begripliggorande.blogg.se

Snabb svar

Att medvetet välja att vara en frågsättande person gör att jag raserar min position i  samhället så att de inte lyssnar på mig. Jag väljer att inte ha en hög status i alla sällskap. Ibland antar människor som inte känner mig att jag ar en flicka fran en fattig familj, en hembiträde i mitt eget boende. De frågar efter någon annan som de antar är hemägare. Jag visar min vän och de börjar prata med henne och i slutet av samtalet så säger hon till dem att fråga Wilo , att det är hennes hem.

Vem är hon? Brukar de forvånat fråga. De tar ett satt som jag tror pa att jag far storre effect for att driva utvecklingen framat. Folk borjar ifragasatta sitt eget antagande om andra manniskor.

Ett exempel är när jag var i Kismayo där var det ingen visste om vem jag var. Folk visste att jag är dotter av Abdulle Osman, men vem ar Wilo?

De uppfattade mig som en liten flicka, de kunde inte gissa min ålder. Utbildning, arbete, gift, ogift ingen vet något. Jag bodde i ett litet hotell där ingen kunde missa någon. Jag var med grupper som arbetade för och organiserade ett regionsval som misslyckades. I slutet av procssen sa kuppade en grupp arbetet och processen föll. 

Den sista dagen mötte jag en man från Borlänge, en avlägsen släkting som kände till min bror. Jag hörde någon säga hans namn och då gick jag fram till honom och presenterade mig. Han blev sa chockad och sa vad gör du här? Han frågade mig om hur länge jag varit där.  Han hade aldrig trott  att jag skulle vara dar. Han bad om ordet och stallde sig och berättade for alla som var där ungefär 200 personer, om vem jag egentligen är och hur aktiv jag har varit i Sverge och jag var den enda kvinna som kämpat i vissa sammanhang. . De trodde inte på vad de hörde om mig. Trots deras uppfattningar om mig ändrades som en mörk natt till en solig dag. Dagen efter åkte jag till Mogadishu.

När jag kom tillbaka till Muscat, Oman mötte jag en kvinna som jag träffat  för ett tag sedan. Jag bodde där hela 2012 och den kvinnan och jag byte endast halsningsfraser, inget mer. Hon antog att jag var en analfabet filcka fran Somalia, som inte kan nagot om livet. När jag kom tillbaka och mötte henne så var det första hon sa att Ali berättat för henne vem hon varoch vad jag kunde. Hon sa att hon var förvånad över att det gott ett helt år utan tat hon upptäckt det. Ali var mannen som kanididerade som regionpresident i Jubbaland. Sedan blev mötandet i Kismayo och Muscat annorlunda. Jag avskyr att folk värderar en utifrån vilken position och status man har i samhället. Självklart vill jag bli uppskattade och sedd men inte utifrån mina intressen och kunskaper om vad jag kan och inte kan. Jag vill bli sedd och uppskattad som medmänniska. Hänger du med?

/Wilo

 

Hej Wilo

Jag har haft en hektisk vecka. Planen har varit att istället för att svara sätta mig ner och skriv in en av de inlägg som du redan skickat mig, men jag har inte fått tid till det heller. I dag är det min lediga dag. Jag vaknade redan klockan 5, kunde inte somna om,  så nu tänkte jag sätta igång att skriva. MItt kaffe är klart. Jag börjar verkligen bli en gammal kärring på kaffe fronten. Om kaffet inte blir tillräckligt stark så häller jag ut. Är jag hemma hos någon annan som serverar för svagt kaffe så dricker jag under största plåga. Precis som min mamma. Jag tyckte hennes beteende var så dumt och trodde väl att hon överdrev. Detta med kaffet var en grej mellan henne och min faster Marthe. En gång när mamma varit och hälsat på i flera dar och drack den sista kaffedkoppen innan de skulle åka hem så sa hon att det var första gången hon fick riktigt kaffe. Därefter var Marthe alltid lite orolig när hon skulle bjuda mamma på kaffet. 

Senare i dag ska jag åka till Gamlestaden och äta lunch med Nina, en god vän till mig, som jag lärt känna genom jobbet som hon brukar besöka. Det har börjat uppstå en slags resonans på jobbet, en lagring kanske, som ett ekafat.Jag har varit i Gamlestaden i 7 år och jag har sett folk växa upp. I går tittade ett ung par förbi som var på biblioteket dagligen de första åren, men som jag ser några gånger om året nu. På något sätt har de blivit mina vänner. Jag var faktiskt bjuden på deras bröllop, men hade inte möjlighet att gå. En av dem är iranier och de skulle tågluffa till Iran så de gifte sig för att båda skulle kunna få visum in. En imam vigde dem  på Kulturhuset Underjorden, som du vet var anarkisternas näste när det fanns. 

 

I onsdags var jag och pratade romaner för komvuxlärare. Ett uppdrag som jag har för fjärde året i rad nu. Jag presenterar intressant litteratur som kommit ut under året. Av den litteratur som kommit ut i år så lägger jag märke till en allt större drift med medelklassens livsstil. Ett problem med skönlitteratur i dag är säger man att medelklassen bara kan skriva om sig själva. Det stämmer inte riktigt, men grovt kan man väl säga att för den litteratur som får uppmärksamhet så stämmer det. Min man exempelvis skriver  ett slags skräckfantasy bland hemlösa och det är litteratur som inte riktigt får ta plats eftersom man har svårt att definiera vad det är. Men det finns annat också.  Det skönlitteräracentrumet är ett litet kotteri av författare och kulturjournalister som bara ser varandra. Svenskan är ett extremt litet språk och Sverige är ett litet land, så det går liksom inte att få det på något annat sätt. Det tror inte jag. Däremot kan man ha en kulturpolitik som gynnar och förstår fördelen av ett rikt och varierat kulturliv. Så är det inte riktigt i dag. 

Vi har en kulturminister som är idrottsminister, som pratar som har gjort uttalanden om att kulturmänniskor borde arbeta mer ideellt. Hon verkar inte ha en aning om vad hon pratar om. Eftersom det finns sjukt många människor som jobbar ideellt med kultur. Men de är tillskillnad från idrottsmänniskorna inte inne i några typiskt manliga strukturer, de har varken klubbhalsdukar eller hejaramsar och rör sig över huvud taget inte i det bjärta. 

 

Vad jag egentligen ville skriva här är att det känns som en samhällsförändring är på väg. Jag vet inte hur den kommer att se ut, bara att den kommer ske. Men när man ser vad något är brukar det försvinna. När man läser författare som Kirsten Hammann och Philip Teir som driver så med sin klass så så tänds ett hopp inom mig. Det är inte det att jag tycker det är fel att folk har det bra. Men det är fullständigt absurt hur mycket energi vi lägger på att odla vår identitet. Därför är det så bra med historier som visar på det absurda, som driver utvecklingen framåt eftersom de ger upphov till ifrågasättande. 

 

Ett av dagens problem är att folk är så rädda om sin position, så att man inte vågar frågasätta annat än i slutna sällskap om man är ute efter lite status. Samtidigt så är möjligheten att påverka andra större om du har en bättre position. Det har med att man lever i ett samhälle som man kan påverka verkar ha gott folk förbi. Det enda man är intresserad av att påverka verkar vara den egna kroppen. Nu vaknar barnen. Nu får jag sluta. 

 

 

 

Vårt hembiträde sa att polisen var hemma hos oss.  Jag ville inte göra henne orolig så jag sa att de kanske ville träffa pappa, som var polischef. Kanske sa hon med en skeptiskt ton. Jag stod framför henne och la mina händer på ansiktet och gnuggade minna ögon som om jag var trött. Hon förstod att jag var bekymrad. Hon sa åt mig att  fixa det eftersom de skulle komma tillbaka snart. , Ok, sa jag. Jag gick in till mitt rum för att bytta om. Det gick inte ens 10 minuter innan en taxi stod framför grinden och Abdirizaq ringde op. Han kom in till mitt rum och tog allt som fanns i min garderob. Jag var i duschen och märkte ingenting. Han visste var nyckeln fanns. Hembiträden sa inte något ord om detta. Min mor såg allt, men sa inget till mig. Klockan två nästa natt stormade polisen hos oss. Alla grannar vaknades av polisbilarnas ljud. Tänk dig. Mina föräldrar sover i sitt rum, och jag i mitt.

Alla grannar blev rädda och förskräckta. Gud vad jag skämdes för min fars skull. Hårda knack på dörren. Min far vaknar och går till dörren, vem är det? Andra sidan på dörren sägs, si och så. Hej. Det är si och så. Dörren öppnas. De hälsar på varandra. Vi fick tips om att det finns x här, säger han som knackade dörren. Min far ser förvirrad ut. Mamma som stod bakom honom svarar, ja, det stämmer men… Jag går fram och säger de finns inte här längre. Min far tittar på mamma först och sen på mig med arga ögon. Vad nu? Frågar han mig. Han som knackade dörren frågar: Vilket är hennes rum? Pappa visar honom. De undersöker mitt rum noggrant. De hittar ingenting. Besvikna går de därifrån och säger till min far: förlåt att vi störde din sömn. Inget mer hände. Jag hörde inget mer från Abdurizaq. Han lärde mig en sak: Det som stannar mellan oss går med oss till graven. Tystnadsplikt 100 %.  Hoppas att vi träffas någon mer gång. 

 

Det var absolut inte droger det handlade om, inte heller om penningtvätt. Det handlade inte om vapen eftersom grejerna var från militärförråden som de gjorde inbrott på och att vapen försvann därifrån. Jag vet vad han hette.  Jag träffade en bror till en av dem som avrättades på Skara Sommarland 1990.  

Först ut var det Fai-Ali ungar, sen var det Aden-grisar och nu är det det som kallas Al-shabab. Innan jag berättar för dig om de ovannämnda begrep och deras sammanhang vill jag ta dig till Uganda, Kongo, Södra Sudan och Rwanda där jag forskade om barnsoldater. När jag läste till socionom så skrev jag och en annan student en C-uppsats om barnsoldater i dessa länder. Fenomenen om barnsoldater är säkert känt för dig som läser detta. Fai Ali, Aden-grisar och Al-shabab ungar är barnsoldater i det krigshärjade Somalia. Under 1980 och 90 talen var jag i Somalia. Jag var ungdom. Jag gick ut gymnasiet med bästa betyget men kom inte in universitetet och fick inte heller något jobb. Så var det situationen för 90% av mina jämnåringar i landet. De som fick jobb eller kom in universitetet var de som hade släktingar i högre rank i samhället oavsett vad de hade för utgångsbetyg. 

 Tänk dig i stor stad med miljoner människor, alltså, Mogadishu där levde jag. Jag sov till 10.00 och sedan gick jag ut för att få jobb. Varje dag.

Ett år efter gymnasiet orkade jag inte längre leta efter jobb. Någon fixade en plats på universitetet åt mig. Jag bestämde mig att skriva om ungdomars situation i Somalia. Jag var på gatu och torg (Jiiro Norway) och umgicks med alla sorts ungdomar varje dag. De som kom direkt från nomadlivet för att få bättre liv i stan och unga med universitetsutbildningar. Alla hade en sak gemensamt: Arbetslöshet. Alla hade drömmar och förhoppningar om ett bättre liv. Skillnaden om hur problemet med arbetslösheten skulle lösas var dock olika. Det berodde på hur man analyserade vad som orsakade ungas utanförskap och hur man skulle kunna påverka situationen. De socio- –ekonomiska skillnaderna förhållanden var för stora mellan dessa ungdomsgrupper. De som hade utbildningar upplevde att de hade resurser/kunskapskapital som de kunde använda för att producera eller utfora tjänster. De som kom från nomadlivet trodde och hoppades på att de kunde bidra med kroppsarbete om de hade fick möjlighet. Jag var universitetsstudent. Jag bodde hemma och hade tak överhuvud och mat för dagen samt fickpengar. Jag hade tid för att umgås med dessa ungdomar. Jag hade anteckningsblock, penna och lite pengar för fika för dem som jag ville intervjua.

 Jag började skriva en bok: Moowd iyo murug jacayl. Bortgång och sorgen av kärlek för ett land. På nätterna skrev jag, Jag la mig vid fem och sov till 10.00. Min far kommenterade till när han frågade om ljudet från skrivmaskinen när jag satt i rummet bredvid hans sovrum. Han irriterades av ljudet från skrivmaskinen och frågade mig om det. Jag svarade att jag höll på med att skriva en bok. Han hånskrattade och sade: Jag visste att du tillhör till en förlorad generation. En generation av kalla kriget. När han sa så till mig var han en hög uppsatt polisman i Somalia. Han brydde sig inte ens om att fråga vad boken handlade om.  När jag skrev färdigt boken gick jag till bok publicerings -myndigheten. Denna myndighet censurerar allt som produceras i landet. Jag fick en tid för att läsa min bok. Jag satt en hel dag framför en tjänsteman och högläste rad för rad. Denna tjänsteman träffade jag i Göteborg under 2000. Boken fick inte publiceras. Motivet var precis som min far sa: Innehållslöst.

 I Somalia är den muntliga kulturen stort. Jag läste boken eller återberättade den för olika grupper. Studiecirkelgrupper om denna opublicerade boken växte hemma hos oss. Hemma hos mig blev det en fritidsgård för ungdomar med olika bakgrund. Min mor uppskattade för att jag var hemma varje kväll och mötte mina kompisar hemma. I min kultur ska en tjej vara hemma och inte vara ute på kvällarna. Hellre att du umgås med dina vänner hemma än att du vistas ute sent på kvällarna, sa mamma. Det passade mig bra eftersom jag inte hade någon annan gratis mötesplats. Klasskamrater från universitetet, arbetslösa ungdomar och ”kriminella” ungdomar samlades hemma hos oss. Jag visste vilka grupper som kom och gick. Dessutom blev jag skicklig för att förstå den manligas sätt att förföra en tjej. Ingen lyckades att få mig tro att han var kär i mig.

Jag förstod spelet och lärde mig tidigt hur man skulle avsexualisera det motsatta könet. Dessutom visste jag i tidigt skedde om vad jag ville ha.En natt knackade någon på mitt sovrums fönster. Jag öppnade det och där var det några av personer från en av studiecirkelgrupperna.

De bad mig öppna grinden. Jag smög ut för mina föräldrar sov i rummet bredvid mitt. Ungdomarna med några tunga säckar kom in till mitt rum. Vi sa inte något ord. De visade mig vad som var i säckarna. Under kvällen innan jag la mig hörde jag min far säga något som inträffade i en militärläger nära där vi bodde. Jag förstod på en gång var de grejerna kom ifrån. Jag la grejerna i min privata garderob och låste in dem. Gruppen smög ut igen och jag la mig och sov gott.

 Det gick flera dagar. Jag glömde om vad jag hade i garderoben. Som vanlig fortsatt jag min forskning om ungdomars situation i Mogadishus gator och torg. En kväll när jag kom hem för att byta om och sedan ge mig ut till stan så berättade hembiträden att polisen kom hem till oss och frågade efter mig. Jag förstod att informationen läckt. Det fanns ingen mobil då för att informera de som hade grejerna hemma hos mig. Jag gick direkt till min mor och visade henne vad som fanns i mitt garderob.  Det är 1988 i Mogadishu. Hon sa: det här behövs för dem som ska försvara sig för nuvarande regeringspolitiks eftereffekt. Din bror i farmen i Sablaale är en av dem som behöver det som ligger i din garderob. Vems är dem? Jag sa som det var. Hon visste exakt vems det var. Jag visste det, sa hon. Jag frågade hur? För att han brukade kolla alla sidor (bak, fram, höger och vänster) varje gang han kommer in i huset. Abdirizaq hette killen som mamma refererade till. Det var han som sa en kväll när han var ensam med mig: Du, hur kom det sig att du vet alla trick som det manliga könet använder när de försöker förföra en kvinna? 

Han var medlem i en ungdomsgrupp som var bilkapare. De andra i gruppen greps för några månader sedan och avrättades offentligt på en gång för att avskräcka alla bilkapare. Han var efterlyst. Han berättade det för mig för den första gången jag träffade honom och det var därför jag tog in honom till studiecirkel gruppen.  Jag dömde inte honom. Det var inte heller mitt jobb att tjalla. Jag var nyfiken för att veta hur han tänker. När han kom med de grejerna mitt på natten och jag såg vad som fanns i säckarna, då förstod jag om vad han var kapabel till och även hur skicklig han var för att veta sina strategier. Några dagar efter denna natt träffade jag honom i Shabela mitt i Mogadishus huvudgata. Jag ställde en enda fråga, nämligen: Vad ska du göra med de sakerna som finns hemma hos mig? Han svarade: Jag säljer inte dem. Vi ger dem som ska försvara sig för det hemska som kommer, sa han. Hans resonomang var i samma linje som mammas.

 

Klockan är sent och jag håller mig vaken eftersom jag vaknat klockan 4 de senaste morgnarna. Hoppas kunna vakna senare om jag lägger mig senare.  Är trött hela tiden, men dagarna går ändå i ett enda huj. Jag vet att jag är privilegerad, men känner mig i viss mån förslavad. Ändå är jag mycket friare än många andra. Det händer då och då att jag får hålla tillbaka en aggresivitet när någon käck  kvinna föreslår att jag skall göra det eller det, putsa alla speglar på morgonen, baka bröd eller vad det kan vara, för att det tar så ohyggligt kort tid. Tänk om alla dessa kvinnor någon gång tog sig tid att lägga ihop all tid som de lägger på små obetydliga saker som de menar inte tar någon tid, då skulle de nog inse ett och annat. Tror aldrig jag hört någon man prata på det där viset. Varför då? 

 

Jag håller på och läser en bok om William Blake. Carl- Johan Malmbergs Stjärnan i foten. Att jag tar upp det här beror på att Blakes idéer stödjer mycket jag kommit att tänka på när jag läst dina blogginlägg. Det är möjligt att jag fattat allt fel och att det här blir det rörigaste blogginlägg jag någonsin skrivit, men jag försöker. 

 

Blake lägger stor vikt vid inbillningskraften, han menar att det är den som vidgar verkligheten och skapar framtiden, tillskillnad mot minnet som han menar gör oss nostaligska. Ja det här är en mycket förenklad förklaring. Det är knappast bara Blake som ger stöd åt uppfattningen om att de ideologier som längtar tillbak till något gammalt betyder en tillbakagång. 

 

 

Men Blake ger mig en modell  stöder för min avsky för snusförnuft. Blake menade att förnuftet och minnet stöter bort inbillningskraften med hjälpt av krig och martyrskap. Det är sådant som förtryckarregimer bygger på, som främlingsfientliga nostaligska ideologier kan leda till. På samma sätt som krig och matyrskap ödelägger inbillningskraften på det sätt som du beskrivit att den gjort i Somalia . 

 

Situationen i Sverige är mycket än i Somalia annorlunda. Även om vi klagar över kulturklimatet så ja, i jämförelse, är det riktigt bra. Dock tror jag att man skulle kunna vinna en del poänger om man pratade mer filosofiskt med den riskfyllda begränsningar som uppstår exempelvis när man 

exempelvis vad svenskhet är. Som en bieffekt skulle man då också stimulera det kollektiva medvetandets fantasi (eller inbillningskraft) Egentligen är det bara döda saker som låter sig definieras.Samma sak måste väl gälla i Somalia med alla dessa klaner som krigar. Där folk menar att de hör till en viss by som de aldrig ens varit i. 

En fråga här är sjävklart hur framåt det är att stödja sig på en 1700-talskonstnär. Men något får man väl bjuda på. 

/Karin

I morse när jag vaknade pratade de om Rosengårdsskolan på tvnyheterna. Den har stängts ner skolan. Man berättade också att de försökt komma till rätta med problemen genom att använda sig av en kommunikationsstrategi som gick ut på att säga att det blivit bättre,  trots att det blev sämre.  Det fick mig att tänka på vad du skrev om att allt blivit så banaliserat i Somalia. Här är det "the other way around". Om man i Somalia banaliserar för att skapa förståelse i ett destruktivt samhälle, så skapar man i Sverige  ett destruktiv samhälle genom att banalisera.  Kommer att tänka på en arabisk folksägen som går ut på att om man skall få framgång i affärer så bör man mörka om det går dåligt. Någon sådan gammal visdom var det väl som låg bakom Rosengårdsskolans kommunikationstrategi, fast det var kopierat med 18 karbonpapper emellan så att det bara blev dåligt. 

 

Så oerhört dumt. Det känns som att hela vårt samhälle kopierar idéer av idéer som kommer från framgångsrika företagare i USA. På sätt och vis har det satt demokratin ur spel, eller demokratin har blivit underordnad storkapitalismen. Man pratar i dag i kommunen om att man skall vara lojal mot ledningen på samma sätt som man pratar i stora företag. Det är väldigt svårt för mig att förstå vad det är som man skulle kunna skada genom att man som anställd skulle utrycka något annat än cheferna i den politiskt styrda organisationen. Kanske har det också med storkapitalismen att göra? Att det konkurrerande verksamhet? Eller är det ett slags tabu som vi ärvt från den religiösa värden? Har chefer och företagsledare blivit ersättare för det som tidigare var den religiösa makten? 

 

På många sätt går samhället bakåt, inte framåt. Men i det stora hela, går det självklart framåt. Jag har ändå valt att sätta barn till världen. I dag ser vi att den revolution av jämställdhet som skedde i det svenska samhället på 60-70-talet var lite för bra för att vara hållbar. På något sätt måste det kanske alltid vara två steg fram och ett tillbaka. Vi ser det i vårt grannland Norge som började förra århundradet som ett av Europas fattigaste länder, men som på hundra år blivit en av de rikaste länderna i världen. Nu har samma land tagit in ett främlingsfientligt parti i regeringen och det kommer absolut betyda flera steg tillbaka. 

 

Vi lever i en värld som kräver att vi förenklar för att vi skall  att legitimera den livsstil vi måste ha för att inte helt ställa oss utanför samhället. Många av oss, de flesta, vill göra rätt för sig, vara goda samhällsmedborgare. Det kan man inte vara om man hela tiden måste slåss med insikten om orättvisor i världen är en grundval för den välfärd vi omger oss med. 

 

I tidningen någon annan dag i veckan stod det att sjukskrivningarna i Sverige ökar. Särskilt illa är det bland kvinnor. Hur kunde det bli så? För hundra år sedan hoppades dadaisterna på inrättande av progressiv arbetslöshet genom förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Varför har inte vi använt maskinerna till att befria oss?

 

Förmodligen för att det är ett fåtal som äger maskinerna och att de har köpt oss. Kvinnor är fattiga för att de inte har något eget rum skrev Virginia Woolf och det stämmer väl fortfarande. Då på 1929 talet hade vi inget eget rum. Nu har vi kanske ett rum, inrett noga för att passa in i tidens ideal. Vår kropp har vi förlorat, den är såld till olika näringsidkare som gör vad de kan för att tjäna pengar genom att odla vår osäkerhet. Vår tid, den har vi sällan ägt, det visar all statistik. 

 

Den här veckan är det romsk vecka på biblioteket. I dag har min dotter läst högt för mig ur Katitzi. Hon fick den i julklapp förra året när hon gick i tvåan. Då läste jag den för henne. Hon lärde sig läsa den julen, men betydligt enklare böcker var det då. Så det känns stort att hon i dag kunde läsa Katitzi. Tänk att Katarina Taikon aldrig fick gå i skolan och att hon lärde sig läsa först i vuxen ålder. Registreringen av romer var väldigt förfärlig och hemsk.  I alla fall. I dag har vi en romsk vecka i stadsdelen, en romsk utställning på stadsmuseet och en romsk samordnade i stadsdelen. Katarina Taikons kamp betydde något. Situationen för dagens romer är bättre än det var när Katarina Taikon växte upp. Men att förändra ett samhälle är inte som att vända på en hand. Vi påverkas av vårt kollektiva minne.  
Sjung med!

 

 

 

 

 

 

Första gången jag såg min far var jag 12 år gammal. Det var efter kriget 1978. Han kom i en jeep och var klädd  i kakiskjorta, och kort kakibyxa. Det var ett kort besök. Han frågade vad jag och mina bröder hette. Sedan gav han oss lite godis, fina och nya kläder, och fortsatte till fronten.

 

Några månader efter pappas besök kom en bror till oss. Vi visste och hade hört talas om att vi hade en stor bror i Mogadishu. Men han kom från Etiopien. Han hade blivit skadad i kriget. Han var lång, smal, stillig och en mycket intelligent person, som var trevlig och jordnära. Han berättade för oss om kriget. Han sa att han bestämde sig att åka tillbaka till Mogadishu och kommer inte att fortsätta delta i kriget. Han sa att Somalia höll på förlora kriget och att det kommer att kosta många människors liv. Han var övertygad om att det var fel att Somalia gick i kriget mot Etiopien for att befria Ogadenia.

 

Han sa också att han skulle hjälpa mamman  ta hand om oss. Han var äldsta barnet i familjen. Ofta är föräldrar i vår kultur beroende av det första barnet (så även i andra kulturer tror jag- ialla fall stämmer det ofta här).Det är ofta en investering i det första barnet, så att bördan blir mindre för föräldrarna för att ta hand om yngre barn.

 

Det finns dock en skillnad. Om det äldste barnet är en flicka då gäller det att hon hjälper till i hemmet. Om det är en pojke så utbildar man ofta pojken för att få bra jobb och tjäna pengar för att hjälpa familjförsörjningen.

 När äldsta barnet skaffar egen familj blir det ofta problem. Vår bror skaffade aldrig egen familj. När han dödades 1995 så ersatte(s) jag (i) hans plats i familjen. Jag har inte heller skaffat mig någon familj. 

 Skillnaden mellan min brors situation och min situation är stor Min bror hade yngre syskon att tänka på. Jag har inga yngre syskon att tänka på. Det fanns två yngre bröder. Båda är döda. En av de lämnade två barn och det är dem jag måste tänka på i det här sammanhanget, men de har världens bästa mamma, en stark målmedveten somaliska kvinna.

 

 Under den tiden jag berättar om, 1970, hade ingen av mina syskon  en egen familj. 1991 när inbördeskriget bröt ut i Somalia var min äldre bror i Somalia. En syster och en bror till oss hade egna familjer. Vad gjorde vår äldste bror då? Han överlämnade sitt hem och allt han ägde till mina syskons familjer som flydde från Mogadishu till Baladxawo där han jobbade för Somaliska regimens tullverk mellan Kenya och Somalia. Han åkte till Etiopien utan ett öre i fickan. Detta fick jag veta senare av min syster som senare också kom till Sverige.

 När han kom till Addis fick jag ett samtal från några kompisar till honom och de meddelade mig om att min bror var döende. Han drabbades av TBC. Jag försökte på alla möjliga sätt  få honom ut ur landet. Det gick inte. Hans hälsa blev sämre och sämre. Tillslut tog vi honom till Nairobi och där fick den bästa behandlingen. Han blev frisk. Jag besökte honom 1994 när jag gjorde 3 månders faltstudier  genom U-landstjänst i Uganda och smugglade mig in till Nairobi. Vi hade bara några timmar att diskutera. Vi bestämde att jag skulle försöka  få ut honom från Afrika. Efter en månad blev han mördad på en öppen gata i Nairobi.När jag meddelades om hans död så bad jag min syster att skicka hans dagböcker till mig. 

 

 

Det är söndag och allt känns märkligt. I veckan försvann en av våra grannar för alltid. Han dog. Det är en person som jag känner mest genom hans familj, men som lyckas imponera genom att visa en stor värdighet. 

 

 

Vad är döden egentligen? Vad är livet? Många som förlorat någon vittnar om att de kan känna närvaro av närstående som gått bort. Jag har också kännt det.Tankar och relationer är energi. Man kan fråga sig vad livet är för något. Alla människor har samma grundläggande behov men förutsättningarna är så olika. En del människor har möjlighet att flumma ut och fundera över mening med livet för att komma i balans i sig själva, medan andra som många i Mogadishu  mer har en vardag som går ut på att hantera samhället man befinner sig i. Men livet drabbar överallt. Det kan vi ta för givet. 

 

En viktig ingrediens i den västerländska livsstilen är identitetsbygge.  Detta verkar vara något jag ständigt kommer tillbaka till i våra brev. Jag kan inte bestämma mig för i fall jag tycker det är bra eller dåligt. Det är väl varken eller. Men jag tänker på det när jag läser om din tillvaro i Somalia och inte minst nu senast när jag läst om din barndom. Kontrasten mellan hur ni fick klara er själva och hur lite mina egna barn klarar av. 

 

Jag är inte intresserad av att försköna de omständigheterna du växte upp under. Men det finns något där i att klara sig själv som handlar om att kultivera sig, att förstå sammanhang, att känna att man är behövd mer än att bli någon för sin egen skull. Under veckan som varit har mina barn fått vara ensamma mer än vanligt och de klarar sig väldigt bra. Att det varit så är inget jag eftersträvat utan det har blivit så eftersom vi har haft så mycket annat.  Det har vuxit av att klara sig själva.

 

Jag tänker att vi knyter kanske barnen för hårt till oss för att det är en del av vårt idenitetsbygge  En del av det där är kärlek så klart, men en annan del kanske är att själv få bekräftelse, att bevara sin viktighet. För vem vill inte vara behövd? 

 

Problemet blir också de familjer som inte fungerar. Som är något annat. Där barnen inte får ens det de behöver. Att det finns en stor diskussion i Sverige i dag som handlar om att det beror på föräldrarna att en del barn hamnar i kriminalitet. Där finns en underliggande kritik som bygger på att de här föräldrarna ska skärpa sig. Det kan man tycka, men om de inte gör det då? Jag tycker det är en så korkad diskussion,  för det hjälper inte varken barnen eller samhället som blir utsatta för brott som dessa barn gjort.

 

Men det som gör mig mest upprördär avståndstagandet i påståendet. Att det här sker samtidigt som klassskillnaderna i samhället blir större är ingen slump. Som att barnen får skylla sig själva som är födda i fel familj.Samtidigt har föräldar i dagens Sverige blivit en stor har blivit en viktig konsumentgrupp. Jag tror inte att det knappt det finns en enda förälder som ser sina barn som en attiralj eller statussymbol. Men idén om barn som en statussymboll upprättshålls genom rådande livsstilstrender som jag gissar påverkar vår syn på barn på ett annat plan än det rent personliga. Ett slags ägandetänk, som att föräldrarna äger sina barn. 

 

Det ger stöd åt idén att upprätthålla klassamhället. Skomakare bli vid din läst sam man förr. Barnen får skylla sig själva för att de fötts i fel familj. Jag hörde en sådan här utsaga senast i veckan när vi diskuterade barn som mår dåligt.Jag hör det hela tiden. Föräldrarna måste ta ansvar säger man. Det dumma med att tänka så är att det inte ens gynnar den lilla priviligerade idioten på mer än på kort sikt. För eller senare slår det tillbaka på hela samhället. Då gäller det försåss att man ska förstå att man har ett gemensamt samhälle. Även om man är priviligerad i dag är det ingen som vet hur det går i framtiden. Det har berättelser från våra invandare lärt mig. 

 

 

När samhället  förändrar sina normer så får det konsekvenser ner på enskilda invidens tankenivå. Det är väl därför som allt blir som det blir som du skriver, banaliserat,  i Mogadishu, eftersom det är ett samhälle som inte fungerar. när Det kallas trender när det slår till i mer fungerande samhällen. En sådan sak är väl politiken om barnen. Barnen vistas allt mer i förskola samtidigt som barngrupperna blir större. Ingen vill ta ansvar. Vi bygger inte på en kollektiv gemenskap längre utan det handlar om att vara sin egen entreprenör. Barn som föds i fel familj får skylla det på sina familjer i sann luthersk arvssynds anda. Det är skandalöst låg tankenivå i det här landet, trots 9 miljoner invånare och 14 universitet. 

 

/Karin

 

 

 

 

 

 

Det börjar bli höstigt. Nu är jag tillbaka på mitt vanliga jobb på riktigt. Det känns så där. I natt fick vi ta in pelagonierna. De är röda och blommar fint nu, kommer att göra sig bra i vårt sovrum. Min mamma är gammal och sjuk. Jag känner att jag ägnar för lite tid åt henne och orkar inte prata om det med någon. Jag orkar helt enkelt inte höra på folk som tittar på mig med förstående blick och berättar sådant som jag begripit för länge sedan. Skillnaden mellan medkänsla och medlidande är hårfin. Medlidande känns bara förnedrande. 

 

I hegen har det varit insamling för Världens barn och stor gala på Svt och jag tycker illa om det också. Jag tycker inte det är fel att skänka pengar. Jag skänker själv pengar varje månad till två organisationer eftersom 300 kronor i månaden inte betyder någonting för oss men kan göra skillnad på andra ställen.Men det borde inte vara till varje enskild person att skänka pengar till fattiga barn i fattiga länder när hela vår livsstil upprätthålls genom världens orättvisor. Vi borde protestera och engagera oss politiskt istället. Vi borde leva i en stat som skänkte de här medlen. 2012 lyckades Världens barn samla in 83,8 miljoner, det är fint. Men varför kunde inte folk skänka dessa pengar genom skattsedel? En bieffekt av den här sortens insamlingar är att inte utjämna orättvisor utan rättfärdiga dem. Där står jag. Men vad gör jag? Jag vet faktiskt inte vad jag mer ska göra än att skänka pengar. Så det är inte så att jag inte förstår folk. Det är bara tonen och en falsk idé om världsamvete som får mig att må illa. 

 

I går arbetade både jag och min man. Barnen var ensamma hemma. Sen kom jag hem några timmar innan jag skulle gå på teater. Jag såg en pjäs som heter Vad som hände efter att Nora lämnat sin man skriven av Elfride Jelinek. Pjäsen handlar om vad som händer Nora i Ett dockhem att hon lämnat hemmet. Det är en märk berättelse om att kvinnan inte har någon bra plats i arbetslivet, att Nora som den borgeliga kvinnan hon är inte klarar av tillvaron i fabriken. Att kvinligheten är så definierad med hem och omvårdnad att det är omöjligt att göra sig fri från den. Men också att vårt kapitalistiska system göder ojämställdhet mellan män och kvinnor. 

 

 

När pjäsen var slut vid niotiden så såg jag att mina barn ringt 12 gånger. Det kändes lite typiskt och föll bra ihop med temat om kvinligheten och hemmet. Barnen var var hungriga. Jag pratade med dem i telefonen på vägen hem. De sa att de inte fått någon middag, bara lunch. Jag tyckte väl  att de fått middag och ingen lunch. Fast på morgonen när jag åkt till jobbet hade jag sagt att jag skulle laga en sen lunch till dem när jag kom hem. Sen blev allt så sent så jag ändrade i huvudet och tänkte att det var middag de fått klockan strax innan jag cyklat iväg till teatern. 

 

Om de är hungriga så kan de göra mat själv tycker jag och bryr mig inte särskilt mycket om deras hanfallenhet då den äldsta faktiskt är 13 år. Det var bara det att det inte fanns någon mat hemma. Men vi lever ju inte i Afrika. De svälter inte och det fanns ju lite saker i kylen, som grapefrukt. När jag kom hem kom också min man hem. Eller han hade varit hemma och fått gå iväg till affären och handla mat. Så det där med att kvinnan tar speciellt och större ansvar för hemmet stämmer inte hos oss. Jag lever faktiskt i ett jämställt förhållande och även om det är till gagn för att vårt hushåll ska fungera så är det inte alltid så lätt att prata om. I vissa sammanhang får jag känslan av att en del ser mitt förhållande som ett resultat av det fattas mig några kvinnliga instinkter, som gör mig diskvalifierade i diskussionen. 

 

 

På något sätt tror jag att det beror på att man gett upp idéerna om rättvisa. Att man slutat kämpa. Att det man gör betyder mer för yta än för resultat. Precis som i världspolitiken och läget i Kurdistan som jag pratade med några om för någon vecka sedan. Folk är mer intresserade av att titeln som fredsmäklare än försöka göra skillnad på riktigt. 

 

 

 

 

Att vara på besök i Stockholm är väldigt fint. På dagarna skriver jag. På kvällarna träffar jag folk.Jag vet inte om det har att göra med att det är en huvudstad, men jag tycker folk är så dedikerade till vad de sysslar med, i alla fall de jag träffar. Exempelvis var jag för några dagar sedan ute med en förskolelärare som arbetar med autister. Hon var väldigt intresserad av sitt jobb och läste mycket relaterat på sin fritid. 

 

Men så är det kanske hemma i Göteborg också. I kommunen där jag arbetar, där du arbetade,  var vi själva några av dessa dedikrade hängivna anställda. Jag tänker på många fler, som Marianne som arbetade med särskolan och som i utbildat sig  USA eftersom hon inte tyckte det fanns någon tillräckligt bra utbildning i Sverige.Det finns så många som brinner men så få kanaler att ta vara på elden. En energiförlust för hela samhälllet.

 

 I Göteborgs stad handlar det också om organisationsmodell som ingen är nöjd med och som liksom går ut på att den vanlige anställde inte får några större möjligheter att påverka, utan blir mer och mer fast i administrativa processer och beslut kopplade över hennes huvud. 

 

I går var jag ute och drack öl med några från irakiska Kurdistan. De pratade om problemen där, om korruptionen och internationelll hjälp.  Att det handlar så mycket om att få en position, inte att göra något bra. Att få positionen är viktigare än att åstadkomma. Allt handlar om papper tyckte de, om planer och beslut.

 

 

Det är ju samma sak som vi tjatar och gnatar och ältar i Göteborgs stad. Det är ett väldigt statusfixerat samhälle. Ett globalt problem som slår olika, men som förmodligen har samma grund. Liksom jag skrev om yttrandefriheten, det är samma skit fast olika procent. Det globala samhälllsbygget och storkapitalismen. 

 

Jag läste en gång en bok av Bruno Bettelheim som heter Det upplysta hjärtat Om hur man överlever som individ i ett massamhälle.  Boken tar upp exempel från nazismens koncentrationsläger. En sak som levt kvar i mig var vad att  Bettelheim  skrev att  medelklassen i koncentrationslägren hade det svårt eftersom de förlorade så mycket av sin identitet när de förlorade sina titlar.Det finns mycket i vårt samhälle som går ut på att utveckla den egna individen. Men olika samhällsgrupper köper ofta samma slags koncept. Hur ska man göra för att stärka folks tankefrihet? Hur river vi våra egna privata fängelsen istället för att hela tiden koncetrera oss på att göra dem rymningssäkrare? Vi bygger in oss i olika trygghetsssystem och slutar se. Vi är rädda trots att vi kanske är tryggast i världen. Vi är rädda för att vi bygger en gemenskap på fel saker. 

 

I går var jag också på en fotouutställning från syriska staden Kafranbel. Det är en stad där man under hela kriget haft ett aktivt motstånd mot regimen, vilket man visat bland annat i satiriska teckningar som man kommunicerar till omvärlden genom sociala medier. Det är en väldigt intressant utveckling i Kafranbel. De når ut. Samtidigt som den här utställningen är så pågår en likadan utställning i London. Människorna som bor i Kafranbel har hittat ett bra sätt att göra motstånd och sträva mot ett samhälle som de vill ha.

 

Under gårdagen var jag också och fikade med en kompis från gymnasietiden.Hon är journalist och författare och är profilerad mot Hbtq ur ett politiskt perspektiv. Vi pratade om analyser och samhällsperspektiv, att vara klar med sitt egen problematik innan man kan göra riktigt bra analyser. 

 

Egot är ett hinder som jag skrev tidigare, men också en möjlighet. Man måste kanske erkänna att man har ett ego för att kunna se världen klarare. Det moderna samhället har möjliggjort för fler människor att ställa sig utanför kollektivet. Samtidigt som det finns stora industrier som tjänar pengar på folks identitetsbygge. Som mot betalning ger en inbillad frihet. Ändå tror jag att världen går framåt, även om det går jäkligt sakta. Folk sitter fast i så mycket gammal skit som andra ser till att stärka eftersom de kan tjäna pengar på det. 

 

Min gymnasiekompis  och jag pratade också om en klasskompis som kastat sig framför ett tåg.  Jag har inget minne av detta. Minns inte ens att tjejen fanns. Hon gick bara några veckor i klassen och när hon försvann fick vi aldrig reda på att att hon dött. Varför? För att det bara gått några veckor på terminen och hon inte lyckats skaffa sig några vänner? Just därför borde vi kanske fått veta.

 

I kväll skall jag på en Bukowskifest med flera författare och bland dem en känd kinesisk poet. Innan dess skall jag åka till Farsta och träffa Alvar 5 månader. Livet går vidare och på ett personligt plan är det väldigt bra. 

 

/Karin

 

 

 

 

 

Jag befinner mig som du vet, hos goda vänner i Stockholm och skall stanna här i fem dagar. I kväll är här ett Syrienmöte och jag tänker inte vara med. I morse var jag ute och sprang en mil längs Årstaviken sen gick jag till Liljeholmsbadet och bastade. Solen sken så fint genom de rödlövade träden och glittrade så förtjusande mot vattnet. Det gick lätt att springa, vilket förvånade mig efter allt vindrickande jag ägnade mig åt förra veckan. Eftersom jag vet att man får upp farten med cirka 13 % när man springer med musik så lyssnade jag på en av mina favoritskivor, The rise and Fall of Ziggy Stardust.

Du kanske är så försvenskad så du inte lagt märke till hur mycket siffror jag skrivit i stycket ovan. Jag minns när den svensksomaliske författaren Bilie Hashi berättade om hur han som nyanländ till Sverige fascinerades över hur vi mätte allt här. Jag ska ta en kvart kafferast. Jag har sju veckors semester. Jag har bara sovit 6 timmar osv osv.  Man kan fundera över varför det blivit så. En orsak är kanske att Sverige kallt och kargt och inte särskilt rikt på naturtillgångar. För att få det att gå ihop har man varit tvungen att ekonomisera allt. En slags inneboende snålhet gödd av nödvändighet och överlevnadsinstinkt. 

 

Jag funderar på ifall det att det är denna sträng som gjort att den svenska urbaniseringen gått snett på så sätt att och vår storstäder medelklass tillhör det mest intellektuellt torftiga man kan hitta på den här planeten. Detta är inget jag hittat på själv. Fler stödjer mig.  I Paris drar affärsmännen lott om att äta lunch med svenska affärsmän som de tycker är så grymt tråkiga och kulturellt obildade. Det kan jag gott tänka mig. I går råkade jag sitta vid sidan av två svenska affärsmän när jag åt lunch på Kulturhuset i Stockholm. Den ene hade en åttaårig son. Han berättade om hur barnet låg till i olika skolämnen i förhållande till de andra eleverna. Etta, två, trea, sist. Jag fick höra att han hade fyra par vinterskor. Att mannen själv rensat garaget på sonens alla cyklar. (Vänta nu? Hur många cyklar kan man hunnit ha när man är 8?). Men jag fick också förstå att det var en moraliskt rättskaffens man som köpt begagnade krillor till sonen, som ändå bara skridskor ett par gånger om året. Att den där fjällstugan kostade bara två mille och det var ju väldigt lite, som deras sketna lilla radhus. Ja så där fortsatte det. Det var så komiskt torftigt att jag ibland funderade på ifall det var två skådespelare som övade på en pjäs för Maxim.

 

Det sägs att hjärnan förändras formas av våra upplevelser och här ser vi resultatet av ett helt folk utan kulturellt intresse, uppfödd på siffror och knäckebröd. Torrt så in i döden. Om dessa människor läser något så kan man ge sig fan på att det är mangemantlitteratur eller självhjälpsböcker. Ett slags livstilsböcker som stärker de här människornas tro på sin egen förträfflighet. Men som har samma snåla essens. Det gäller att hylla sig själv och klargöra att de som inte gör lika bra ifrån sig har sig själv att skylla.  I går fick jag höra av en ung bekant som är ute mycket här i Stockholm att detta ekonomiseringstänk också tagit över i stans raggningskultur, man satsar inte mer än man vet att man skall få tillbaka.  Istället för att fråga om en dans går man  fram och frågar om ett ligg. Eller man använder inte hela ordsatser utan använder bara verbet ligga. 

 

Här är jag i Somalia. Det händer så mycket i världen. Vi pratar mycket om det som hände i lördags i Nairobi och Kenya. Några minuter efter händelsen så började hela världen nämna landet Somalia. Händelsen kopplades genast till en grupp som verkar i Somalia. Nu har det gått fem dagar och man har börjat cementera händelsen. Det har blivit en sanning att det som hände har med Somalia att göra. Jag har följt fallet noga och är inte lika övertygad om att händelserna har med Somalia att göra. Som bevis för att somalier är inblandade säger man att de som attackarde pratade somaliska, men det spårket talas i flera länder. Gruppen som erkännt att de ligger bakom attacken i Nairobi är en globalt organiserad grup. Det är ett globalt problem som ska mötas globalt. 

Det är den  globala politiken är det som håller den här  gruppen vid liv. Gruppen finansieras och rekryteras globalt. Det vet vi alla. Gruppen har ett globalt samarbete med andra kända stater och organisationer. En känd man som idag i finns I Mogadishu var en av högsta ledarna i gruppen. Det sägs att han är i husarrest, med mobil, tv, internet och har möjligheter att få besökare. Det har anordnats många demonstrationer för att få  honom fri. Han har fått möjlighet att förhandla med den somaliska staten och andra länder som exempelivs Qatar. När han var ledare för den här gruppen mördade han flera hundra mäniskor i Somalia. Har han gripits eller har han överlämnat sig själv till den somaliska staten? Vi är många som inte riktigt förstår. 

Det sägs att den här gruppen har intensivierat sitt arbete i Somalia och även i gentemot grannländer i Östafrika.  Är den här gruppen ett symtom av vad världen gör i Somalia eller är den en självgående lokal organisation? Man kan inte behandla symtomen av en sjuk människa, man måste behandla själva sjukdomen så att människan blir frisk. Ungdomar med invandrarbakgrund från Örebro, Toronto, Minneapolis, Sidney, London, Amsterdam osv rekryteras till den har sorten av organisationer. Vi bevittnar att det här är ett globalt nätverk som sprider sig. Idag har de flesta ungdomarna med invandrarbakgrund, men snart kommer blonda med blåögda ungdomar att vara med. Väntar vi på att blaögda svenska kvinnor ska  få smaka smärtan av att deras barn dör i Syrien, Somalia, Irak eller i ett annat land än Sverige? Vad väntar den svenska staten på? Varför håller staten tyst om det här?

Eller är det så har att ungdomar med svensk bakgrund ansluter sig till nynazizterna medan ungdomar med invandrar bakgrund ansluter sig till jihadisterna?  Är det har ett mönster som blir tydligare och tydligare I Europa? Kommer det tredje världskriget att ske mellan jihadister och nazizter? Vi har under den har veckan diskuterats om registreringen av romarna I Skånepolisen. Hur många andra registreringar finns i Sverige och i andra länder I Europa? Kommer mitt svenska personnummer att avslöja om vad jag har för färg, vilken religion jag betjänner och vartifrån jag härstammar? 

Numera fotograferar man våra ögon när vi reser, det har de till och med gjort har i Mogadishu. Varför gör man det? Vi finns i olika registerar som vi inte har någon aning om vad de används till. Världen har ändrats sedan 9/11. Vår rörlighet kontrolleras och begränsas. Vi bevakas dagligen. Vi lever i ett globalt fängelse som bevakas av virtuellt nätverkande kommunkationsverktyg. Vi är inte längre fria. Vi är inte ens fria att äga vår egen tankeförmåga. Vi är fast i en systematiserad bevakning som vi inte ens erkänner för oss själva. Oavsett färg, kön, religion, ras osv så är vi inskrivna i olika osynliga register som leder vår världen i en ohållbar riktning. 

Använder vi vår tankefömåga maximalt och gör egna ställningstagande mot den diskriminerande och exkluderande globala politiken så definieras vi som sinnesjuka, manshatande farliga extrimiststiska feminister och spärras in i osynliga institutioner på livstid. Hur kommer det sig att den globla diskriminerande politiken skrämmer folk som bestämt sig för att avskaffa världens orättvisor? 

 

DÖDENS MINERAL
“Mineralet coltan är en av de viktigaste råvarorna i våra avancerade elektroniska apparater. Kongo-Kinshasa har väldens största fyndigheter av coltan, och det är utvinningen av coltanet som håller igång det grymma inbördeskriget i landet. Som en av ytterst få journalister har Magda Gad och Niclas Hammarström fått besöka en coltangruva i Kongo, där arbetet utförs under vidriga förhållanden. Läs deras skakande reportage i nya Vi, ute denna vecka” (Tidningen VI0)

 Vi vet att inbödeskriget i Kongo handlar om att rova åt sig sig at landets naturtillgångar Kongoliser drivs bort från sina byar, unga friska kongolesiska man slavas, som som ni ser I bilden. M23 har skapats och ges vapen av andra länder som plundrar kongolesiska folkets naturtillgångar. Inbördeskriget i Somalia har samma mönster som kriget i Kongo. FN soldater finns i båda länderna och kallas for fredsbevarande FN styrkor. Bevarar de verkligen fred när det ens finns fred i någon av länderna? 

De här styrkorna kostar biljarder för världens stater. Jag kan uttala mig om Somalia.Där är jag och ser vad dessa styrkor gör. De bevarar ingen fred. De är till för dem som intresserar sig för landets naturtillgångar. De bevakar den globala politikens intresse i landet. 

Våra söner tvingas gå på en väg skapad av strukturellt skapade fraktioner som gör att de flyr till skadliga fraktioner. Våra döttrar blir sexsklavar. Vi skrivs in i osynliga insitutioner där vi registreras så att de som styr världen ser oss som farliga andrahandsmedborgare, oavsett var vi bor i världen. Jag struntar i vilket register jag hamnar i. Jag kommer alltid att vara mig själv och ha egen ståndpunkt. Den är min och jag kräver att den respekteras såsom den är, precis som andra i världen kan kräva att deras ståndpunkter registreras av mig. 

Det är två ståndpunkter som jag tveklöst respekterar. 1. En människas liv. 2. En människas egendom. 

Varje människa har rätt att leva och det ska försvaras. Människas egendom är hans/hennes och det ska absolut försvaras. Det är fundamentala rättigheter som varje människa har rätt att försvara. 

 Andra länders företag har beväpnade grupper som dödar människor i Somalia och Kongo. De plundrar dessa länder på naturtillgångar. Det är därför som människor mister sina liv och egendomar plundras. Det är därför som det är krig i dessa länder. Det är det som händer på min front i dag? Vad är det som händer på din sida av världen?
/Wilo

 

 

 

Beskrivningarna av ditt liv  är som kaffe är för sömn,  för mina berättelser. Problemen slås ut och jag ser i stället något helt annat. Det finns alltid en fara i att använda engagemang som gift för att slå ut smärtan ur sitt eget liv, det är en flyktväg, lika försåtlig som långvarig berusning. 

 

Men vårt gemensamma skrivande har hjälpt mig se mönster. När du beskriver hur olika grupperingar, folkgrupper har makten i Somalia  så tycker jag det påminner om hur det är i Sverige i dag. Speciellt i dagens Göteborg där folk skjuts ihjäl på grund av konflikter mellan olika kriminella gäng. Eller om polisen som använder sig av olagliga metoder för att registrera romer. En kompis till mig menade att det här bara var toppen på isberget, att det finns säkert många fler register. I dag fick vi svaret på att det åtminstone förts ett register till, på homosexuella.

 

Du skriver om hur kriminella byter skjortor och får makten. Som hos oss fast tvärtom när polisen agerar illegalt. När deras behov av att gruppera är viktigare än att följa grundlagen. Vi har kanske en rättstat. Men den rättstaten fungerar inte för alla människor. Dessutom har juridikutbildningarna  alltid haft en snedrekrytering från de övre samhällsklasserna och det avspelgar sig också i straffsatser, på vilka som döms hårdast. 

 

 

Det visar sig också i hur uppdelat Sverige börjar att bli. Att skolor i Sverige inte längre har någon större likvärdighet. Det visar sig i klassmarkörer och förakt för andra grupper, i främlingsfientlighet och neopotism. 

 

Det har varit bokmässa i Göteborg i helgen. Sverigedemokraterna var där och min plan var att gå dit för att prata med dem. Det blev aldrig så. När jag kom fram till deras monter så fanns partiledaren på plats. Det var fullt uppbåd med massa folk som stod och försökte lyssna, jag var en av dem. Men det fanns också en lång kö med personer som ville ha partiledarens bok signerad. Poliser fanns överallt. Jag funderade lite över dessa poliser. Vägde idéer om vad de tyckte, om de kanske var några av denna femtedel av befolkningen som röstat fram detta parti. För jag vet inte alls vilka Sverigdemokraternas väljar är. Ingen enda förutom några låntagare, har gett sig till känna för mig. Fast det är väldigt mycket som ger stöd åt att en del  poliser är främlingsfientliga. 

Så varför skulle det vara så märkvärdigt att tänka att en del av dem röstade på Sverigdemokraterna?  En vän till mig som var på mässan och kom från ett annat håll, som inte visste varför alla poliser var på plats frågade en av poliserna vad de gjorde där.

- Vi är här för att vakta Jimmie,  svarade polisen . 

 

Det fick mig att fundera på vad som skulle hända, om någon som fick makten bestämde sig för att radikalt öka antalet poliser. Skulle vi inte få ett slags polistat då? Har vi inte redan ett slags polisstat? Det enda svaret de lokala politikerna har på hur vi skall lösa gängkrigen är att ropa på fler poliser. Det svaret har vi fått nu i många år, men det är inget som blivit bättre av det. Jag har tom åkt spårvagn och hört skolfolk progpagera för fler poliser i förortens skolor för att få barnen att inte bli kriminella. 

 

Det finns en mamma här i stan som vi båda känner. Hon besökte biblioteket. Jag vet att du brukade prata med henne. Hon var student. På senare år har jag sett att hon säljer Faktum. Det gör för ont att tänka på eftersom jag vet om vilka ambitioner hon hade med sina studier. Jag tittar åt ett annat håll när jag går förbi henne. Vet inte vilken skam jag är mest rädd att möta, min egen eller hennes. 

 

Karin

 

 

 

 

 Jag var tvungen att återvända och bo hos min kusin för tredje året. Precis när jag skulle åka, så kom jag på att min faster som åkte till Kuwait hade en son i Mogadishu. Han var rektor på en högstadieskola i Baladweyne, men  hade sagt upp sig för att starta  ett företag inom apotek branschen i Mogadishu. Han var ungkarl. Jag träffade honom när jag bodde hos fastern. Jag skrev ett brev till honom, och sa att jag skulle vilja bo hos honom Jag kunde hjälpa honom med hemarbetet eftersom han var ungkarl och behövde en syster som lagade mat, tvättade kläder och städade hans hem. Han svarade och sa att det var en super bra idé. Jag åkte direkt till Mogadishu istället för till min kusin i Baladweyne. Jag bodde hos honom tills jag gick ut gymnasiet.

 

Under denna tid lärde jag känna min store bror, som bodde i Mogadishu. Han bodde bredvid min skola. Jag gick hem till honom så fort det var rast och kollade om han var hemma. Ibland var han där och ibland inte. När han var där pratade jag med honom om vår familjsituation. Jag besökte honom  också där för att få ekonomiskt stöd för hygieniska artiklar, kläder, utgifter för skolböcker och lite fickpengar. Han gav mig alltid pengar, och väskor fulla med kläder. Ibland gick vi till det bästa kaféet i Mogadishu och fikade. De två sista åren på gymnasiet åkte jag inte ut till nomadlivet på loven. Jag skickade hälsningar till mamma att jag måste fixa vårt liv här i Mogadishu. Jag sökte jobb men hann aldrig att utföra annat arbete än att läsa heltid och att sköta hemmet hos min kusin.

 

Min faster kom på besök från Kuwait. Jag såg människor med pengar på nära håll. De var rika, och ändå skulle  jag vara ett hembiträde hos dem. Jag tänkte ständigt och jämt på min familj, och hur vi splittrades. Jag träffade mina bröder och min syster, som då och då hälsade på hos vår faster. Alla såg att jag arbetade som hembiträde och uppmuntrade mig att hålla ut tills jag gick ut gymnasiet.

Jag hade inga fritidsaktiviteter. Från tidigt på morgonen till midnatt fanns arbete att göra hemma. Hemma hos min faster fanns många människor. Alla dessa människors kläder tvättade jag för hand. Disken tog aldrig slut. Det var flera rum att städa och det var mycket mat att laga. Allt gjordes med hand, det fanns inga maskiner. Jag klagade aldrig. Jag frågade aldrig after hjälp. Det fanns tjejer i den familjen men de behövde inte göra något. När de var i vardagsrummet med sina kompisar och behövde något från köket, så ropade de till mig att hämta något och servera alla. Några av dem var lika gamla som jag. Jag hade bra relation med alla genom att vara tillags.

 Min faster brukade sitta på verandan under dagarna nar hon kom på besök i Mogadishu. Vi satt där ibland och pratade om hennes uppväxt. Hon berättade om hennes föräldrar och syskon inklusive min far. De hade en mycket tragiskt barnuppväxt. Deras pappa dog när de var små och deras mamma tvingades flytta till min farfars släkt. Farmor tillhörde en annan klan och talade med annan dialekt, vilket gjorde att hon mobbades.  Barnen sågs som mindre värda på grund av att deras mor var från annan klan. En av mina fastrar blev bortgift. Hennes man slog henne och hon dog. Min faster som jag bodde hos flydde från familjen när hon var 15 år. Hon gifte sig med en man och skilde sig ifrån honom. Hon hade fyra barn som hon fostrade ensam. Hon försörjde dem genom att slakta djur och sälja kött. Alla hennes barn gick skolan.

 

Min far lämnade familjen före henne. Han var bara 11 år när han sökte sig till Mogadishu.  Han var gatubarn några år. Sedan kom han till en militärbas där han arbetade för soldaterna. När han var 15 blev han rekryterad till polisen. Under tiden lärde han sig swahili och italienska. Det var mycket intressant för mig att veta deras bakgrund.

 

Efter gymnasiet ville jag läsa vidare till universitetet.  Mamma sålde sin boskap och vår bror köpte en mycket fin och stor villa för oss. Vi flyttade in. Tyvärr dog vår yngste bror i en trafikolycka. Han som gick på internat skola.

Den andre brodern  blev färdig med sin militärutbildning och blev officer. Jag gick ut gymnasiet med bra betyg. Men kom inte in på universitetet. En av mina systrar fick en stor farm/gård i Sablaale och dit flyttade också mamma. Mamma köpte en stor farm bredvid min syster(s farm). De odlade majs,och sesam som de pressade olja av, samt bönor i stora mängder.

Inom några år hade familjen mycket pengar och köpte flera farmer/gårdar. Vi var inte vana vid att vara farmare/ bönder. Vi anställde folk som kunde odla, skörda och transportera. Det var en oerhörd viktig och lärorikt upplevelse  att komma från nomadlivet och bli farmare. Eftersom jag inte kom in på universitetet direkt efter gymnasiet och inte fick något jobb, så åkte jag till farmen då och då och hjälpte till. Det var ett mycket bördigt och fint område med många vilda djur.

 

Mamma ,pappa och jag bodde i villan i Mogadishu. Jag kom in  på universitetet och arbetade som apoteksbiträde på deltid. Mamma sålde sina sista djur och kom till Mogadishu. Men fick inte så mycket pengar för sina sista djur. De pengarna ville hon lämna till den där unga affärskvinnan (se förra blogginlägget), för att hon skulle förvalta dem åt henne. Hon ville inte göra det eftersom mamma inte hade givit henne mycket, då hon behövde hennes hjälp, (löd argumenten).

 

Det var en kvinna som hete Halima Abdi. Hon var från Södra Somalia och var en av ( nykomlingarna i Qararaf. Hon tog hand om mammas pengar. Halima och mamma blev bästa vänner. När de träffades hemma hos oss så hade de verkligen roligt ihop. Gud, vad vi skrattade när de två skvallrade om andra kvinnor. Halima och jag blev också goda vänner. Jag berättade för henne om mina drömmar och planer. Hon sa att hon kommer att ställa upp för mig även om det kräver allt hon äger.

 

Halima var mycket en god och snäll människa. Affärerna gick inte så bra. Mammas pengar lämnades lyckades lämna tillbaka de pengar hon lånat för tre årtidigare. Halima fortsatte att kämpa med att köpa och sälja. Ibland förlorade hon och de andra kvinnorna allt, under sina resor, eftersom det förekom plundringar på vägen mellan Kenya och Somalia. Ibland dog många på grund av dåliga vägar och av bilolyckor.

 

I hela Afrika finns sådana kvinnor som åker mellan olika länder på dåliga vägar för att göra affärer.De riskerar att möta  banditer som tar allt, och ibland våldtar dem. Situationen mellan Kenya och Somalia blev värre och värre, och dessutom började den somaliska regeringen att ta ut hög skatt på dessa kvinnors inkomster. Tulltjänstemän placerades vid gränserna för att upprätthålla det gamla koloniala tullsystemet. 1988 var det min storebror som blev högste tullchefen vid gränsen mellan Kenya och Somalia, Mandera och Baladxawo. Jag besökte honom och blev så förskräckt, då jag såg vad tjänstemännen gjorde mot dessa kvinnor. De som började sina affärer från noll och ingenting, och med stor risk för att utsättas för våld och bli dödade. Kvinnorna krävdes på mutor, mer än vad hela företaget skulle kosta. De gick då till min bror och berättade för honom, vad tullmännen begärde. Han avskedade flera av personalen. Efter ett tag kallades han till Mogadishu av den högste chefen, som sa till min bror, att inte störa hans affärer. Min bror åkte tillbaka och fortsätte sitt arbete, men  med en annan strategi. Kvinnor strömmade in i hans lilla tjänstehus varje dag och klagade  över att systemet inte gynnade deras företagsamhet.

 

Han återbetalade tullpengarna till dem, och sa till högsta chefen, att det inte fanns några varor att beskatta. Att alla slutade att ta in varor (genom) denna väg därför att skatten var alldeles för hög.

 

Chefen trodde att min bror tog pengarna till sig själv och krävde hans avgång. Jag avgår om du och dina tjänstemän slutar att hindra Qararaf kvinnornas affärer, rapporterade mub tillbaks. Dessa kvinnor försörjer halva befolkningen och ger många barn utbildningar. Denna strid pågick när jag lämnade Somalia.

 

Hade det varit bättre infrastruktur mellan Kenya och Somalia så hade den interna ekonomin i båda länderna blomstrat. Det fanns gods som man behövde i båda länderna. Qararaf kvinnorna handlade Omo som är ett  tvättmedel, tvål, kaffe, te, medicin, cigaretter och andra saker från Kenya. De hämtade kläder från Dubai, skinn, skor från Italien till Kenya. De visste från dag till dag vad man behövde i båda länderna. De hade ett stort affärsnätverk i både riktningarna. De hade andra som sålde deras varor på de öppna marknaderna i Mogadishu och därmed startades nya företag. Det var en annan stor detaljforsaljningsmarknad som var beroende av deras leveranser.

 

Jag började intressera mig för dessa kvinnors affärsverksamhet och nätverkssamarbete. Jag gick varje dag till deras lager, affärer och marknad och med intresse observerade jag deras samtal, vad de sålde, vilka som var deras underleverantörer, deras tillit till andra affärsfolk. Både de som var i större (skala) och de som var under leverantörer.  Det som fascinerade mig mest var deras elegans och sätt att röra på sig med stolthet, samt deras självförtroende och tillit. De var som drottningar på jorden. De hade på sig fina kläder med väldigt starka färgar. De var klädda på den traditionella somaliska klädstilen. De kommunicerade med varandra på ett hemlighetsfullt sätt med starkt tillit till varandra. Jag satt med dem, men ändå förstod jag knappast vad de pratade om. Jag bad många gånger Halima att förklara för mig på ett enklare sätt för att förstå deras affärskoncept.  Halima frågade mig några gånger varför jag inte gick i partnerskap med dem för att arbeta/förvalta min mammas pengar. Det skulle vara kul och lärorikt för dig att hänga med oss till Kenya, tillade hon. Jag åkte den vägen en gång och skulle inte vilja riskera mitt liv igen, sade jag till henne.

 

Den enda gången, 1989, när jag åkte till gränsen mellan Kenya och Somalia, åkte jag dit för att delge och rådfråga min bror om ett familjproblem jag hade. Han gav mig sitt fulla stöd,  och ville  hjälpa mig att lösa det. Han kom senare till Mogadishu och hade en mycket allvarlig och lång diskussion med min far tillsammans med min mor och mig.

 

Tyvärr ledde inte diskussionen till en enig överenskommelse. Min far höll bestämt på sin ståndpunkt, och det var omöjligt att ändra hans beslut. Det handlade om hans prestige och heder, samt om hans anseende gentemot klanen. Min mor, min bror och jag fattade ett gemensamt beslut, som var smärtsamt och känslosamt.Det är oklart varför jag skulle gå i exil.Jag skulle skickas till exil. De gav mig allt de ägde. Min bror som var över 40 år, och fortfarande  var ungkarl, betalade min biljett till Europa. Mamma gav mig de få pengar hon hade fått från sin boskap. Nu lämnar jag dem utan någonting. Jag smugglades ut ur landet och hamnade i Sverige 1990. Alla vettiga människor i Somalia visste att det var bara några dagar kvar tills regeringen förlorade all sin makt och det skulle bli ett fruktansvärt långvarigt inbördeskrig. Min bror som arbetade pa tullverket dog 1995 i Nairobi,  och de som sörjde mest var Qararaf kvinnorna.

 

Innan han dog brevväxlade jag med honom. De flesta av hans brev handlade om Panafrikanism och om Afrikanska kvinnors kamp för att hålla kontinenten vid liv. Han uppmuntrade mig att läsa vidare. Han ville att jag skulle bidra till afrikanska kvinnors kamp, för att öppna upp den intra regionala afrikanska marknaden. Enligt honom är det, det enda sättet som kan integrera Afrika både socialt och ekonomiskt, och därigenom  befria oss från beroendet av andra, vars intresse är att ta allt ifrån de  afrikanska länderna. Afrikanska kvinnor kommer att kunna ta bort de onaturliga gränserna i Afrika. De kommer att göra denna förändring utan att det märks. Deras ekonomiska befrielsekamp kommer att ta lång tid,  avslutade han sitt sista brev, daterat, 23 mars, 1995, Nairobi. Jag har inte tänkt på de här breven sen hans bortgång. Helt plötsligt fann jag mig skriva Diaspora Africa Fund (DAF) och blev  inspirerad av själva idén. Då kom jag in på de gamla  tankegångarna om utvecklingen av den intra och interregionala markanderna i Afrika, om  en förbättrad  infrastruktur. Det var någonting med kvinnor som  gnagde i min hjärna, men jag kunde inte få fram det.

 

Jag kunde inte förstå vad det var. Jag satt hela dagen och skrev. Jag kände mig trött. Den 19 juli 2009 gick jag till sängs kl 22.00 och då kom denna berättelse till mig.

 

Allt hänger ihop. Alltid när  jag har rest inom Afrika har jag känt ett starkt samband och en samhörighet med de starka afrikanska kvinnor som köper och säljer gods inom Afrika. Kvinnor som reser med dåliga bilar på dåliga vägar från Zimbabwe till Tanzania, från Somalia till Kenya, Etiopien eller från Zambia till Botswana. En gång var jag på tågstationen i Johannesburg, Sydafrika och väntade på bussen till Gabarone, Botswana. Vid utgången träffade jag några kvinnor från Zimbabwe. De hade massor med säcker fulla med matvaror. Det gick en buss var tionde minuter till Zimbabwe och dessa bussar var fulla med olika varor, men det var bara några kvinnor som åkte som passagerare. De fyllde bussarna med gods som  de handlat till  människor i Zimbabwe. De fyllde hela bussen. Jag hade en kort diskussion med en av dem om situationen i Zimbabwe. Hon berättade att hon var gäst arbetare i Dubai och kom till Sydafrika för att handla mat för familjer i Harare.

 

Män i Afrika gör inte sådant. De gör affärer med resväskor, portföljer och iklädda kostymer. De pratar  politik och gör en annan sorts  affärer mest vapenaffärerallt för att plundra och förstöra kontinenten. Det mesta är  beställningjobb.

 

Det är klart att allt jag gör grundas på det som finns i min bakgrund. Jag både fyller i och lyfter ut i min rygsäck där mna livserfareheter finns. Men det är inte alltid det blir, så här tydligt. Det är verkligen skönt att detta kom fram nu. Hur ska jag förvalta det? Mitt sätt att förvalta det är att berätta.  Det är därför du har den här boken i din hand.

När jag läser vad du skriver funderar jag. Du backar nu. Jag undrar har det inte blivit sämre i Somalia efter kriget? När du var barn, kunde man åka buss då utan att veta att bli rånad av busschaffören? Kunde kvinnor vara ute efter 21.00 på kvällen?

 

Jag tänker också på att du måste ta hand om dig. Att jag vet att du upplevt en del väldigt jobbiga saker som  den senaste månaden. Jag funderar på om det är något som jag kan hjälpa dig med?  Du måste tänka på att vila. Det kanske du redan gör? Jag har ingen aning. Men jag vet av egen erfarenhet att det är viktigt att vara kontinuerlig och noggrann när man skall hjälpa sig själv med återhämtning. Det kan kännas krävande men man vinner på det i längden. Jag brukar göra en yogagrej som heter Ishnaan. Det är kalldusch tidigt på morgonen. Det lär stärka imunförsvaret och skall lindra depressionssymtom. Googla på det och se ifall det är något för dig (Googla Ishnaan och hydroterapi)

 

Du skriver så bra om hyckleri och självgodhet. Detta har jag funderat mycket på under åren. Det var för några år sedan som jag bestämde mig för att det är omöjligt att vara en intellektuell människa och tro på att man är god. Med intellektuell menar jag  någon som har möjlighet att ifrågsätta sin samtid.  

 

Rasismen har vi sett tydliga tecken på i dag när det avslöjats att Skånepolisen fört register över romer. Att många i den svenska polisen är rasistiska går inte att blunda för, varken före eller efter det här avslöjandet. Just nu sitter jag och funderar på hur kommentarsfältet under Aftonbladets artikel om ämnet ser ut. Där brukar man få de grövsta svaren på hur eländigt det är i Sverige i dag. 

 

För ett halvår sedan var det en artikel om en kafékedja i Göteborg som utnyttjade invandrare, främst från Afrika till att göra riktiga jobb men med lönebidrag. Någon kvinna i mataffärskön sa appropå ämnet att annars skulle de ju inte få något jobb alls. Som att det jobb de gjorde för firman som gick bra inte var värt att betala för bara för att de var invandrare. Man ryser. 

 

Det är så mångas resonemangen ser ut i dag. Det finns viss arbetskraft som man kan få köpa lite billigare, som inte är tal om för riktiga anställningar, även om man kanske behöver dem särskilt just för att de har en annan språkkomptens än övriga personalen. Däremot kan man starta bolag som gör vinst på skattekronorna. 

 

I en artikel i Aftonbladet skrev man om ett taxibolag på en liten ort som drevs med bidragsstöd från Arbetsförmedlingen. Detta taxibolag gjorde att ett annat bolag, som varit på orten i 20 år och som betalade vanliga löner, slogs ut. Kommentarerna i Aftonbladets fält gick ut på att ja så går det när invandrare kommer hit. Samma andemening där, att deras jobb inte var värda att betalas med vanliga löner, trots att de uppenbarligen gjorde ett bra jobb. 

Men det är inte en rasism eller sexism som är byggd nerifrån, den är byggd uppfrån. För dessto högre status en sammansättning av människor har dessto större procent är medelålders vita män. Ju mer makt en grupp har dessto mer lika varandra är de.  Vår maktelit genomsyras av en bristande förmåga att ifrågasätta sig själv. Något mer ointellektuellt kan man knappt tänka sig. Men makt handlar väl mest om makt egentligen, inte om att vara intellektuell. 

 

VI bor som du vet mitt i stan. På skolan där min son går finns elever från hela Göteborg. Det är rätt så ofta som barn ifrån de områdena i Nordost pratas om som bråkiga.Mer rådande strukturer förstår jag inte hur någon skulle kunna tro att det skulle kunna vara på något annat sätt.  Det beror på att invandrarbarn från Angered och Bergsjön som kommer in i den här snäva medelklassmiljön  hamnar lägst i rang. Det beror på att lärare som sökt sig till skolor i stan inte i första hand hade tänkt sig att jobba med den här elevgruppen. Det beror på att precis som du skriver på förnekelsen, på oförmågan att genomskåda och skärskåda sina egna motiv och syna sina egna privilegier. VI som bor här är ju de goda. Robin Hood-människorna mot rasism och kapitalism.

 

 

 

I dag har vi en strålande höstdag i Göteborg. Jag har varit i Botaniska trädgården och Änggårdsbergen. Luktat på luften och låtit allt det vackra svepa in i mig. Jag är ledig. Ska skriva. När jag sovit middag vaknade jag med ett ryck och tänkte på Karl Ove Knausgård. Under den tiden som jag hållit på med min roman så som är ungefär 230 sidor som jag harvar fram och tillbaka med så har han publicerat 6 romaner på mellan 400- 1000 sidor. I en intervju kunde jag läsa att han tyckte att det hade varit väldigt jobbigt. Det kan man förstå. Han kan också utan vidare dricka 6 flaskor vin. Vem man ser sig om beror ofta på vem man jämför sig med. Det är därför vi behöver ha tillgång till hela världen.