Om kvinna i gatukiosk
Kategori: Allmänt
Andra berättelsen, gatukiosk:
“Innan jag gifte mig och skaffade min egen familj, arbetade jag för min mor som hade en biibito (en form av kafé). Jag arbetade som servitris. Vi hyrde lokalen. Vi sålde färskt juice, te, kaffe, vatten, söta kakor mm. När kriget bröt ut plundrades hela butiken. Mamma dog av depression. Hon var den mesta sorgsna människa jag har sett i hela mitt liv. Jag fick ta hand om mina syskon som var yngre än mig. Tack och lov är alla vid liv idag. Några är på flyktingförläggningar i Kenya och andra finns här i Mogadishu. Alla är vuxna nu. Fem år efter krigets utbrott gifte jag mig med en man, lite äldre än mig. Jag hoppades att livet skulle bli lättare genom att dela ansvaret med en annan vuxen person.
Tyvärr blev han en börda för mig. Han var krigsskadad, våldsam och vidrig mot alla människor inklusive våra barn. Han är känd som “dac cunsiiye” Du kan fråga vem som helst i Mogadishu om honom. Han hade vägspärr i Madina distrikt. Mitt på gatan där han hade sitt vägspärr fanns ett jätte stort hål på gatan. Allt vatten och avlopp från hela stadsdelen samlades där. Även döda kroppar hamnade där och ruttnade. Stället ligger i Madina distriktet. Han stoppade alla människor och tvingade dem dricka och dricka av vattnet och avloppet. Sen mördade han de flesta som inte orkade eller inte dog på en gång. Han tog allt från alla som passerade den vägen, även kvinnor som arbetade som jag gör nu.
Kvinnor som gick flera mil för att hämta mat för sina hungriga och törstiga barn. Jag och mina barn bevittnade hans vidriga handlingar mot alla människor. Folk hatade oss fast vi led med människorna och för att vi inte kunde hindra honom. Han var inte snäll mot någon, inte ens mot sina egna barn. Han hade egna beväpnada unga män som också var rädda för honom. De var hans gisslan. En god dag kom en grupp som var beväpnad. Han sov när de kom, de hämtade honom från sängen och tvang honom dricka och äta det som fanns i hålet. Där fanns till och med döda kroppar som ruttnade. Han kräktes till döds och sen sköt de honom för att vara säker på att han var död. Vi fick lämna huset och hans förslavade unga män befriades. Sen dess arbetar jag för att försörja mina barn. Jag och mina barn bor på en annan ort där vi är okända för folk. Vi säger aldrig vad vi har för efternamn eller vilket klan vi tillhör. Som du ser så säljer jag vatten, is, och färskt juice här på marknaden. Det är så jag försörjer min familj”.
Efter att jag intervjuade den här kvinnan kände jag mig alldeles kraftlös, tom och blev helt stum. Min vän som satt en bit ifrån oss kom till mig. Han såg att jag satt där och tittade ner på anteckningsboken med pennan i min högra hand, helt still stod pennan på anteckningsboken. Kvinnan som jag intervjuade tittade åt det andra hållet och hade sin vänster hand på kinden och stirrade på himlen, helt tyst. Min vän satte sin hand på min axeln och frågade, är ni färdiga? Jag tittade upp på honom samtidigt som jag ställde mig upp för att gå. Den här berättelsen blev som en rullande band i mitt huvud. Jag känner till stället. Det är bara några hundra meter ifrån mina föräldrars hem. Jag åkte dit och gick på den vägen varje dag under min tid i Mogadishu. Min mun var halvt öppen och mina ögon stora och helt öppna. Det värsta var att jag bodde bredvid det stället hon beskrev och gick på den gatan varje dag. På väg hem gick jag och min vän dit. Vi tog några bilder i smyg med våra mobiler eftersom det fortfarande är ett vägspärr på samma ställe på gatan. Vi kom hem och helt tysta satte vi oss på verandan. Min vän kände till denna fruktansvärda händelse. Han hade hört den berättelsen från andra människor som han hade träffat i olika sammanhang. Min vän var från England och jag från Sverige. Han kom tillbaka till Mogadishu före mig. Vi lämnade Mogadishu innan kriget började. Vår vistelse i Mogadishu var full av både sorg och glädjen över att vi var tillbaka i hemlandet. Vi var upprivna över förstörelsen. Vi brukade berätta om den gamla Mogadishu och hur folk levde där för de unga 20-åringar som brukade samlas hemma hos oss.
De hade aldrig upplevt fred och visste inte så mycket om hur Mogadishu såg ut under vår ungdomstid. Staden är spöklik. Man ser sällan ett hus som ar helt. Det pågår krig i stan och i områden utanför. Artilleriets eld hörs hela tiden.
Skottlossningar är en del av vardagslivet, ibland utanför vårt hus. Jag var fruktansvärt rädd de första dagarna. Sedan kändes det som fyrverkeri. Men man vänjer sig (februari 2012).
/Wilo
