Bortgift och dömd till döden
Kategori: Allmänt
”Det är meningslöst att prata om fred i Somalia om vi tillsammans med ungdomarna inte får fram alternativa och långsiktiga försörjningskällor för de arbetskraftiga i landet. Vi måste hitta lösningar i riktning för att skapa och bevara fred i Somalia” (Women in Blue, 2008).
Jag måste strukturera mina tankar utifrån mina kunskaper och erfarenheter. Hitta sambanden mellan olika nivåer och grunder som finns i min livshistoria. Följa linjer som kopplar ihop dem och förtydligar för mig vad det hela handlar om. De här berättelserna rymmer i en tid från 1970 – 2009 och de sammanhang som jag har funnits i. Tid, rum, situationer, sökandet after betydelsen, nytta av det, sätt att hantera känslorna, kunskapen, erfarenheter, förnuftet och möten med människor.
Kvinnor som bygger en kontinent och män som raserar den. Kvinnor som investerar och män som plundrar. Kvinnor som föder barn och män som tar livet av dem. Kvinnor som odlar, skördar och matar människor i stor skala och män som förstör allt.
En kontinent som har krafter som upprätthåller båda liv och död. Börda för kvinnor som kämpar för att få ihop livets ekvationer och män som ser kortsiktiga nytta av livets omedelbara lust.Kvinnors förmåga av tankekrafter för att hålla mänskligheten i liv och för att ta och ge tillbaka det man förvaltar i naturen och i mänskligheten. Kvinnor som är en del av helheten som kretsar och håller ihop den globala existensen. Kvinnor börjar bygga en verksamhet utifrån den som ligger närmast till dem. De inkluderar allt och alla som finns kring dem. De utvecklar och växer ihop med allt och alla. Deras utgångspunkt är alltid att se, förstå och förvalta. Notan kommer tillgodo för nuet och för framtiden. De har i symbiotiska förhållnings sätt i alla livs organismer och mekanismer som ger upphov till något nytt som blommar ut. Kvinnor ger sig ut till åkrar, vattenställe, andra städer, länder och kontinenter för att få tag på förträffliga investeringar till grundverksamheter för mänsklighetens grundläggande behov för liv. De har insikten om hur de ska driva liveverksamheter framåt.
Der är mänsklighetens existens som ligger i centrum för deras mening, målmedvetenhet och resonemang för kampen för liv.
Kvinnor till och med är givna som husfruar till män för krigsförebyggande syfte. Har du talats om detta fenomen innan? Det kallas Gogolreeb i det somaliska samhället. Säkert förekommer denna fenomen i andra delar av världen. Jag fick veta om detta när jag själv som 22 årig tjej blev föremål för Gogolreeb.
Resonemanget gick ut på att jag skulle rädda mina bröder, min far och mina manliga släkten att inte gå i krig med annan folkgrupp som ville hämnas ifall min familj för att de inte gift bort mig till denna folkgrupp. Bakgrunden var att en manlig släkting till mig öppnat eld mot den folkgruppen i avsikt att mörda honom. Det var en uppsåtlig handling för att. Nu vile den andra gruppen ha mig som skadestånd för att undvika krig mellan de två folkgrupperna. Jag kallades till ett familjerådslag för att acceptera denna fredsskapande och krigsförebyggande överenskommelse. Kvinnor från min familjesida informerade mig om händelsen innan de manliga gav mig information om vad som har inträffat. Kvinnorna var splittrade. En grupp av kvinnorna förespråkade den traditionella krigsförebyggande åtgärderna såsom denna överenskommelse föreslår. Den andra gruppen av kvinnorna fördömde hela tanken om att kvinnor likställas med kameler som ofta användes som föremål för att betala skadestånd.
Jag kom till mötet med min mor och med några unga vänner. Jag fick en plats att sitta och lyssna på förhandlingen om att sluta fred mellan grupperna. Majoriteten av dem som var där var gamla traditionella män från båda sidor. Det fanns några unga killar kring dessa äldre män. Åsikterna om denna lösningen skildes åt mellan genrationerna som satt där. Kvinnorna fick inte tala. Det blev tydligt för mig att jag kallats dit endast för att säga ja till överenskommelsen. Att vara tyst och inte säga ja var likställt med ett ja. Att det var så hade kvinnorna innan mig berättat.
Det fanns en imam på plats. Han vände sig till mig och frågade: Accepterar du att din far ger dig till X som hustru?
Jag svarade nej, det gör jag inte.
Imamen sa: Du är redan hustru till X för din far har överlämnat din hand till honom.
Imamen förklarade mötet avslutat.
Arga blickar vände sig till mig från båda sidor såsom om jag var den som mördade någon.
Kvinnorna och unga vänner började gå därifrån besvikna och gråtfärdiga. Jag följde med dem med tunga steg, djupt oroad över min framtid. Det kom några tårar och rann över mina kinder. Mamma torkade de med sin sjal. Vi gick tillsammans utan att säga något ord till varandra eller med någon av de andra som gick med oss. Vi kom hem och blev överraskade av stor skala av människor som festade och andra som sörjde bland min familj. Jag gick rakt till mitt rum och låste in mig för att tänka klart. Snart kommer min man och hämtar mig som sin fru, helt lagligt. Jag öppnade min garderob, där fanns en pistol som tillhör till min bror som är militär officer. Jag la den i midjan under byxan. Någon knackade dörren till mitt rum. Det var min bästa vän, en poliskvinna. Jag öppnade dörren och hon kom in och satte sig vid kanten av min säng, blickarna på golvet sa hon: jag kom hit för att hämta dig och överlämna dig till polisen för du är anklagad för att du är inblandad i vapeninbrott. Ingen vet om att vi känner varandra och jag är utredare för målet. Föresten vad har hänt, är det någon av din familj som har dött?
Vi åker nu, sa jag utan att svara hennes frågor. Hon körde mig direkt till häktet och låste in mig utan att de visiterade mig. Dagen därpå kom en man och förhörde mig om vapeninbrottet. Jag förnekade att jag var inblandad i inbrottet. Du kommer att sitta i häktet tills du erkänner det, sa han och stängde dörren efter sig.
Ingen av min familj vet att jag häktades. Jag fick mat varje dag utan att jag få ta reda på vem har lämnat in maten. Jag satt i häktet tre månader sen togs jag till ett fängelse utan rättegång. Jag fick inte få besök men jag fick anonyma brev varje dag som jag fick lov att besvara. Ett år har gått. Sex månader av andra året blev breven intensivare, längre och mer vägledande för mig för att veta varför jag satts i fängelse. Min vän som körde mig till häktet har aldrig besökt mig under alla dessa månader. När jag kom till fängelset upptäcktes att jag hade en pistol. Den beslagtogs. Jag informerades om att polisen gjorde hem rannsakan och hittade alla mina anteckningar. Att jag var en av dem som låg bakom ungdomsupproret, uppvigling och organiserade olagliga verksamheter som var emot regimen. Jag anklagades för vapen inbrott och olaglig vapen innehav och att militärdomstolen och fick dödsstraff. Jag berättade under förhören att jag hade pistolen för att kunna försvara mig ifall jag blev föremål för erövring och kvinnoofrid.
