Snön, candy crush och feminismen
Kategori: Feminism
Äntligen har jag något att skriva. Snön har kommit. Kylan drar in i min kropp. Jag har haft en vecka som är så lång så i måndags känns som tre veckor sedan. Jag och några grannar har varit intervjuade av två tidningar för vårt tvättstugebibliotek. En kväll i veckan invigde vi tvättstugan, det kom 50 personer! Det känns roligt och samtidigt lite surrealistiskt att bli så uppmärksammad för ett litet skåp med böcker. Men grejen är att vi har fått pengar av vår värd för att köpa böcker och det är väl det ovanliga i sammanhanget, för tvättstugebibliotek finns det många. Men vi tycker att ett tvättstugebibliotek är större värde än ett dyrt golv. Intressant också att det medför välfärd att ha något positivt gemensamt.
Min mamma är dålig och jag tänker på henne så mycket att vissa dagar är jag helt sänkt, förvirrad och frånvarande. För att vila har jag börjat spela ett spel, candycrush. Förra lördagen när jag skulle till jobbet spelade jag så mycket att jag glömde att gå av. Det bästa med det här spelet är att det säger att man misslyckats när man inte klarat en nivå. Det är så tacksamt att få höra. För hur ofta får man faktiskt veta att man misslyckats i dagens samhälle? Jag säger inte det här för att jag menar att jag gör allt rätt, för så är det definitivt inte, men man är så försiktig med de negativa omdömena att man måste känna efter så mycket för att veta om man misslyckats. Det gör mig osäker. Jag tror att det är en försiktighet som förvärrar, att misslyckas blir då en större grej än det hade varit om man sagt det rakt ut. Att misslyckas hör till livet, det händer hela tiden och det är inte alltid något man kan styra över själv. Försiktigheten kanske också har med idén om att varje människa är sin egen lyckas smed? Att man kan styra över precis allting i tillvaron. Kanske det är det som hybris? Då förstår jag äntligen tanken och att det inte kan leda till något annat än förtvivlan och depression.
Nu pågår det som du vet feministiskt debatt efter ett program som Belinda Olsson haft. Programmet heter Fittstim, min kamp. MItt problem med den här debatten är att jag inte känner mig berörd. Det kan bero på olika saker, att det är någon finess jag inte fattat, men just nu begriper jag mig inte på denna ilska. Den resa som Belinda Olsson gör är klassisk, att man blir äldre, etablerad och mer konservativ. Rörelser måste fortsätta i olika kroppar. Men det måste också vara okej att ifrågsätta. Sen tycker jag inte själv att feminismen handlar om hendagis och föräldrar som inte avslöjar könet på sina barn utan om konkreta saker i mindre glammiga miljöer.
Konkret feministisk kamp för mig dagligen är att gå emot föreställningen att kvinnnor inte får säga nej. Hela mitt vuxna liv har jag arbetat på arbetsplatser med kvinnliga strukturer som mer eller mindre bygger hela sin verksamhet på att kvinnor inte säger nej. Det är en mycket medveten strategi från min sida att gå emot det här. Fast det betyder också att jag väldigt ofta blir förkrossad över att märka på hur många sätt idén om hur vi kvinnor ständigt skall behaga och vara till lags styr över oss. Allt det där håller tillbaka hela samhället, som på något sätt bygger på falska premisser. På kvinnor som ställer upp och täcker upp. Väldigt mycket av den rehablitering som finns för långtidsjukskrivna kvinnor är som att kasta pengar i sjön så länge samhället eller arbetsplatser bygger på att kvinnor inte säger nej. Men man törs väl inte ta itu med detta, för man befarar att så mycket skulle rasa då.Ettt ras är nog vad som skulle behövas för att sedan bygga upp något nytt och stabilt från grunden. Sjuktalen talar sitt tydliga språk. Och det blir inte bättre, unga kvinnor är mest sjukskrivna. Det kvittar hur mycket vi tänker och vet om vi inte handlar. All kamp börjar inom oss själva.
Visst är det så att man får vissa människor emot sig när man säger emot. Men lika väl som jag känner ett slag befrielse när det står att jag misslyckats på skärmen när jag spelar candy crush, lika skönt tycker jag det känns när jag förstår vad folk går för. Att inte tolerera att folk har avvikande åsikter är en väldigt dålig egenskap för en medmänniska.
