. 

 

Det är som folk glömt bort vart vi fått allt ifrån i det här landet. Som rösträtten, arbetsrätten och välfärden kommit som i ett trolleri, eller som att det bara är en privat angelägenhet. Som om det inte kommit om folk inte bråkat för det.  Folk skäms inte över sin privatism. De har dåligt samvete kanske för sin kropp eller i bästa fall för sin familj, men sällan verkar det som någon har dåligt samvete för sin brist på samhällsengagemang. 

 

Men som sagt var. I Sverige blir inga bloggar censurerade.Ingen kastas i fängelse för vad de säger.  Det enda som kan hända med mig om jag kritiserar det som är uppenbart fel är att t jag inte får jobb på arbetsplatser där man inte vill ha kritiker. Men vem vill jobba på sådana arbetsplatser? Jag menar om man nu väljer att bo i Sverige och man kan slippa? Jag kan inte se att det är någon uppoffring att använda min rätt att få uttrycka mig. Jag ser det som ett privilegium. Ett förbaskat fint privilegium, som vi än så länge har  i det här landet, även om folk uttryckligen är emot det.  Bara att människor uttrycker att begränsningar i  yttrandefriheten skrämmer folk. Då får vi göra vad vi kan för att skrämma tillbaka! 

 

Nästa lördag har jag tänkt gå ut till valstugorna här på Järntorget och fråga vart och ett av partierna hur de ska verka för en bättre organisation i Göteborg stad. Jonas Sjöstedt har ju exempelvis pratat sig varm för att låta de som arbetar i verksamheterna få större inflytande. Men vårt parti har varit med och styrt ett tag här i Göteborg och här har det som sagt utveckligen gått i motsat riktning. Jag tänker fråga varför. I alla valstugorna kommer jag gå runt för att fråga och berättta.  Det känns lite som jag gör det för din skull, för att jag har rätt och möjlighet till det. Nästa söndag skriver jag om det här på bloggen. 

 

/Karin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Hej Wilo

Idag efter jobbet gick jag på Way out west. Det var kul. Jag bor ju i princip i festivalområdet. När jag kom hem kunde jag fortfarande höra musiken och efterfesterna från balkongerna runt omkring. Det kom en stark känsla över mig i går om att saker och ting kommer att ordna sig, bara jag utgår ifrån mig själv och gör det jag vill göra. Jag önskar verkligen att du och dina vänner i Mogadishu kunde känna den känslan Wilo. Men som du förstår så har jag inte den minsta aning om hur det ska gå till. Detta blir därför en text som utgår ifrån den delen av världen där jag lever och du hittar säkert ett sätt att svara på den. 

 

Tillbaka till festivalen. Musiken är bra förstsås, men det är befriande bara att se hur folk rör sig på ett sådant här område. Smådansande, skrattande.  När jag växte upp på 70-, 80-talet i Sverige var det väldigt mycket tjat om att rockmusiken förändrat världen. Att innan 50-talet fanns det inget tonårsmode. Då gick man från barn till gammal tant var det ungefärliga budskapet. Ungdomen hade inte samma möjligheter att hitta sitt eget uttryck, bli sin egen generation och på så sätt förändra samhället som varje generation gjort sen dess. 

 

 Jag förstod väldigt lite av vad det innebar och tyckte väl mest av allt att det handlade om ett av alla sätt fyrtiotalisterna hade för att förhärliga sig själva. Att det verkligen ligger någonting i det där har jag börjat fatta på senare år, när vårt samhälle återigen blivit mer konservativt och folk återigen börjar få en överdriven, för att inte säga farlig respekt för auktoriteter. För rockmusik och attityd är verkligen inte allt, eller hur? Det behövs mer och annat för att få ett bra samhälle. 

 

Hur rocken förändrar fick jag en lätt svindlande insikt om när jag var på en bar i Chengdu i Kina nu i sommar. På scenen stod en ung kinesiska, kortklippt med trasiga jeans, och sjöng amerikansk rock med övertygande bravur. För självklart ligger det något i reaktionära krafters uppfattning om att rockmusik är farlig. Det handlar om attityd. Hur rockmusiken på sikt kommer att förändra attityden i ett auktoritärt samhälle som Kina vet jag inte, men jag är säker på att det kommer att förändra. 

 

Men vad är det som är så farligt? Självklart är det känslan som utgår ifrån den enskilde musikutövaren eller den som lyssnar. Bra musik hittar in i folk och utmanar något inom oss. Det gäller att hitta rätt. Tänk på hur det exempelvis måste ha varit när gänget bakom James Browns Like a sex machine kom på de textraderna. Jag inbillar mig att det måste känts triumfartat. För att utgå från det privata i den enskilda människan och göra det till något större är alltid att utmana. Att ge människor den möjigheten är också att frigöra enorma krafter. Eller som Patti Smith uttrycker det People have the power.

 

 

 

 

 

Hej Wilo

Efter att ha läst ditt sista, hemska brev. Det enda jag kommer att tänka på, som jämförelse, är skräckfilm. Det är så förfärligt och svårt. Men intressant förståss. Kvinnan som dog i depression. Här i Sverige hör man ibland folk säga att depressioner bara är något som finns i vår del av världen. Det är en av alla de sätt vi använder för att värderar oss själva som lite viktigare, lite svårare och därmed också på något sätt värdefullare. Vi väljer att titta på visst avstånd för att det gynnar oss. Vårt sätt att förhålla oss till resten av världen skilijer sig inte speciellt mycket mot 1800-tals- kolonisatören. Det märkliga är att ingen verkar reflektera över detta. Eller att sällan kommer på tal. Det känns som det blivit värre på sistone. Men det beror väl på att Sverige blivit rikare. I en materialistisk åskådning så betyder det också att vi är mer värda än folk i stora delar av världen. Det är så äckligt. 

 

Jag är ingen demonstrant. Men på senare tid har jag gått del på demonstrationer. Förmodligen för att hela samhället hamnat i en vänstervind. I lördags gick jag på en demonstration mot de förfärliga förhållandena i Gaza. Orsaken till att jag gick är för att oppinionen över hela världen nu blivit så stark mot attackerna att jag tror det skulle kunna påverka Israel (med respekt för allt det fotarbete som gjorts för att vi kommit dit hän). I slutet av tågandet var det några som började ropa  Israel är mördare, stoppa sionismen nu. Jag förstår absolut frustrationen. Men om man nu verkligen är intresserad av att lösa läget tror jag inte det hjälper att skrika ut sitt hat. Det höjer bara tonläget och skärper konflikten, som nu också på ett mycket olyckligt sätt blivit en del av vårt samhälle, när exempelvis svenskar blir attackerade på gatan för att de är judar. Jävla tröttsamt. 

 

I går skrev en vän till mig på facebook att det verkar som att vi svenskar bara kan fokusera på en konflikt i taget och just nu råkar den konflikten vara Gaza.Men folk tycker det är viktigare att syssla med sitt eget självförhärligande, på bekostad av er, det är hela sanningen. Jag vet inte ifall det gör saken så mycket bättre att de aldrig tänker så långt.  Det är därför som vår blogg är viktig Wilo. Det finns ingen annan som beskriver situationen i Somalia på det sätt som du gör. Innifrån och på riktigt, utan förenklingar. Det behövs. Men vad kan jag göra? Du bad mig en gång skicka en vävstol, men det kunde jag inte. Finns det något annat? 

 

Mig själv och mina lyxproblem. Jag har haft värkproblem i magen som jag sökte för efter att varit dålig ett antal månader. Jag ville kolla allt själv först, utesluta gluten, laktos  och förhålla mig till alla diagnoser som vanligt folk gav mig. Att jag väntade berodde också  på att jag ville slippa få det krångligt och utdraget. 

Jag har uppsökt sjukvården fyra gånger i mitt vuxna liv. Två av gångerna för att jag var gravid. Men jag har gruvliga minnen av krångliga läkarbesök med mina barn och oändligt väntande i trista korridorer med provocerande fula tavlor. Nog hade jag rätt! Det blev krångligt!. Vad har hänt nu då? Jag har varit på olika undersökningar i fyra månader och hunnit bli frisk, men kommer förmodligen att opereras. Ett rent lyxproblem . Jag kan ligga hemma här med den svenska allmäna sjukförsäkring, åtminstone en vecka. Jag är lite orolig för att sova på sjukhus dock. Vill inte dela rum. När jag skulle på förlossningen sist hade jag sett till att få det skrivit att jag var folkskygg för att öka chanserna till eget rum. Det funkade. Jag undrar om det finns någon möjlighet till en sådan framställning nu. 

 

Då jag ringde sjukhusväxel i dag kunde man knappa sig vidare genom att välja Psykiatri, barnsjukdomar, kvinnosjukdomar. Manssjukdomar är det allt det andra? Random saker som bara är självklart och inte behöver specificeras. Jag vet inte ifall du hört det men den svenske skådespelaren Kjell Bergqvist ska kampanja för ditt parti FI. Det känns väldigt oväntat. 

 

 

/Karin

 

 

 

Andra berättelsen, gatukiosk:

“Innan jag gifte mig och skaffade min egen familj, arbetade jag för min mor som hade en biibito (en form av kafé). Jag arbetade som servitris. Vi hyrde lokalen. Vi sålde färskt juice, te, kaffe, vatten, söta kakor mm. När kriget bröt ut plundrades hela butiken. Mamma dog av depression. Hon var den mesta sorgsna människa jag har sett i hela mitt liv. Jag fick ta hand om mina syskon som var yngre än mig. Tack och lov är alla vid liv idag. Några är på flyktingförläggningar i Kenya och andra finns här i Mogadishu. Alla är vuxna nu. Fem år efter krigets utbrott gifte jag mig med en man, lite äldre än mig. Jag hoppades att livet skulle bli lättare genom att dela ansvaret med en annan vuxen person.

Tyvärr blev han en börda för mig. Han var krigsskadad, våldsam och vidrig mot alla människor inklusive våra barn. Han är känd som “dac cunsiiye” Du kan fråga vem som helst i Mogadishu om honom. Han hade vägspärr i Madina distrikt.  Mitt på gatan där han hade sitt vägspärr fanns ett jätte stort hål på gatan. Allt vatten och avlopp från hela stadsdelen samlades där. Även döda kroppar hamnade där och ruttnade. Stället ligger i Madina distriktet. Han stoppade alla människor och tvingade dem dricka och dricka av vattnet och avloppet. Sen mördade han de flesta som inte orkade eller inte dog på en gång. Han tog allt från alla som passerade den vägen, även kvinnor som arbetade som jag gör nu.

Kvinnor som gick flera mil för att hämta mat för sina hungriga och törstiga barn. Jag och mina barn bevittnade hans vidriga handlingar mot alla människor. Folk hatade oss fast vi led med människorna och för att vi inte  kunde hindra honom. Han var inte snäll mot någon, inte ens mot sina egna barn. Han hade egna beväpnada unga män som också var rädda för honom. De var hans gisslan. En god dag kom en grupp som var beväpnad. Han sov när de kom, de hämtade honom från sängen och tvang honom dricka och äta det som fanns i hålet. Där fanns till och med döda kroppar som ruttnade. Han kräktes till döds och sen sköt de honom för att vara säker på att han var död. Vi fick lämna huset och hans förslavade unga män befriades. Sen dess arbetar jag för att försörja mina barn. Jag och mina barn bor på en annan ort där vi är okända för folk. Vi säger aldrig vad vi har för efternamn eller vilket klan vi tillhör.  Som du ser så säljer jag vatten, is, och färskt juice här på marknaden. Det är så jag försörjer min familj”.

Efter att jag intervjuade den här kvinnan kände jag mig alldeles kraftlös, tom och blev helt stum. Min vän som satt en bit ifrån oss kom till mig. Han såg att jag satt där och tittade ner på anteckningsboken med pennan i min högra hand, helt still stod pennan på anteckningsboken. Kvinnan som jag intervjuade tittade åt det andra hållet och hade sin vänster hand på kinden och stirrade på himlen, helt tyst. Min vän satte sin hand på min axeln och frågade, är ni färdiga? Jag tittade upp på honom samtidigt som jag ställde mig upp för att gå. Den här berättelsen blev som en rullande band i mitt huvud. Jag känner till stället. Det är bara några hundra meter ifrån mina föräldrars hem. Jag åkte dit och gick på den vägen varje dag under min tid i Mogadishu.  Min mun var halvt öppen och mina ögon stora och helt öppna. Det värsta var att jag bodde bredvid det stället hon beskrev och gick på den gatan varje dag. På väg hem gick jag och min vän dit. Vi tog några bilder i smyg med våra mobiler eftersom det fortfarande är ett vägspärr på samma ställe på gatan. Vi kom hem och helt tysta satte vi oss på verandan. Min vän kände till denna fruktansvärda händelse. Han hade hört den berättelsen från andra människor som han hade träffat i olika sammanhang.  Min vän var från England och jag från Sverige. Han kom tillbaka till Mogadishu före mig. Vi lämnade Mogadishu innan kriget började.  Vår vistelse i Mogadishu var full av både sorg och glädjen över att vi var tillbaka i hemlandet. Vi var upprivna över förstörelsen. Vi brukade berätta om den gamla Mogadishu och hur folk levde där för de unga 20-åringar som brukade samlas hemma hos oss.

De hade aldrig upplevt fred och visste inte så mycket om hur Mogadishu såg ut under vår ungdomstid. Staden är spöklik.  Man ser sällan ett hus som ar helt. Det pågår krig i stan och i områden utanför. Artilleriets eld hörs hela tiden.

Skottlossningar är en del av vardagslivet, ibland utanför vårt hus. Jag var fruktansvärt rädd de första dagarna. Sedan kändes det som fyrverkeri. Men man vänjer sig  (februari 2012).

/Wilo 

Kära Wilo!

I dag är en lite tyngre dag än vanligt för mig. När jag kom hem hittade jag en tidning som handlade om mordet på Helén, den tioåriga flickan från Hörby som blev mördad och våldtagen 1989. Inte så att jag kände familjen. Men gåtan om vad som hände Helén pågick under stor del av mitt vuxna liv. Det var när jag var föräldraledig med min dotter som förövaren åkte fast. Jag kunde inte låta bli att läsa om det. När jag föreställer mig hur familjen Nilsson haft det under alla dessa år, så kan jag självklart inte begripa ändå. Eller rättare sagt, jag törs nog inte. För vem vill vara i helvetet om man slipper? 

 

I år är min egen dotter 10 år. När jag läser om Ulf Olsson som begick brottet så förstår jag att det inte finns någon enkel förklaring, eller ingen förklaring som jag kan förstå. Men att leva med att känna till något sådant här  handlar så mycket om balans, att veta men ändå inte vara rädd för allting. För hur jag än vrider på det så tror jag att det är viktigt att vi inte blundar för det ohyggliga. Vi måste våga se att det finns, om inte annat för att orka möta de som drabbas. Men det är en balansång som alltid riskerar att övergå i självgodhet. Ja det är svårt. 

 

När vi hörs, via facebook, eller via bloggen begriper jag att mycket av det du upplever är ohyggligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det heller. Men jag är trött på denna livsstil som är så inriktad på att blunda. Det är en indvidualistisk livsstil som gör saker så mycket värre.  Att skriva en sådan här text blir på sätt och vis att slå upp redan öppna dörrar, men jag skriver ändå, för jag kan just kommma på något klokare att skriva. 

 

Men jag tänker på det vi har pratat om tidigare. Vi måste säkert ha många olika svar för att kunna lösa de här svåra problemen.Jag tror egentligen inte på att våra samhällen kommer att lyckas fullt ut, även om jag är säker på att många saker kan bli bättre, kommer att bli bättre. Men jag undrar ifall ett svar inte finns i sättet vi bygger berättelserna, eftersom det så mycket speglar hur vi ser på världen. Hur det ska gå till vet jag dock inte heller. Men att börja lyssna efter andra saker är kanske ett sätt att börja kunna se andra saker?

 

För en del av det ohyggliga med Ulf Nilsson, Heléns mördare är också att han lyckades leva så länge innan hans bestialiska brott upptäcktes. Som sagt, jag vet ingenting egentligen, men kan inte sluta tänka på det här. 

 

 

 Karin

 

 

 

 

Insikten om orättvisor i Somalia är en grundval för den västerlandska välfärd, som jag har och kämpat för i Sverige. Den som gynnar Sverige som ett land i det västerlandska imperiet, missgynnar folket i Somalia som besitter med de naturtillganger som ar grund orsaker till ”kriget mot terrorism”.

Jag sa tidigare att jag har mina rötter i två länder, nämligen Somalia och Sverige. De här två  länderna representerar och framhåller två olika självbilder om vår värld. Det är inte en myt att jag kämpar för Somalias folks och lands intresse, som är hotade av västerländska kolonialmakter.  Världen ar idag uppdelad till terrorister och antiterrorister. Kolonialmakterna har gett sig rätten att definera vem/vilka terroristerna är för att kunna rättfärdiga sina krig för att få tillgång till andra länders naturtillgångar. Folk som har fått insikt om att orättvisan i världen är en grundval för västvärldens välfärd riskerar att missa sina liv. Kriget mot terrorism pågar i Somalia. Det sägs att Somalia är en bas for terrorister. Vilka är de? Hur har de skapats? Vem/vilka förser dem med vapen?  Vems intresse kämpar de for? Vilka föreställningar har vi fått av dem? Vem har skapat dessa föreställningar om denna grupp?

Var går gränsen mellan den globaliserade ”terrorismen” och den globaliserade antiterroristiska politik som med hjalp av AU polis och AU militar (AMISOM) utkampar ”teerrorismen” i Somalia? En illegitim international terrorist aktion mot en illegitim nationell terrorist motaktion och där emellan finns somaliska folket.  Bada grupperna rättfärdigar sina aktioner och motaktioner pa somaliska marken.

Ingen av de har två grupperna behöver få tillåtelse från somaliska staten. De kampar mot varandra och vi finns mellan dem.  Vi är terroriserade av båda grupperna. Vi är kontrollerade och mördade av båda grupperna.  Jag vägrar sluta upp på någons sida. Jag konstituerar att båda grupperna är två  sidor av samma mynt.

Grupperna i Somalia ar en produktion av den globala gruppen. Ingen av dem kampar for att illiminera orattvisan mot somaliska folket. Bada grupperna upprätthåller den patriarkala kolonialmaktordningen.

Min enkla kritisk granskning om vad som försiggår i Somalia säger att båda grupperna känner varandra väl. De har ett gemensamt uppdrag att hålla det somaliska folket i föreställningen om ”vi och dom” eller ”det goda och onda”.

Jag ställer mig inte på någon sida. Jag försöker grundlägga min egen förståelse för vad som händer här och nu.  Båda sidorna ar destruktiva och terroriserar somaliska folket, som egentligen är ett suveränt folk som vill ha fred, stabilitet genom en lokal demokratisk ordning. Somaliska folket väljer aktivt att motverka den globala västerländska kolonialmaktordningen. I den muntliga somaliska berättartraditionen finns mycket om det somaliska folkets motstånd mot kolonialmaktsordningen och det västerländska imperiet.

Det ligger i ryggmärgen på ett nomadfolk som det somaliska att sträva efter en lokal demokratisk princip med nationell bestämmande rätt. Nomad folkets självbestämmanderatt och frihetskämpande  är en motkraft mot den västerlandska imperiets destruktiva motsägelser om  globalisering och mänskliga fri – och rättigheter.

De globala kolonialimperierna har hela tiden brottats med att försöka hur de ska lyckas med att förinta somaliernas stolthet, som är förutsättning för att de ska kunna låta sina boskap gå fria i det rika området runt Afrikas horn. Även om västerlandska kraven på demokratin och fri – och rättigheter har goda avsikter så används den för att försvara övergrepp som de västerländska kolonialimperierna använder för att bryta ner det somaliska folkets suveräna integritet. Jag

Jag vågar säga att det pågar en systematiserad förintelse av somaliska folket idag. Precis som det judiska folket gick igenom under Andra världskriget. Då spred man nidbilder av judarna för att rättfärdiga vad som sen skedde. På samma sätt sprids nu föreställningar och bilder om somalier för att rättfärdiga det som nu sker i Somalia.

Västvärlden måste sluta hyckla. Afrikanska ledare måste ta en tydligare ställning mot den koloniala agendan gällande Somalia. Somaliska folket har rätt att bestämma över sitt eget land. Grannländer till Somalia måste hålla sina gränser.

Kenya, Etiopien, Djibuti och deras allierade afrikanska länder såsom Uganda måste ta sina händer ifrån den somaliska politikens utformingen. De västerländska kolonialländerna som gömmer sig bakom afrikanska länder och Turkiet bör lära sig en läxa om de gamla händelserna mellan somalier och kolonialmakten. De västerländska kolonialländerna lägger sig igenom att gömma sig bakom afrikanska länder och Turkiet.

Jag är varken jihadist eller terrorist, jag ar bara en somalisk kvinna, fredskvinna, utifrån en  nomadkritisk granskning, med nomad frihetsanalys förmåga. En som mjölkar en kamel tillsammans med fiender och ändå är  tillfreds med det, på grund av  att jag vet att vi delar insikten om att kamelmjölken är vår gemensamma välfärd.

 

 

Kära Wilo

Du är nu hemma i Sverige. Jag har fått massor av texter av dig som är tänkt att publicerars här. Varje gång jag läsr dina texter så ser jag så mycket. Dina ord borde kunna tas tillvara. Publiceras i en annan form. Bli en film kanske, något spelat eller en dokumentär där du berättar. 

 

Mina ord i sammanhanget känns allt mer oviktigta. Ska vi fortsätta? Har jag någonting viktigt att säga?

Jag har kommit på att en av mina viktigaste förmågor eller kanske intressen är att reta folk. Ibland tänker jag att jag skulle skriva en stridskrift över allt som jag tycke är avskyvärda tendenser i vårt svenska samhälle. Men jag antar att det skulle betyda att jag blev förföljd av kristdemokrater och sverigedemokrater för årtionden framåt, så jag vet inte ifall jag vågar öppna kranen och berätta vad jag egentligen tycker om saker och ting. Jag vet inte vad som är värst att angripa, familjen eller invandringspolitiken. Att bli avskydd av sina egna eller av de som redan är ens meningsmotståndare. 

 

Jag kan väl börja med att säga att jag verkligen förstår betydelsen av familjen. Men jag tycker inte att den borde vara så betydelsefull. Mina barn har en familj som gör skillnad.  Den gemenskapen vi erbjuder och det stöd vi kan ge ger dem en trygghet oavsett vad som händer på andra arenor. Men att lyfta fram familjerna i alla sammanhang är också att cementera skillnader i förutsättningar. Barn väljer inte sina föräldrar. 

 

Men värst tycker jag kanske om folks inställning till invandring. Deras dumma retorik mot de invandringfientliga. Varför är det så få som säger att vårt land är sjukt ödelagt och att fler folk ger fler jobb?  Varför går man in i den dumma finten att de som kommer är människor med problem istället för att inse att det är vi som gör dem till problem med vår taskiga inställning som genomsyrar så gott som hela samhället? Jag är också djävligt trött på politisk korrekthet. Men inte för at den uttrycks, utan för att den inte betyder något,  för att folk använder den som en fernissa, som en slags påklistrad lögn för att framstå som goda och fina. För det enda folk bryr sig om i det här samhället är sig själva och sin egen lilla familj,  som de vill skydda från allt svårt.

 

Varför är det ingen som vågar säga rätt ut att det bästa sättet att få bukt på sjuka religiösa tendenser och kvinnoförtryck är att låta folk från dessa länder flytta till sekulariserade samhällen? Jo för att man är så dum så man på allvar tror att det här religiösa är som ett slags smitta som sprider sig. Utan att reflektera hur det var här för kanske 130 år sedan. Att om strängt religiösa rörelser växer så beror det på att man rekryryterar människro som inte är välkomna någon annanstans. 

Och varför kan vi inte bara bestämma oss för att prata om första generationens svenskar istället för första och till och med andra generationens invandrare?  Om vi ändå ska rätta oss efter det amerikanska så kanske vi ska ta till oss en del av det goda från det samhället också, som uttrycket första generationens svenskar. Det är ett uttyck som mer accepterar att vi är ett samhälle i ständig förändring. Och vad fan är en invandrare? Det är ju ett uttryck som säger absolut ingenting. Sverige är en sådan minimal del av världen. När folk pratar generaliserande om invandrare så kan det inte utgå från något annat än en pinsam inskänkthet. 

 

 

Jag vet att för ganska år sedan nu så var det ett kafé i centrala stan där en kompis till min kompis jobbade som diskplockare. Där fick hon i order att skramla mycket med disken bredvid bord där det satt invandrare, så att de skulle bli störda och gå. De var rädda för att invandrarna skulle skrämma bort andra kunder. 

 

I en sådan här diskussion så får man förr eller senare argument om att man blundar för problemen och det är också symtomatiskt. Nej jag blundar inte för problemen men jag vill försöka visa på en annnan sida också och det är inte riktigt okej i dag i Sverige, oavsett vilket läger man pratar med. Att prata om invandringens möjligheter likställs ofta med att man är någonslags idiot. Men jag tror snarare på att den utbredda inställningen folk har beror på att man har kört fast i en destruktiv föreställningsvärld som går ut på att döma andra för att rättfärdiga sina egna liv. 

Medan vi flög över Mogadishu försökte jag se över hela stan från luften och memorera över mitt liv och vad som hände under de sista fyra åren. Jag var mycket intresserad att höra vad andra berättade om sina livshistorier. Jag brukade lyssna på unga tjejer från norra Somalia. De var flyktingar i Mogadishu och sålde sina kropp på Mogadishus gator. Jag besökte alla krigsskadade unga militärer som låg i sjukhusen. Jag lyssnade på de civila som flydde ifrån kriget i norra Somalia och hade sina skadade barn i sjukhusen. Dessa människor fick medicin och var inte heller välkomna att få sängplatser i sjukhusen. Jag tänkte på alla läkare som riskerade sina liv för att ge medicin till dessa barn. Jag var med underjordisk grupp som samlade pengar för att köpa medicin till dessa människor. Jag tänkte på hur det går för dem.

 

Jag överväldigades av ångest över vad som skulle hända på Mogadishus och hur det kommer att gå för min familj. Jag såg en blodig framtid. Som en film om det värsta helvetet på jorden. Vi kom till Sana i Yemen och fick byta plan. Jag flög vidare till Budepest och senare till Moskva. Från Moskva till Berlin. Jag åt ingenting och sov inte heller.

 

Slutdestinationen. Jag gick ut och satte mig i vänthallen som om jag väntar på någon. Jag hade inget bagage. Efter två timmar kom fram en kvinna och började prata med mig på somaliska. Hon frågade om jag kom med flyget från Tjeckoslovakia. Jag svarade nej. Hon tittade på Tvskärmen och läste om vilka flyg som landades och vilka som skulle avgå. Hon frågade om jag väntade på någon. Jag svarade nej. Väntar du på folk som kommer? Nej, svarade jag. Hon gick bort och kollade runt och så kom hon tillbaka och satte sig bredvid mig.

 

Hon sa att hon väntar på sin syster och hennes barn som skulle komma hit från Prag.

Vilket flyg kom du med frågade hon mig. Från Moskva, svarade jag.

- Kommer någon att hämta dig?

- Nej.

- Du är helt själv.

- Ja. Vart ska du? Vet inte.

- Varför kom du hit?

- Jag är utskickad. Från vem?

- Min familj.

- Att göra vad?

- Att rädda mig själv

- Från vad? Att inte bli bortgift. 

- Vill du åka med oss till Danmark?  

-   Jag är därifrån. Jag bor där. Du åker med oss. Ok?

 

Hon går fram till ankomsthallen och väntar på sin syster. De kommer ut och de kramar på varandra. En stor familj med 20 personer.Jag sitter kvar och observerar den lyckliga familjen.

 

Jag vänder mitt huvud och tittar åt vänster och tänker på min familj. Jag inbillar mig att jag ser Mogadishu och rakt på vår stadsdel, Madina och direkt vårt hem och ser hela min familj.  Jag fastnar där tills kvinan ryker mig genom att hon lägger sin hand på min höger axeln och säger:

- Du följer med oss till hotellet.  Jag går fram till de andra och presenterar mig och hälsar på dem.

- Kom du idag?  frågar de unga tjejerna.

- Ja, svarar jag. Från Mogadishu?

- Ja. Hur var det när du åkte. Vet inte svarar jag.

De blev tysta. Vi gick ut och tog flera taxi. Vi checkade in i ett hotell. Efter en liten stund kom vi ner allihopa för att äta och då kom två unga killar. De kramade alla förutom mig. De hälsade mig för artighets skull.  Det var en stor lycklig familj som återförenades. Jag var ensam, ung och ledsen. Kvinnan som hämtade oss var mycket intresserad av att veta vem jag var genom att ställa en enkel fråga, nämligen, vilken klan tillhör du? Hon ställde frågan rakt medan alla andra stod där och hörde. Jag sa det. Hon sa, du är vår moster. Vår mamma tillhör samma klan som du. Jag har i Berlin en god vän som också tillhör din klan. Jag ringer honom och säger att du är här. Vet han att du skulle komma idag? Vet ej. Jag sov hemma hos honom i natt och han sa att en tjej skulle komma från Somalia. Det måste vara dig han väntade på. Mycket information på en gång och jag bara skakade på huvudet.

Vaddå? Jag vet inte vem du pratar om, sa jag. Vill du inte träffa honom? Tror du att han kommer att skicka dig tillbaks?

 

Hennes syster kliver in i samtalet och säger: Du är min mors syster och ingen jävel kommer att skicka dig tillbaka till helvetet. Nu är du här med oss och vi är flyktingar från Somalia och vi ska vidare till Danmark, Norge eller Sverige.

 

Dagen därpå åkte vi till tågstationen i Berlin och köpte biljetter till Trelleborg. Senare på dagen kom mannen och det var en underbar kille som visste vem jag var. Han köpte min biljett och sa Wilo, lycka till!

 

Under april 1990 fick jag flera förväntalsfulla brev per dag. Jag svarade inte. Jag behöll alla mina tankar för mig själv. De som skrev breven fortsatta skriva till mig. Jag hade ingen att prata med. Jag antecknade mina tankar och känslor. Endast jag kunde förstå om hur mina tankar och känslor hängde ihop. Jag skrev varje natt och det skrivna togs ifrån mig varje morgon. 

Men jag hade hela formulan i mitt huvud, för jag hade ingen annan att göra än att fokusera på mitt livs ingång och utgång samt undergång. Början av maj månaden insåg jag att händelseförloppet nådde sin vändpunkt. Brännpunkten var att breven om okänd hemvist där jag skulle vara för mig själv, kan ha användning av vad jag har i mitt bagage och därmed kunde bestämma  över mitt liv. Livet efter döden, tänkte jag på!  10 maj 1990 fick jag ett brev där det stod det är inte många dagar kvar tills du lämnar oss. Håll ut och var stark. Det du har varit med kommer du ha nytta av i det ensamma livet du kommer att leva med under en lång och lång tid.

Den 15;e maj togs jag ut ur fängelset och stoppas in i en bil och kördes till fältet. Jag hade ögonbindel. I bilen fanns tre pesoner.  De två satt var sin sida och jag satt mellan dem i baksidan av bilen. Jag togs in i ett kallt rum och fick andra kläder för att byta om. Det var någon som hjälpte mig för att ta av och ta på mig kläder. Jag sattes på en stol för att ta skor på mig. Hela grejen verkade stressigt. Det skulle gå snabbt. Jag sa inte ett ord utan samarbetade med de som fanns där. Någon tog mig i handen och ledde mig ut ur rummet. Vid dörren stannade jag och tog flera djupa andetag. Jag hörde att personen som höll mig i handen snyftade och grät. Jag förstod att det var en kvinna. Och andades ut och tittade rakt fram fast jag såg inget.  Vi gick och efter några steg klev vi in i en bil. De körde och sedan kom vi fram till fältet. Vi gick ut ur bilen och gick 5 – 10 minuter i fältet, sedan leddes jag uppför trappor.

 

Jag på en stol. Ögonbindel var fortfarande på .  Jag hörde att motorn startade och att kaptenen sa på engelska att vi åker snart och att vi måste ha bältet på oss. Jag böjde mig framåt, böjde ner mitt huvud och började ta bort ögonbandet med båda händerna. Jag sneglade till höger och såg att jag satt vid fönster och till vänster och bredvid mig satt en ung kille. Jag höjde mitt huvud för att se mer. Jag hade båda mina armbågar vid låren men bra höjde överkroppen och då såg jag att jag var på en flyggplan fullt med människor. Jag lutade mig bakåt och tänkte nu lämnar jag mitt hem. Jag tittade ut genom fönstret och försökte registrera allt jag såg.

 Jag knöt ihop mina händer och höll dem bakom nacken, snabbt la jag mina händer på ansikten och masserade bindeln. Jag la armbågerna igen på mina lår, slöt ihop mina händer som om jag ska boxa någon snart och började skakas av oförståeliga känslor. Jag höll in andan och bet ihop. Jag la min bindel på stolen framför mig och började gråta. Jag hade mina händer på huvudet.. Flygplanen började röra sig och tog av. Jag tittade ner på Mogadishu och indiska oceanen och tänkte. Det kommer att ta lång tid innan jag återvänder till denna plats på jorden. Förväll Mogadishu!

 

Tårarna rann som fullt öppen kran. Jag kände att jag hade några papper i fikan. Jag tog ut dem och började läsa ett långt brev från mamma, mina bröder, min faster och mina systrar. Jag tog ut nästa brev från min vän, poliskvinnan. Hoppas att du förstår nu varför jag satt dig i fängelse. Förlåt mig. Jag hade inget annat val. Det var den enda jag kunde göra för att rädda dig. Jag kollade andra fikan där fanns ett pass och en enkel biljett till Tyskland.  I passet fanns 150 dollar sedlar. Det var allt.

 

Jag är glad att du nu är hemma i Sverige och undrar när du nu ska komma hem till Göteborg. Kanske dyker du bara upp mitt under en arbetsddag, eller också hörs vi kanske över facebook för att bestämma träff för en fika.

 

Jag undrar hur du kommer att se ut. Jag har sett dig i dreads och  kortsnaggad. Men den här gången kanske du har slöja?

 

Under de senaste dagarna har jag skrivit flera brev/blogginlägg, men jag har suddat ut samtliga. Kanske är det för att ett nytt år är på väg. Men allt jag skriver känns som en repition av allt annat som jag eller någon annan redan har tänkt. Det är som min hjärna skulle behöva en dusch av något, en ny näring eller en bättre insikt. Det är inte så att jag känner mig dålig på något sätt, men det är inte alltid som man har något att säga andra människor. I vissa perioder är man bättre på att lyssna, där är jag nu.

 

 För att kunna gå vidare måste ibland också måste frågasätta det egna jaget, varför man tycker saker. Frågan är kanske varför man måste gå vidare, varför man inte kan stanna där man är. Förmodligen för att man lever. Jag återkommer Lägg märke till att jag inte skrev någon punkt varken här eller i förra avsnittet

 

”Det är meningslöst att prata om fred i Somalia om vi tillsammans med ungdomarna inte får fram alternativa och långsiktiga försörjningskällor för de arbetskraftiga i landet. Vi måste hitta lösningar i riktning för att skapa och bevara fred i Somalia” (Women in Blue, 2008).

 

 Jag måste strukturera mina tankar utifrån mina kunskaper och erfarenheter. Hitta sambanden mellan olika nivåer och grunder som finns i min livshistoria. Följa linjer som kopplar ihop dem och förtydligar för mig vad det hela handlar om. De här berättelserna rymmer i en tid från 1970 – 2009 och de sammanhang som jag har funnits i. Tid, rum, situationer, sökandet after betydelsen, nytta av det, sätt att hantera känslorna, kunskapen, erfarenheter, förnuftet och möten med människor.

 

Kvinnor som bygger en kontinent och män som raserar den. Kvinnor som investerar och män som plundrar. Kvinnor som föder barn och män som tar livet av dem. Kvinnor som odlar, skördar och matar människor i stor skala och män som förstör allt.

 En kontinent som har krafter som upprätthåller båda liv och död. Börda för kvinnor som kämpar för att få ihop livets ekvationer och män som ser kortsiktiga nytta av livets omedelbara lust.Kvinnors förmåga av tankekrafter för att hålla mänskligheten i liv och för att ta och ge tillbaka det man förvaltar i naturen och i mänskligheten. Kvinnor som är en del av helheten som kretsar och håller ihop den globala existensen.  Kvinnor börjar bygga en verksamhet utifrån den som ligger närmast till dem. De inkluderar allt och alla som finns kring dem. De utvecklar och växer ihop med allt och alla. Deras utgångspunkt är alltid att se, förstå och förvalta. Notan kommer tillgodo för nuet och för framtiden. De har i symbiotiska förhållnings sätt i alla livs organismer och mekanismer som ger upphov till något nytt som blommar ut. Kvinnor ger sig ut till åkrar, vattenställe, andra städer, länder och kontinenter för att få tag på förträffliga investeringar till grundverksamheter för mänsklighetens grundläggande  behov för liv. De har insikten om hur de ska driva liveverksamheter framåt.

Der är mänsklighetens existens som ligger i centrum för deras mening, målmedvetenhet och resonemang för kampen för liv.

 Kvinnor till och med är givna som husfruar till män för krigsförebyggande syfte. Har du talats om detta fenomen innan? Det kallas Gogolreeb i det somaliska samhället. Säkert förekommer denna fenomen i andra delar av världen. Jag fick veta om detta när jag själv som 22 årig tjej blev föremål för Gogolreeb.

Resonemanget gick ut på att jag skulle rädda mina bröder, min far och mina manliga släkten  att inte gå i krig med annan folkgrupp som ville hämnas ifall min familj för att de inte gift bort mig till denna folkgrupp. Bakgrunden var att en manlig släkting till mig öppnat eld mot den folkgruppen i avsikt att mörda honom. Det var en uppsåtlig handling för att. Nu vile den andra gruppen ha mig som skadestånd för att undvika krig mellan de två folkgrupperna. Jag kallades till ett familjerådslag för att acceptera denna fredsskapande och krigsförebyggande överenskommelse. Kvinnor från min familjesida informerade mig om händelsen innan de manliga gav mig information om vad som har inträffat. Kvinnorna var splittrade. En grupp av kvinnorna förespråkade den traditionella krigsförebyggande åtgärderna såsom denna överenskommelse föreslår. Den andra gruppen av kvinnorna fördömde hela tanken om att kvinnor likställas med kameler som ofta användes som föremål för att betala skadestånd.

Jag kom till mötet med min mor och med några unga vänner. Jag fick en plats att sitta och lyssna på förhandlingen om att sluta fred mellan grupperna. Majoriteten av dem som var där var gamla traditionella män från båda sidor. Det fanns några unga killar kring dessa äldre män. Åsikterna om denna lösningen skildes åt mellan genrationerna som satt där. Kvinnorna fick inte tala. Det blev tydligt för mig att jag kallats dit endast för att säga ja till överenskommelsen. Att vara tyst och inte säga ja var likställt med ett ja. Att det var så hade kvinnorna innan mig berättat. 

Det fanns en imam på plats. Han vände sig till mig och frågade: Accepterar du att din far ger dig till X som hustru?

Jag svarade nej, det gör jag inte.

Imamen sa: Du är redan hustru till X för din far har överlämnat din hand till honom.

Imamen förklarade mötet avslutat.

Arga blickar vände sig till mig från båda sidor såsom om jag var den som mördade någon.

 

Kvinnorna och unga vänner började gå därifrån besvikna och gråtfärdiga. Jag följde med dem med tunga steg, djupt oroad över min framtid. Det kom några tårar och rann över mina kinder. Mamma torkade de med sin sjal. Vi gick tillsammans utan att säga något ord till varandra eller med någon av de andra som gick med oss. Vi kom hem och blev överraskade av stor skala av människor som festade och andra som sörjde bland min familj. Jag gick rakt till mitt rum och låste in mig för att tänka klart. Snart kommer min man och hämtar mig som sin fru, helt lagligt. Jag öppnade min garderob, där fanns en pistol som tillhör till min bror som är militär officer. Jag la den i midjan under byxan. Någon knackade dörren till mitt rum. Det var min bästa vän, en poliskvinna. Jag öppnade dörren och hon kom in och satte sig vid kanten av min säng, blickarna på golvet sa hon: jag kom hit för att hämta dig och överlämna dig till polisen för du är anklagad för att du är inblandad i vapeninbrott. Ingen vet om att vi känner varandra och jag är utredare för målet. Föresten vad har hänt, är det någon av din familj som har dött?

 Vi åker nu,  sa jag utan att svara hennes frågor. Hon körde mig direkt till häktet och låste in mig utan att de visiterade mig. Dagen därpå kom en man och förhörde mig om vapeninbrottet. Jag förnekade att jag var inblandad i inbrottet.  Du kommer att sitta i häktet tills du erkänner det, sa han och stängde dörren efter sig.

 Ingen av min familj vet att jag häktades. Jag fick mat varje dag utan att jag få ta reda på vem har lämnat in maten. Jag satt i häktet tre månader sen togs jag till ett fängelse utan rättegång. Jag fick inte få besök men jag fick anonyma brev varje dag  som jag fick lov att besvara.  Ett år har gått. Sex månader av andra året blev breven intensivare, längre och mer vägledande för mig för att veta varför jag satts i fängelse. Min vän som körde mig till häktet har aldrig besökt mig under alla dessa månader. När jag kom till fängelset upptäcktes att jag hade en pistol. Den beslagtogs. Jag informerades om att polisen gjorde hem rannsakan och hittade alla mina anteckningar. Att jag var en av dem som låg bakom ungdomsupproret, uppvigling och organiserade olagliga verksamheter som var emot regimen. Jag anklagades för vapen inbrott och olaglig vapen innehav och att militärdomstolen och fick dödsstraff.  Jag berättade under förhören att jag hade pistolen för att kunna försvara mig ifall jag blev föremål för erövring och kvinnoofrid.

Med skräck och tortyr härskar Al -shabab över folket. Ungdomarna i Al –shabab är rekryterade för att mörda folk. De bränner upp  byar och städer med exakt på samma metod som Lord´s arme i Uganda använder med barnsoldater. Stena kvinnor och piska män som anklagas för äktenskapsbrott. Oliktänkande är oacceptabelt. Den koranen som gäller säger det. Alla ska vara religiöst blindtrogna enligt Al-shabab ledarens tolkning av Islam.

Det har funnits olika mode om hur olika härskande grupper mördar människorna i Somalia. Genom klantillhörighet, religionsdräkt och genom kalla krigets namn/supermakternas utspel. Det har aldrig funnits någon ideologisk grund till varför vi krigar mot varandra. Men de krigsformer som har använts för att mörda folk är inte alls tillverkade i Somalia och av somalier. Orsakerna  har varit influerade av andra utanför Somalia.

 De här illegala och meningslösa mördandena är ofattbara för oss alla som försöker att förstå och hitta lösningar. Hela situationen har blivit så komplex så att inte ens de som krigar inte vet varför och vad deras krig ska leda till.

Det här med Al –shabab som pågår just nu i Somalia är så förvrängt och trådlöst.  Jag var i Somalia i december 2008 och de här ungdomarna - Al –shabab ungar fanns omkring mig. Jag träffade dem varje dag. De hade speciella kläder. Man såg inte deras ansikte. Nästan alla av dem tillhörde till min familj, men vi pratade inte med varandra förutom en som besökte oss på kvällarna. Första kvällen han kom hem till oss och hälsade på mina föräldrar så pratade han med min syster som satt bredvid mig. Denna kille frågade min syster: Hur är det med den lilla satan, Wilo? Frågade han henne. Han såg inte att jag satt bredvid henne, för jag var utklädd med burka. Hon blev mållöst och  kunde inte få fram ett ord för att svara honom.

 Jag sa att den lilla satan, Wilo är här och mår bra. Hur är det med dig då? Han verkade skämmas och svarade tillbaks.

- Nemen hej, är du också här?

- Ja, aah…

- Jag menade inte det jag sa, du vet att

- Att du är?

- Ja, kommer du ihåg när vi träffades för första gången?

- Ja, det gör jag, men vad har det med samtalet att göra?

- Vad har du hämtat till oss från Gaaladii/kafiriinta? Icke trroende?

- Inget

Killen gick fram till min far och satt sig där för att komma ifrån det obehagliga samtalet. De andra tittade på varandra och signalerade mig att hålla tyst. Efter ett tag gick han och sa hejdå till mamma. Min mor och andra blev rädda för mitt liv. De sa att han kanske kommer att tipsa al – shabab om att jag var där. Vi diskuterade om olika strategier som vi skulle använda om så blev fallet 

 Samma kille kom tillbaka nästa dag. Han  brukade inte hälsa på min far så ofta. Alla blev skeptiska av hans besök. De sa till mig att jag ska åka tillbaka till Kenyanska sidan. Dagen efter gick jag över gränsen och kvällen after tog al –shabab över staden. De kom hem till oss men fann inte mig där. Mobilen ringde tidigt på morgonen och nyheterna nådde mig så att jag skulle ta bussen till Nairobi. Det gjorde jag. Mina föräldrar var gamla och sjuka. Pappan dog några månader efter mitt korta besök. Jag kunde inte närvara hans begravning på grund av rädsla av Al – shabab. Han kallade mig den lilla satan och det är tillräckligt grund för att någon av dem mörda mig i tron om att han kommer direkt till himlen, så enkelt är det för Al - shabab att ta någon annans liv. Det är så klart för mig att Al-shabab och jag ser Islam på olika sätt. De har ansvarsskyldigheten för att ha förhindrat fred i Somalia och att de håller på med att destabilisera landet.  Frågan är: Vem finansierar Al –shabab? Vilka ligger bakom dem?

Det är en långsam folkrensning i Somalia. Vi somalier behöver ansluta oss bakom en gemensam lösning för att möta ansvaret att handla för fred i vårt land. Det är oundvikligt att föra diskussion och få förståelse om situationen i Somalia. Vi kan inte fortsätta låta Hisbul Islam, Al –shabab och andra krigsherrar att stå utanför moskéer och vänta där för att mörda civila människor som kommer ut från att moskerna.  Vad har en sådan handling med Islam att göra?

 

Vad har vi för strategier för att få vårt land i ordning igen?

 

Ingen av oss vill göra något som strider mot vår religion - Islam förutom de som mördar människor och bryter mot mänskliga rättigheter. Det är inte de civila somalier som mördar och bryter mot MR utan det är lejade grupper såsom Hisbul Islam, Al –shabab och krigsherrar som gör det. Nu har vi nått återvändningsgränden. Mördarproblemen är inte den koncisa lösningen som de härskande grupperna i Somalia har förespråkat i så många år.

När kommer du hem? Jag tycker att den här bloggen, som jag själv komponerat är oerhört ful. Att få bort reklamen fungerar inte. Så jag tänker att vi ska byta domän igen.

När du skriver om Somalia på 90-talet så är det inte helt skiljt från Göteborg på 2010-talet. Det är rena gangsterväldet. I år har det varit över 50-skjutningar i stan. I veckan var det kidnappning som skedde i de kriminella kretsarna. Vi är sedan länge en av Sveriges absolut mest segregerade städer. Eftersom gangsterna inte bara finns i de krimnella kretsarna, det är också gangster som styr stan eller åtminstone en likanande moral. För det är inte samma regler för dem som för oss som jobbar i verksamheterna. Det är många kommuner som har skulder, men inte Göteborg, vi är en av de som klarar sig bäst. Fast det märks inte i verksamheterna. På Gamlestadsskolan i närheten av vår gamla arbetsplats får lärarna inte lov att kopiera papper hur de vill. Skolbibliotekekarien berättade att en lärare blivit själaglad över att få en mattebok som var så trasig att den inte hade några ytterpärmar alls. 

 

Lärarna får driva runt som något slags bättre boskap på skolorna. De vet inte från en termin till en annan vilka klasser de ska ha, vilka rum de ska vara i. Min dotter går sedan över ett år på en friskola. Den är bra. En sak som gör att den är så mycket mer stabil än de kommunala skolorna är just att det finns en tydlig struktur. Hjulet behöver inte uppfinnas för varje termin. Sonen som går i sjuan i den kommunala skolan har inga klasskamrater kvar ifrån den klass han en gång började. Föräldrar och lärare får reda på nästa skolårs organisation så sent som möjligt. Det finns mer än en sak som tyder på att detta är en taktik för att vi föräldrar  inte skall hinna klaga. Fast mest märkligt tycker jag det är att man inte verkar bry sig om att det här ostrukturerade påverkar undervisningen. Så långt verkar man aldrig ha tid att tänka. 

 

Men likheterna mellan ligorna som styr stan är att inga brott uppklaras eftersom ingen säger som det är. Man är rädd för att bli tjallad på. Staden går under namnet Muteborg. Uppdrag granskning har gjort en del granskningar av chefer som lett till åtal men det har aldrig blivit några fällande dommar. Lika svårt är att få fast folk i de kriminella gängen.Folk vågar inte skvallra. Skolresultaten i Göteborg är väldigt ojämnlika.I en mätning som lärarförbundet precis gjort på bäst och sämsta skolkommun så visar det att vi ligger i den nedre delen av listan.  Många barn växer upp i fattigdom. I en redovisning i veckan visar det sig att vi har mest uteliggare i Sverige. Men det finns alltså pengar och förra helgen kom det ut att en chef lagt 400 000 kronor på en mediastrategi för att skydda sig mot granskning, vilket jag antar är lagvidrigt. Personen kommer undan genom att påstå att hon inte användt sig av strategierna. Pengarna pratar man över huvud taget inte om, det verkar inte betyda något. Något att fundera på i ljuset av brist på pengar inom socialförvaltningarna och skolorna. 

 

Tjänstemännen skyddar sig med något som heter linjen. Det betyder att du inte får prata med vem som helst. När vi skulle tillsätta en ny chef på biblioteteket så var vi från facket överens med den högre chefen om den chef vi sedan valde. Men den högre chefen påpekade att det kunde bli bekymmer för denna person som kom uitfrån och kanske inte kände till detta med linjen utan trodde att hon skulle kunna få prata med vem som helst. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på sådana där grejer. Jag blir så himlans paff. Så många chefsrekryteringar har jag varit med om att jag med säkerhet kan påstå att det finns en attityd bland de högra cheferna att det skulle vara en speciell och viktigt kompetens att tidigare ha varit chef inom Göteborgs Stad.Förbryllande och helt obegripligt. Min bild är att det är speciellt bra att få någon utifrån. 

 

Men även om det är gangsters i toppen så är det punk ute i verksamheterna. Vi gör allt själva. Från flyers till möbleringar.Det har sina fördelar samtidigt som det är svårt att kritisera eftersom det finns en risk att det blir mer privat än professionellt. Ändå tror jag att samhället skulle må så mycket bättre om fler kunde hitta till den typen av ickekommersiella mötesplatser som biblioteken är. Där det förs samtal och berättas historier i medier och framträdande. Att satsa på att få en bärande dialog i alla sammanhang. Men det är klart att studerar man den s.k. linjen och tystadskulturen i Göteborg så förstår man att de som bestämmer inte begriper sig på sådant här. I Bergsjön håller man nu på att planera för ett Kulturhus. Vi från biblioteken i Östra Göteborg har på många sätt försökt blanda oss i, men det har inte tagits emot. Man är inte intresserad av den kompetensen vi har, för man förstår sig helt enkelt sig inte på den. Det blir för mycket och för svårt. En parodi så klart. 

 

 

Något att fundera på i ljuset av 400 000 kronor till en mediastrategi för att att skydda sig mot granskning. I ljuset av att uteliggarna har det sämst i stan. I ljust av att vara storstaden i Sverige med mest segregation ohc minst tillväxt, trots att man försöker så bra med att skapa kontakter genom  att staden håller Öppna Barer i Cannes. De borde väl fatta att det är saker de inte fattar åtminstone. 

 

Situationen i Göteborg är inte i närheten av den i Mogadishu. Men det är åt samma håll. Tillråga på allt finns det många medborgare i stan som tror att det beror på invandrare och röstar fram till SD. Förresten i år ska vi inte få några julklappar. 

 

 

 

Hej

Ja det du skriver om är verkligen tragiskt. Att man blir behandlad olika på grund av vem man är. Jag hörde ett radioprogram i går där någon pratde om en bok som precis kommit ut (vet vet inte vad den hette) som handlade om att man inte ska gå på magkänsla så mycket, eftersom magen ofta talar om saker och normer du lärt dig, och inte alls analyserar. Det där har jag tänkt på ganska länge och sett hur hopplöst det är att diskutera med en mage. Nu får jag ta reda på vad den där boken heter. Men magen leder ofta till en dålig eller ingen utveckling alls, skulle jag vilja säga, ett slags styrning genom rädsla. Ofta blir det omöjligt att resonera med folk som går på magkänslan, att tänka tvärtom är det i regel inte fråga om. Då menar jag inte att man ska svika sig själv men åtminstone tänka ur ett större perspektiv, se vad som är bättre, vad ens rädsla beror på etc. Vad man borde göra är att gå till botten med sin värderingar, tänka över dem. Sen är det inte särskilt besvärligt att utgå ifrån dem, för de sätter sig också i magen, fast på ett annat mindre neurotiskt sätt. 

 

Men vet du vad Wilo. Jag tycker att du istället ska utnyttja din situation, den du är. Du vill ju något. Målet är viktigare.   För att det är som det är kan du bara förändra genom att själv agera bra och respektera andra oavsett vilka de är.Det gör du ju redan, det har jag själv sett. Att se det där respektfulla sättet mot exempelvis väldigt stökiga ungdomar och hur det verkar är nästan som att titta på trolleri. 

 

Men jag delar något med dig här i denna fråga. De här människorna som allt för mycket tittar på vem du är utefter vad de tror du har att säga. För dem känner jag det djupaste förakt och i dag har jag mer besvär av mina känslor för den här typen av människor, än jag har för människorna, för jag håller på dem på avstånd. Jag tycker att jag borde vara lite snällare, se att de är offer för en samhällstruktur som de säkert inte ser själva. 

 

Tidigare har jag varit med om en del osynliggörande i mitt yrkesliv som barnbibliotekarie. Så här i efterhand så vill jag inte gå in på olika situationer. Men att det ens funnits sådana situationer har gjort mig skärrad eftersom det varit så uppenbart, nästan komiskt.  Att det varit så har mest berott på att jag varit drivande i mitt arbete och tänkt i mitt arbete, inte för att jag varit ute efter att konkurrens Men folk har kännt konkurrens med mig och jag begriper inte riktigt varför, i vårt yrke. Vilken makt har jag liksom? Jag har varit ingen på ett litet sketet bibliotek. Hade det inte varit bättre att de gått på kutlurministern?  Vad är det som driver den här tillplattar ådran? Jag vill nog inte veta tror jag. De flesta är ändå helt annorlunda. De flesta är ritkigt bra. 

 

Tillplattar grejen är i min kår är som en maskin tror jag som går ut på att ingen ska sticka ut eller om man gör det ska man göra det efter vissa mönster. Det finns inga tankar bakom detta, utan är bara rent mekaniskt. Det är destruktivt och har placerat utveklingen av vår proffession i många åtevändsgränder. Jag har pratat om det med en annan bibliotekarie ganska mycket över åren: Det är som en blandning mellan att osynliggöra sig själv och en slags grandiositet, där det lilla som man gör som avviker får överdriven betydelse. Som att sitta och gräma sig över kommatecken. Men maskinen går allt sämre.