begripliggorande.blogg.se

Kära Wilo

Du är nu borta ett tag, en bit ifrån oss och bloggen. Jag har egentligen slutat blogga. Men nu var det någonting som jag tänkt på i flera år, som jag ändå måste skriva här. Det handlar om bekymmer. När jag tänker på vad som är dåligt i Sverige blir det så absurdt i jämförelse med hur det är i Somalia, Syrien, Kurdistan eller kanske Nordkorea.  

 

Jag tänker att vi har det fan så bra i Sverige. Idag tex när min man gick till sjukhuset och fick punkterat en halsböld. Eller idag när jag betalade min sjukhusräkning för en natt på avdelning, det var 100 kronor kostade det. Att vi haft ett allmänt skolväsende i Sverige sedan 1842. Eller att det finns en del rötägg som arbetar i vår välfärd i dag, men det är åtminstone bättre än att låta dem att styra något som till och med är dåligt i tanken. Exempelvis.

 

När jag hör om Somalia så känns det ju väldigt mycket som ett klansamhälle. För det finns ett växande parti i Sverige i dag som går ut på att ställa olika grupper mot varandra och det är samma gamla klantänk. Jag tror verkligen inte på några enkla svar i den här frågan. Men en orsak tror jag är att man under så många år i svensk politik utgått från individen, du ska inte rösta i solidaritet med andra utan för att få det bättre själv. Det är en agenda som varit gällande för så gott som alla partier. En sådan stämning gör sådana här rörelser möjliga. För när det i första hand gäller vad man kan få ut själv så blir det en fråga om prioriteringar som poltikerna brukar kalla det. Ord som solidaritet har varit något man använt för att göra reklam för sig själv i samband med välgörenhet, inte som politiskt argument.

 

Det må vara hänt att folk idag gör så gott de kan. Jag brukar tänka att orsaken till alla de rättigheter vi svenskar vi fått beror på ett slags kollektiv foglighet. Den svenska fackföreningsrörelsen har varit effektiv men också krävt en viss likriktning för att nå sina mål. Nu är det nya tider.  I dag ska man vara individualist och entreprenör. Givetvis är det svårt för många som fostrats hårt in i en kollektiv fåra där man inte får sticka ut att rätta sig i dessa nya ideal. För så har det verkligen varit i Sverige. Det är vi många som kan vittna om. Jag glömmer aldrig den där campingplatsen som min kompis jobbade på. När vi såg alla par komma gående i samma träningsoverall. Till skillnad mot i dag då när ord som gurlesk kommer med i nyordlistan. 

 

Jag tror nog att en baksida med alla framgångsrika kollektiva rörelser är en likriktning som till viss mån också kan vara destruktiv. Att det var så i Sverige vittnar exempelivs steriliseringar om.  Jag tror att vad SD gör i dag är att ta hand om de som inte känner igen sig i det nya Sverige, eftersom det inte skapats särsklt mycket på inkluderande kollektiv på under de senaste 30 åren. Inte ens idrottsrörelsen är för alla längre. Men nu finns det här ett parti som tar upp några gamla idéer som bygger. SD pratarsjälva om det gamla folkhemmet. 

 

Fast gjort är gjort på något vis och nu står vi här. Jag vet inte vad det kommer sig att många svenskar inte törs säga vad de tycker. Ibland beror det kanske på planer om dyrare huslån och bättre jobb, men lika ofta är det nog en oro för att sticka ut. Sen blir det okej att hålla tyst eftersom alla andra gör det. Så är det med all moral, den skapas i det sammanhang där man befinner sig. 

Men jag är verkligen rädd för vad som håller på att hända med det här landet. Jag tycker faktiskt att det handlar om moral. En retorik som går ut på att välja ut en redan svag grupp som syndabock för problemen i samhället riskerar att plocka fram det allra lägsta i människan. Det har det redan gjort.  Exmpelvis vädjade en Sds partiledare sverigevänner att sluta mordhota  journalisten Niklas Orrenius barn med tanke på julfriden. 

 

Jag tror att vi alla måste bli lite modigare och stå upp för alla människors lika värde om vi ska kunna vända den här utvecklingen. Det är väldigt svårt att veta hur, men att börja med att stå för sig själv är nog ingen dålig början. Eller att helt enkelt inte lyssna på när folk pratar en jävla massa skit. Samtidigt som vi skapar på ett inkluderande och mer tillåtande kollektiv än det gamla folkhemmet. Själv mår jag bäst i kollektiv där folk är så olika som möjligt, både vad gäller nationaliteter, sysselsättningar, familjesituation, intressen och ålder. Det är i sådana sammanhang jag kan känna att jag får lov att vara mig själv.Så borde det kunna vara för alla? Hur svårt kan det va att fatta?  

 

När vår Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal så vädjade han till svenska folkets hjärtan ifråga om flyktingpolitiken. Sedan sa en retorikexpert att det var fel, för folk kan inte ta till sig sådant, att man istället ska komma med exempel på riktiga personer istället för att hänvisa till någon kollektiv massa. Problemet är väl att många som till och med är för en generös flyktingpolitik inte själva känner en enda flykting, så det där med att ta personliga exmpel blir väldigt svårt. 

 

Sen fattar jag inte vad det är som är så himlans generöst med svensk flyktingpolitik idag.  Eller som min syster sa häromdagen; vi har ju redan den flyktingpolitik som SD säger att de vill ha. Apropå att dina syskon son dött och att du ändå inte får ta hit din gamla mamma,  trots att du bott i Sverige sedan 90-talet. Eller andra som jag känner till som bott här i flera år, som har jobb, men som ändå inte får stanna kvar i Sverige. Det var bättre för några år sedan säger man. Eller? Jag vet inte. Hur var det med de apatiska barnen? 

 

På sistone har det kommit fram åsikter om att det alltid varit främlingsfientligt i Sverige. Jag vet. Jag har hört. Men det finns ändå en vits att hålla en snygg debatt, att inte vädja till det lägsta i människan. Att elda på sådana sidor leder inte till något bra. Sen är det förståss oerhört viktigt att de som utsätts för rasifiering (ännu ett nyord som presenterats i dag) får komma till tals. 

 

 Dock finns det andra problem som jag verkligen tror att vi skulle må bra om vi pratade om, exempelvis att vi pratade om att det fortfarande i dag är en skam att vara fattig. Det är det som jag tycker är problemet att vi i alla tider haft människor som hamnat längst ner och därför föraktats. Varför pratar vi inte mer om det?  Sist ett helt enastående klipp som jag såg på facebook i går  där Muhammed Ali  på ett roligt sätt förklar hur det var för honom att växa upp i ett kristet USA: 

 

 

:

Den moderna telekommunikationen har gjort att det blivit enklare för dem att kommunicera och transferera pengar. Främja kvinnors roll i samhällsbygget! Arbeta för att stärka deras förmågor, för att göra dem delaktiga i den sociala och ekonomiska utvecklingen. Skapa förutsättningar för att förbättra infrastrukturen för den intra och interregionella marknaderna,  som är grundstenar för samhällsframgång för den Afrikanska kontinenten. 

Det finns otroligt många starka Afrikanska kvinnor,  som kan  mycket om företagsamhet  i Afrika. Underlätta för dem. Gör dem friare och underlätta så att for att röra sig friare och snabbare mellan olika regioner och olika länder!

Förenkla regelverken gällande företagsamhet mellan länder.  Qararafkvinnorna i Somalia har varit företagare sen länge. De vet hur de ska bära sig åt för att resa mellan olika länder i och handla mellan olika regioner i Afrika. De har skapat potentiella affärsnätverk. De styrande regelverken I Afrika är förlegade och inte anpassade efter förändringar som skett på kontinenten sedan den koloniala tiden. 

Qararafkvinnorna är idag uppdelade I två grupper: en citygrupp och landsbygdsgrupp. De som gör affärer mellan olika städer i olika länder har väl uppbyggda affärsnätverk. Kvinnor som har grossister handlar med varandra. De som bor på landsbygden har små affärer/butiker och arbetar med detaljhandel mot grossisterna. Det största problemet just nu är regelverken gällande  tullverksystemen,  mellan olika länder och infrastrukturen mellan länder och städer. Säkerheten är också ett stort problem. Det social nätverket är väluppbyggt och väl fungerande 

 De har kvinnorna har ett välfungerande företagskoncept, de ar synkade ihop och har värdefullt företagande och kompetens i sina miljöer och samhällen.  De har arbetat fram ett pålitligt, välluppkopplat och trovärdigt affärsnätverk mellan kvinnor I olika länder, städer samt byar.

 De har kvinnorna har arbetat fram ett potential globalt affärsnätverk men saknar utbildningar om det globala internet anpassade nätverkandet som kan förenkla deras kommunikation for att handla enklare, smidigare och snabbare/e-commerce och tryggare.

När de har lärt sig hur detta system fungerar för att deras fördel sa kommer de att kommunicera och handla med varandra utan att resa. Det kommer också att underlatta for dem att minska krånglet med tullverken, risker for bilolyckor samt att plundras på vagnen.

 

Redan för  att kommunicera med varandra och pengar. Den mobil penningtransfereringen för att skicka och ta emot pengar sinsemellan och mellan de och kunder ar på plats och har minskat risken.

Jag är jättefascinerad av hur de här kvinnorna stödjer varandra och hur ekonomiskt medvetna de är. Jag kom I kontakt med dem när jag var ung I Somalia. Det är någonting värdefullt som har fastnat hos mig. Jag försöker förstå vad det är. Men jag har kommit på att deras sätt att organisera sig, att stärka varandra, skap värdefulla relationer och göra affärer är unikt och outforskat. 

 

. Det här  någonting mystiskt som jag inte kan satta fingret på som lockar mina tankar. Jag vet att min mor var involverad I det har nätverket I Somalia på något sätt. Jag uppmärksammade  liknande nätverk på olika ställen i Afrika. Det finns vissa kännetecken hos dessa starka, målmedvetna driftiga kvinnor på respektlabiliteten och självständigheten hos dem. 

 Jag söker mening med det jag känner för och med dem. Det har är mitt satt att beskriva min resa med dem I mina tankar. Det har varit en besvärlig process att berätta detta för er. 

 

Min frågeställning är inte varför jag vill skriva om detta. utan hur ska det lyckas luckra upp. Öppna och integrera  den interegionala marknaden mellan deras hemländer Afrika? Hur kom det sig att den intraregionala marknaden I Afrika är så  rigid, komplicerad och systematiskt begränsad och hindrad?

Jag vill uppmärksamma dessa kvinnors pionjärarbete for ett öppnare och friare Afrika for den intraregionala marknaden som enligt mig ar en viktig faktor for Afrikas ekonomiska utveckling.

Det har tillkommit en tredje grupp, en global grupp som kom ut ur citygruppen. Idag finns många av de har kvinnorna som reser mellan, London, Dubai, Delhi, Beijing och Nairobi, Abudja, Harare, Johannesburg,Lusaka, Bomako, Mogadishu och Adis Ababa OSV. De koppar och salter varor av alla sorter. De investerar land/mark, Guld, Diamand och andra naturtillganger I Afrika. De ager aktier noterade pa borsen I Afrika.  Afrikanska kvinnor handlar inte inom vapenindustrin. De arbetar for fred och samhällsutveckling.

Kärnan for deras affärer är basen for grundlaggande behov hos människan. De ger unga människor utbildningar, de levererar medicin till de sjuka, handlar klader for folk och saljer vatten och byggmaterial. De investerar varor som ar viktiga for samhällsutvecklig.

De grundläggande faktorer för deras affaärsframgang är bättre infrastruktur, tydligare och smidigare tullsystem, bättre governance/förvaltningar, bra bemätande med regeringstjänsteman  och bättre administration och sakerhet osv. De är villiga att betala skatt, administrations avgifter och licens avgifter for att kunna driva sina foretag. De ar medvetna om att dessa avgifter gor samhallsnyta.  Om Afrika satsar på infrastruktur och öppnat upp gränserna mellan länder för företagare så hade Afrikas ekonomiska utvecklingen blommat.

 Den intraregionala marknaden I Afrika är den som har potentialen för Afrikas ekonomiska framgång. Den skulle underlätta väldigt mycket för integration mellan afrikaner, som bidragit för varor och tjänster. 

Vad är det som har hindrat afrikaner  att öppna upp den intra och interregionala markanaderna? Jo, den gamla koloniala adminstrationen är inte gjord  att använda varor och tjänster inom kontinenten. Råmaterialen ska exporteras till vast. Produkter fran väst är de bästa , har man lärt ut människorna i Afrika. Folk i Afrika äger inte det som är deras. 

Deras lokalproducerade varor är inte vädefulla innan de har exporterats till väst, kommercialicerats och importerades tillbaks till Afrika. Då har inte afrikanerna råd att köpa sina egna produkter. Produkter som tillverkas I Afrika har lägre varde än de ursprungliga afrikanska produkter som har reproducerats och kommercialiserrats i Väst.På så sätt har väst kolonialiserat väst och gjort Afrikas ekonomi underutvecklad och hårdkontrollerad.  

/Wilo

Här sitter jag Wilo. Där är du. Av vår sista dagars kommunikation har jag förstått att situationen i Mogadishu har förvärrats. Du har berättat för mig om hur ni håller er inomhus. Att det ekar av tunga vapen.  Jag försöker föreställa mig hur du känner dig just nu, men jag kan inte. Det enda jag kan förstå är att världen just nu är ett helvete på många ställen. Men vad kan man göra? Hur ska man göra? Vi som sitter här i Sverige. 

 

 

 Själv lever jag absolut i den bästa av världar, men ändå i samma värld som dig. För att tydliggöra det är yttrandefriheten och demokratin inte allt, men ändå ett instrument. Om alla människor törs uttrycka vad de tycker så stärks idén om alla människors lika värde. På så sätt närmar vi oss förståelsen för din situation i Mogadishu just nu. Men en stark demokrati fungerar också som idéöverförare, ett gott exempel. 

 

En del säger att demokratin i Sverige är lite urholkad, men jag tror snarare att den bara inte  är riktigt färdig än. Det märks mer ibland, som nu exemeplvis. Antidemokratiska partier har tagit sig i kommunfullmäktige i Grästorp (nazister). I Sveriges riksdag sitter ett parti som är emot religionsfrihet. Vad som hänt på sistone är att människor blivit räddare för att säga vad de tycker. Jag vågar mig inte på att analysera varför. Fast jag tror absolut att det har med större klasskillnader  och segregation att göra. Marknaden har också dykt upp som en joker i leken i färd att skapa en marknadens diktatur. Det närmaste exemplet jag har är vår egen organisation, där du också jobbat. Det har vuxit fram en hiskelig hierarki med precis allt det som hisekliga hierarkier brukar innebära. 

 

Jag har också lyssnat på diskussioner där människor som jobbar i det offentliga på allvar uttrycker att man som offentlig anställd inte skall få säga eller vad man tycker offentligt. Men om man ska försvara demokratin måste man uttrycka det man tycker är fel, eftersom det är det enda sättet en politiskt styrd organsiation har att komma till rätta med oegentlighete. Vi har till och med en grundlagsskyddad rätt att yttra oss, men folk tycker ändå att det är fel. Det är hemskt och äckligt.  Flytta då tänker jag. Flytta till en diktatur om det är så viktigt med lojalitet. Då är det förståss inte lojalitet med dem vars pengar vi lever av (skattebetalarna) utan med cheferna , som är orsak till denna tro på tystnaden som något fint. 

 

Det är som folk glömt bort vart vi fått allt ifrån i det här landet. Som rösträtten, arbetsrätten och välfärden kommit som i ett trolleri, eller som att det bara är en privat angelägenhet. Som om det inte kommit om folk inte bråkat för det.  Folk skäms inte över sin privatism. De har dåligt samvete kanske för sin kropp eller i bästa fall för sin familj, men sällan verkar det som någon har dåligt samvete för sin brist på samhällsengagemang. 

 

Men som sagt var. I Sverige blir inga bloggar censurerade.Ingen kastas i fängelse för vad de säger.  Det enda som kan hända med mig om jag kritiserar det som är uppenbart fel är att t jag inte får jobb på arbetsplatser där man inte vill ha kritiker. Men vem vill jobba på sådana arbetsplatser? Jag menar om man nu väljer att bo i Sverige och man kan slippa? Jag kan inte se att det är någon uppoffring att använda min rätt att få uttrycka mig. Jag ser det som ett privilegium. Ett förbaskat fint privilegium, som vi än så länge har  i det här landet, även om folk uttryckligen är emot det.  Bara att människor uttrycker att begränsningar i  yttrandefriheten skrämmer folk. Då får vi göra vad vi kan för att skrämma tillbaka! 

 

Nästa lördag har jag tänkt gå ut till valstugorna här på Järntorget och fråga vart och ett av partierna hur de ska verka för en bättre organisation i Göteborg stad. Jonas Sjöstedt har ju exempelvis pratat sig varm för att låta de som arbetar i verksamheterna få större inflytande. Men vårt parti har varit med och styrt ett tag här i Göteborg och här har det som sagt utveckligen gått i motsat riktning. Jag tänker fråga varför. I alla valstugorna kommer jag gå runt för att fråga och berättta.  Det känns lite som jag gör det för din skull, för att jag har rätt och möjlighet till det. Nästa söndag skriver jag om det här på bloggen. 

 

/Karin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag läser vad du skriver funderar jag. Du backar nu. Jag undrar har det inte blivit sämre i Somalia efter kriget? När du var barn, kunde man åka buss då utan att veta att bli rånad av busschaffören? Kunde kvinnor vara ute efter 21.00 på kvällen?

 

Jag tänker också på att du måste ta hand om dig. Att jag vet att du upplevt en del väldigt jobbiga saker som  den senaste månaden. Jag funderar på om det är något som jag kan hjälpa dig med?  Du måste tänka på att vila. Det kanske du redan gör? Jag har ingen aning. Men jag vet av egen erfarenhet att det är viktigt att vara kontinuerlig och noggrann när man skall hjälpa sig själv med återhämtning. Det kan kännas krävande men man vinner på det i längden. Jag brukar göra en yogagrej som heter Ishnaan. Det är kalldusch tidigt på morgonen. Det lär stärka imunförsvaret och skall lindra depressionssymtom. Googla på det och se ifall det är något för dig (Googla Ishnaan och hydroterapi)

 

Du skriver så bra om hyckleri och självgodhet. Detta har jag funderat mycket på under åren. Det var för några år sedan som jag bestämde mig för att det är omöjligt att vara en intellektuell människa och tro på att man är god. Med intellektuell menar jag  någon som har möjlighet att ifrågsätta sin samtid.  

 

Rasismen har vi sett tydliga tecken på i dag när det avslöjats att Skånepolisen fört register över romer. Att många i den svenska polisen är rasistiska går inte att blunda för, varken före eller efter det här avslöjandet. Just nu sitter jag och funderar på hur kommentarsfältet under Aftonbladets artikel om ämnet ser ut. Där brukar man få de grövsta svaren på hur eländigt det är i Sverige i dag. 

 

För ett halvår sedan var det en artikel om en kafékedja i Göteborg som utnyttjade invandrare, främst från Afrika till att göra riktiga jobb men med lönebidrag. Någon kvinna i mataffärskön sa appropå ämnet att annars skulle de ju inte få något jobb alls. Som att det jobb de gjorde för firman som gick bra inte var värt att betala för bara för att de var invandrare. Man ryser. 

 

Det är så mångas resonemangen ser ut i dag. Det finns viss arbetskraft som man kan få köpa lite billigare, som inte är tal om för riktiga anställningar, även om man kanske behöver dem särskilt just för att de har en annan språkkomptens än övriga personalen. Däremot kan man starta bolag som gör vinst på skattekronorna. 

 

I en artikel i Aftonbladet skrev man om ett taxibolag på en liten ort som drevs med bidragsstöd från Arbetsförmedlingen. Detta taxibolag gjorde att ett annat bolag, som varit på orten i 20 år och som betalade vanliga löner, slogs ut. Kommentarerna i Aftonbladets fält gick ut på att ja så går det när invandrare kommer hit. Samma andemening där, att deras jobb inte var värda att betalas med vanliga löner, trots att de uppenbarligen gjorde ett bra jobb. 

Men det är inte en rasism eller sexism som är byggd nerifrån, den är byggd uppfrån. För dessto högre status en sammansättning av människor har dessto större procent är medelålders vita män. Ju mer makt en grupp har dessto mer lika varandra är de.  Vår maktelit genomsyras av en bristande förmåga att ifrågasätta sig själv. Något mer ointellektuellt kan man knappt tänka sig. Men makt handlar väl mest om makt egentligen, inte om att vara intellektuell. 

 

VI bor som du vet mitt i stan. På skolan där min son går finns elever från hela Göteborg. Det är rätt så ofta som barn ifrån de områdena i Nordost pratas om som bråkiga.Mer rådande strukturer förstår jag inte hur någon skulle kunna tro att det skulle kunna vara på något annat sätt.  Det beror på att invandrarbarn från Angered och Bergsjön som kommer in i den här snäva medelklassmiljön  hamnar lägst i rang. Det beror på att lärare som sökt sig till skolor i stan inte i första hand hade tänkt sig att jobba med den här elevgruppen. Det beror på att precis som du skriver på förnekelsen, på oförmågan att genomskåda och skärskåda sina egna motiv och syna sina egna privilegier. VI som bor här är ju de goda. Robin Hood-människorna mot rasism och kapitalism.

 

 

 

I dag har vi en strålande höstdag i Göteborg. Jag har varit i Botaniska trädgården och Änggårdsbergen. Luktat på luften och låtit allt det vackra svepa in i mig. Jag är ledig. Ska skriva. När jag sovit middag vaknade jag med ett ryck och tänkte på Karl Ove Knausgård. Under den tiden som jag hållit på med min roman så som är ungefär 230 sidor som jag harvar fram och tillbaka med så har han publicerat 6 romaner på mellan 400- 1000 sidor. I en intervju kunde jag läsa att han tyckte att det hade varit väldigt jobbigt. Det kan man förstå. Han kan också utan vidare dricka 6 flaskor vin. Vem man ser sig om beror ofta på vem man jämför sig med. Det är därför vi behöver ha tillgång till hela världen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helt bortkommen. Det är så jag upplever mig i Somalia. Det är endast jag som vet att jag finns och vad jag är kapabel till. Folk omkring mig vet inte ett dugg om vem jag är. De vet endast att jag är dotter till Abdulle Osman, en gammal polisman som de flesta kommer ihåg och säger mycket gott om. Jag är väldigt glad över att ha fått reda på att min far gjort så många bra gärningar. Det jag skriver mest om är att den samhällstruktur som format Somalia under kriget är skrämmande eftersom den domineras av giftiga krafter utifrån. Jag känner ett vemod över hur Somalia formas. Det kan bero på att jag är helt bortkommen i själva samhällets transformering. Det är ett känt fenomen att människan är rädd för det främmande.

 

Jag följde slöjdupproret i Sverige och har kommenterat det flera gånger. Det är bra att man visar stöd till de som drabbas av orättvis behandling. Slöjupproret gjordes på ett praktiskt sätt. Att slöjan skulle vara en förtryckande symbol är den yttre världens uppfattning om slöjan. Den inre upplevelsen kan vara annorlunda. För mig har det utlöst en frigörande kraft att få bära slöja och det har varit värdefullt. Jag bär slöja och niqab när det behövs. Det var inför min resa tillbaks till Somalia som jag började klä mig så. Jag bar inte i slöja innan jag lämnade Sverige och inte heller under tiden jag levde utanför mitt hemland. Anledning till att jag ville komma hem till Somalia var större och viktigare än ett plagg. Jag tar inte skada av slöjan. Jag vet att jag är en människa bakom slöjan och för mig räcker det att det endast är jag som vet det.

 

I Sverige hävdar antirasistiska aktivister att deras antirasistiska arbete genomsyras intersektionel analys. Det är en bra riktning att gå i. När man samarbetar med sådana aktivister så märker man tydligt och klart att det det arbetar emot är en del av de privilegier de själva har. Medvetet och omedvetet så väljer de att upprätthålla det väsäntliga i det hela, nämligen den självupplevda godheten. Sådant de har programmerats med under barndomen. Läran om rasbiologi som rådande för inte särskilt länge sedan och som har socialiserats in i det svenska samhället. Den svenska självgodheten grundas av en rutten förnekelse som har gjort det surt i den svenska politiken och de svenska medierna under en lång tid. Den självgoda bilden förvandlas till en sanning som inte håller måttet i vardagssammanhang. Det uppstår en konflikt i människors hjärna, mellan den ruttna förnekelsen och sanningen. En rasistisk akt kan aldrig förklaras med att man menade väl när man sa eller gjorde så. Eller att man missförstod fel. Eller att det inte var så man menade. Det jag skriver här gäller inte bara svenskar. Jag är också påverkad av hur jag programmerats och socialiserats under barndomen. Ingen är fri från rasism och sexism.

 

Det enda man kan göra är att förändra sin livsstil och sina tankemönster. Förändringen måste börja med en själv. Är man inte redo att förändra sig själv så är man den värsta sortens hycklare. Det finns människor som medvetet ingår i politiska partier och ekonomiska institutioner som hämtar sina program från rasbiologiläran och patriarkala strukturer. Deras övertygelse är grundad på en övertygelse nivå där de kan uttrycka tex: “Nivån på samtalet om rasism i det här landet är så låg. Här måste vi fortfarande debattera om varför det är fel att använda n-ordet” lbeza @lenabeza. Sedan finns de andra människor som är medvetna om att rasbiologiläran och patriarkala systemet är grogrund för orättvisor. De vill åstadkomma en förändring men utan att ändra sin egen livsstil. Jag undrar om det går ihop att leva så. Går det att upprätthålla institutioner som får vinster av att verka mot rasism och sexism samtidigt som de drar nytta av dessa strukturer? Det låter som att säga: Jag äter pepparkakor fast jag vet att de är giftiga.

 

/Wilo

Det är en tidig söndagsmorgon. Jag är den enda i familjen som är vaken.  När jag gick upp för en halvtimme sedan så var tanken att jag skulle skriva på min roman, som jag skrivit på i fem år nu. Men det blev att jag satte mig här i stället. Det har hänt någonting med mig sedan vi började skriva på bloggen tillsammans. Plötsligt förstår jag på riktigt, varför jag är dedikerad för skrivande. Ett slags brinnande för att förstå, se något annat. Jag är en person som hela tiden strävar efter att stå över mig själv, att bli uppkopplad till något roligare, eller mer givande.

Tanken var nu att jag skulle skriva lite om vad jag gjort de senaste veckorna. Men jag kan inte se något av det som hänt skulle vara särskilt intressant för någon annan att läsa om. Eller jo. I relation till ditt så ser man nog ett konstigt mönster.

Jag tycker att min son sitter för mycket framför datorn. Ibland får jag utfall och gormar om att han skulle vara datamissbrukare. Men när vi kollar upp symptomen så är det aldrig något som stämmer. Dataspel är för honom inget missbruk, det är bara ett stort intresse. Han har kompisar men han väljer så ofta att vara hemma. Men han sköter allt väldigt bra. Förutom att vi inte introducerat honom särskilt mycket i hemsysslor och det är vårt eget fel. 

 

Själv har jag en uppväxt i ett hus som alltid var fullt av folk. En vanlig lördagmorgon så kunde jag vakna vid halvåtta tiden av någon högljudd diskussion i köket. Varje dag, vardag som helg kom det folk hem till oss och drack kaffe. Ofta både på dag och kvällen. Mina föräldrar var bönder och det kunde hända att det kom någon annan bonde på förmiddagskaffe efter mjölkningen. Vi hade en stor släkt som vi träffade ofta på olika slags kalas. Men jag ville vara ensam. Så fort det bara gick så slutade jag att följa med på de där födelsedagskafferepen och var hemma och läste. Egentligen tror jag att det handlade om makt, att få bestämma över sina egna tankar. Skapa sin egen sfär. Jag bestämde tidigt att jag skulle flytta till stan och bo i ett hyreshus. Egentligen skulle jag nog vilja bo i en större stad, åtminstone i Köpenhamn. Men det blev här vi hamnade. Särskilt anonym har jag inte blivit heller. Jag känner mina grannar väldigt väl. Det är alltid några människor som jag träffar på och pratar med bara jag går ut på gatan. Men jag försöker i alla fall att inte vara så där överdrivet anpassad. Samtidigt ser jag att detta att min idé om indvidualism är en myt som jag fött in i, genom de berättelser som format västvärlden, allt från Odysseus resa till dagens generationsromaner och filmer som går ut på att definiera jaget. Men jag vet inte riktigt hur man skall komma loss i från det här. Det måste vara främst ett politiskt problem. Det Somalia du beskriver som fanns innan kriget, som byggde på det kollektiva låter väldigt fint. Men det krockar med dagens individualistiska samhälle och det var kanske en orsak till att det inte längre fick plats i världen? Vad tror du? Jag tror att vi måste bygga en värld där det finns plats för individen att göra vad hon vill, att inte bära sjal om hon inte vill, men samtidigt få henne att bidra till ett gemensamt samhälle. Att låta pengar gå till skatt kanske, istället för till en ny bil. Men att vi måste skapa ett intresse för det större, få folk att förstå värdet av det gemensamma samhällsbygget, men ett bygge som ger plats för egna val. Det är så det blir bra. Problemet i dag är att det ser ut som att folk kan välja själv. Men det kan de inte, för det finns knappt något utrymme för att tänka. Folk hoppar på saker som andra redan tänkt ut åt dem. Ibland blir jag galen på politiker, främst de borgerliga, som säger att folk ska få välja själv. För det är så väldigt grundläggande att folk tänker inte själv så mycket utan man formas av strömningar i samhället, av de övergripande politiska visionerna. När KD säger att familjen skall bestämma själv över föräldraledighet och dylikt så sanktionerar de samtidigt en traditionell bild av familjen, hur den är. Hur skulle det annars komma sig att i de flesta familjer så tar pappa ut sin ledighet över sommaren? Att anpassa sig och följa de rådande idéerna är alltid bekvämaste. Hur många gånger har jag inte fått berätta om att jag bara hade 6 månaders föräldraledighet med sonen. Att det är en berättelse som inte riktigt får plats. För att få folk att må bra brukar jag lägga till att det var jobbigt. Annars slutar min betraktelse oftast i något slags konstigt tomrum som jag inte riktigt klarar av. Det finns så mycket i det här med familjen som jag har så svårt för. Men jag kan inte hela tiden säga emot. Jag tror till exempel att det är dumt att göra mamman till HP (huvudpersonen) i ett barns liv. Det är väl rent kommunistiska idéer kanske. Men jag förstår inte varför ett barn inte skulle knyta an till flera personer, vilket jag tror är det bästa. För det är inte helt säkert att man är så bra mamma, eller att någon annan vuxen kanske kan ge barnet något annat som inte föräldrarna har. Senast i veckan hörde jag den svenske kungen prata om sina barns uppväxt och att det var särskilt svårt för barnen att drottningen var borta så mycket, eftersom mamma och barn knyter an särskilt. Denna rent vanliga åsikt tycker jag är direkt samhällsfarlig, men jag kan inte gå runt och prata om det här hela tiden. Samtidigt tvingas jag hela tiden lyssna på liknande resonemang. Jag tror att vissa saker som du skriver om uppväxten i Somalia skulle vara bra att ta tillvara på i vårt samhälle. Hur ni levde tillsammans.  

 

Det här är förståss rena lyxproblem men intressant ändå tänker jag när vi skriver om vad vi gör, att man måste lära sig tänka annorlunda. Att du köpt mark i din hemby där du ändå inte kommer att vilja bo är en liknande grej tror jag. För idag känner jag att jag sitter fast i mitt sociala arv om att vara så social. Jag har ett väldigt stort umgänge, som jag gillar, men egentligen hade jag velat vara mer ensam. Men jag kan inte. Det intressanta är att jag nu också försöker felgöra min son för att han har samma drift som jag hade när jag var i hans ålder. Detta vet jag också är helt fel. Jag borde egentligen berömma honom för hans förmåga att sköta skolan, att träna och vara världens bästa storebror. Det gör jag, men det är vanligare att jag säger till honom att inte spela dator.  

 

Jag tänker på kaoset i Mogdishu. På min egen drift mot kaos. Att jag är filosofiskt grundad i en tro på kaos. Som en filosofi som heter Deluze säger att Kaos inte är en negation eller frånvaro av ordning utan skillnader som inte tänkts eller påträffats. Jag får inte ihop det med kaos i en stat. Men jag tror att det kaos som ni har är ett planerat kaos och det är något helt annat. Ett sätt att skapa makt över människor genom att skapa förvirring. Det är som sinnesjukdom i en samhällskropp. 

Jag tänker på en gammal tant som är död sedan länge och inte har några släktingar. När jag var liten bodde hon i ett fallfärdigt hus i skogen och gick upp på natten för att hämta mjölk hos grannen. Hon var en sådan som barnen som bodde i närheten av berättade om, som någon väldigt lustig.  Då jag blev vuxen tog min systers familj över marken där det där huset låg. De var bekymrade för henne. Det var kallt på vintern, inte alls uppvärmt och taket verkade vara på väg att rasa in. För den här människan var det inget problem direkt. Under några år hade hon bott under en gran.

 

 

Men hon hade också haft ett annat slags liv en gång, haft en egen frisörsalong. Var konstnärligt lagd och hade befunnit sig i vissa konstnärliga kretsar i Stockholm. Hon hade bott tio år i det där huset som egentligen borde varit rivit. Från början var det sagt att hon skulle bo öve en sommar. Trots att hon levde som hon gjorde så hade hon några vänner kvar som hjälpte henne ibland.  Men det gick i princip inte att föra ett riktigt samtal med henne. Hon hade många djupa tankar men det var helt förvirrat. Fast min syster, hennes man, och barnen tyckte mycket om henne ändå. De fascinerades över henne. Ibland kom hon hem till dem med presenter till barnen. 

 

Tillslut så ordnade de så att hon fick en lägenhet i stan. Jag var med på ett besök där. Hon hade absolut ingenting i lägenheten. Ingen säng.  Inga mattor. Ett bord fanns i köket. Jag undrade under hela besöket var hon sov, men jag antog att hon hade något i garderoben som hon rullade ut. Du kanske undrar varför ingen hjälpte henne att få möbler. Jo för att hon hade kvar sin integritet och det avskalade absurt enkla var den stil hon föredrog. Annars hade hon nog aldrig bott vare sig under en gran eller i ett fallfärdigt hus. Fattigdom var inte hennes problematik. Det såg bara ut så. Vi skulle få te och det tog två timmar innan teet kom på bordet. Jag  överdriver inte. Kanske tog det tom lite längre tid.Vi höll på att aldrig komma därifrån.  För det var så mycket som hon skulle prata om och så mycket förvirrade ordningar innan hon fick fram rätt saker i den här lägenheten där det egentligen inte fanns någonting. Jag tänker att hon var lite som allmäntillståndet i Mogadishu. Helt förvirrad stad och helt förvirrad människa. Inte kreativt kaos utan bara en stor oförståelse för hur saker och ting hörde ihop. Men skillnaden är förståss i faran. Den här kvinnan var inte farlig för någon. Mogdiashu är farligt för många. 

 

Det är ändå samma värld vi lever i. Det förstår jag när jag läser om kolonialismen i Somalia. När jag läser om censuren, så ser jag att det är samma skit i Somalia som Sverige, fast i olika procent. Som Gudrun Schyman en gång sa, det sitter i huvudet.

För jag tror att vi lever med kolonialismen inom oss. Vi är formade av det men utan att vi är medvetna om det. Ibland är det tom så att de som är värst drabbade försvarar det mest. För det blir så svårt för dem om de skulle börja ifrågasätta. Men det handlar om hur vår tankestrukturer är uppbyggda. Hur vi bygger våra berättelser bestämmer hur vi ser världen.

Jag känner ett stort hat mot människor som definierar sig som goda. Som inte är medvetna av vilka strukturer de är uppbyggda av. Det låter kanske strängt men i själva verket ger dig min ett slags harmoni. Jag går inte omkring och känner mig dålig utan tycker jag duger som jag är. Skulden ligger inte i den egna kroppen, den är kollektiv.

För att överleva har jag bestämt mig för att tro på framtiden, att förändring är möjlig. Att det globaliserade samhället har gett mig möjlighet att träffa dig ser jag som ett tecken. Egentligen tycker jag det borde vara skottpengar på sådana som menar att det var bättre för.

 

Jag tror på framtiden för att jag ser det som min enda riktigt viktiga plikt. Jag tror på förändring för det förhindrar mig från desperation. Det är en ren överlevnadsinstinkt.

Det är mycket som jag vill berätta för dig. Har du hör talas om att det var ett slöjuppror i Sverige för någon månad sedan? Det var en kvinna som blev misshandlad för att hon bar slöja. Sedan så svarade många av Sveriges kvinnor genom att själva börja använda slöja under ett par dagar som en slags protest. Hur trivs du i din slöja? Vad tycker du om slöjupproret?

Jag har under många år funderat på att börja använda slöja. Men jag törs inte riktigt. Anledningen till att jag vill börja med slöja, ibland när jag känner för det, är att jag ser slöjbärandet av i dag som ett kvinnoförtryck. Men jag tror att om en sådan som jag och andra ickemuslimer börja bära slöja, så skulle den förtryckande symboliken förtas. Jag ser väldigt mycket fördelar med att kunna vara fri att bära slöja ibland, tom burka. Ibland känner man ju sig så himlans trött, vill kunna gömma sig.

Man måste förändra i folks hjärnor. Hela mitt liv har jag känt mig som jag varit i krig mot olika sjuka samhällsstrukturer. Helt omedvetet när jag var liten och sen har denna omedvetenheten blivit en stor del av min vuxna medvetna väg. Det är också ren överlevnads instinkt. En sorts bortskämdhet antar jag. Mina föräldrar lade aldrig speciellt mycket krut på att försöka forma mig. Det är på gott och ont. Jag pendlar mellan att känna mig oerhört fri och helt bortkommen. Jag är hur stark som helst. Men jag hade aldrig klarat mig i Somalia. Förmodligen hade jag dött bara av att lyssna på er landlords samtal om att koka ägg och the.

Vi har väldigt många fler träffar på vår blogg än andra bloggar jag skrivit i.Fast en majoritet av träffarna är från USA. Detta känns lite skumt. Jag avslutar därför med en sång som jag tänkt på hela dagen.

 

Karins dröm