begripliggorande.blogg.se

Vi lärde känna varandra när vi arbetade i Medborgarhuset i Gamlestaden i Göteborg. Två kvinnor, födda samma år, som båda tillbringat minst 22 år i Sverige. Den ena född i Somalia, den andra i Sverige. Nu bor en av oss i Göteborg den andra i Mogadishu. Förutsättningarna för våra liv är plötsligt rätt olika. I denna blogg skall vi försöka begripa världen utifrån våra olika centrum.

Gatuförsäljerskor i Mogadishu

Kategori: Feminism

 

Hur ser samspelet och samarbetet mellan de här kvinnorna ut? Kände de varandra innan de träffades på marknaden? Hur skapar de tillit till varandra?

 

De sitter på bägge sidor av gatan. Långa rader mittemot varandra. De flesta av dem sitter under solen hela dagen. De har färgstarka kläder på sig. De ropar högt vad de har att sälja till människor som passerar förbi. Det går inte att  missa dem. De hörs, syns och tilltalar en. De säljer olika varor. De kompletterar varandra.  När en säljer färdigt te så säljer den andra socker och den tredje säljer vatten, den fjärde säljer charcoal och den sjätte en bärbar spis/grillställning (burjiko) och andra säljer madrasser osv.  De köper saker av varandra, de lånar saker av  varandra och därmed uppstår ett värdefullt tillit som är grundad på solidaritet. De berättar för varandra om deras familjesituationer. De löser olika problem tillsammans genom att lyssna på varandra, ge råd och dela bördan med varandra. De hämtar till och med kunder för varandra.  De gör reklam för varandra. De underhåller varandra, skrattar och gråter tillsammans. De här kvinnorna känner till alla sorters valutor i världen och de tar emot vilken valuta som helst. De finns en valutaväxlare bland  dem. De till och med skickar och  tar emot pengar genom mobilen. Det kallas EVC Plus. De ser direkt om pengarna har kommit in på deras mobila kontot. Prata om e-commerce. Ingen av de kvinnorna har ID eller bankkonto.

 

 

Snön, candy crush och feminismen

Kategori: Feminism

Äntligen har jag något att skriva. Snön har kommit. Kylan drar in i min kropp. Jag har haft en vecka som är så lång så i måndags känns som tre veckor sedan. Jag och några grannar har varit intervjuade av två tidningar för vårt tvättstugebibliotek.  En kväll i veckan invigde vi tvättstugan, det kom 50 personer! Det känns roligt och samtidigt lite surrealistiskt att bli så uppmärksammad för ett litet skåp med böcker. Men grejen är att vi har fått pengar av vår värd för att köpa böcker och det är väl det ovanliga i sammanhanget, för tvättstugebibliotek finns det många. Men vi tycker att ett tvättstugebibliotek är större värde än ett dyrt golv. Intressant också att det medför välfärd att ha något positivt gemensamt. 
 
 Min mamma är dålig och jag tänker på henne så mycket att vissa dagar är jag helt sänkt, förvirrad och frånvarande. För att vila har jag börjat spela ett spel, candycrush. Förra lördagen när jag skulle till jobbet spelade jag så mycket att jag glömde att gå av. Det bästa med det här spelet är att det säger att man misslyckats när man inte klarat en nivå. Det är så tacksamt att få höra. För hur ofta får man faktiskt veta att man misslyckats i dagens samhälle? Jag säger inte det här för att jag menar att jag gör allt rätt, för så är det definitivt inte, men man är så försiktig med de negativa omdömena att man måste känna efter så mycket för att veta om man misslyckats. Det gör mig osäker. Jag tror att det är en försiktighet som förvärrar, att misslyckas blir då en större grej än det hade varit om man sagt det rakt ut. Att misslyckas hör till livet, det  händer hela tiden och det är inte alltid något man kan styra över själv. Försiktigheten kanske också har med idén om att varje människa är sin egen lyckas smed? Att man kan styra över precis allting i tillvaron. Kanske det är det som hybris? Då förstår jag äntligen tanken och att det inte kan leda till något annat än förtvivlan och depression. 
 
Nu pågår det som du vet feministiskt debatt efter ett program som Belinda Olsson haft. Programmet heter Fittstim, min kamp. MItt problem med den här debatten är att jag inte känner mig berörd. Det kan bero på olika saker, att det är någon finess jag inte fattat, men just nu begriper jag mig inte på denna ilska. Den resa som Belinda Olsson gör är klassisk, att man blir äldre, etablerad och mer konservativ. Rörelser måste fortsätta i olika kroppar. Men det måste också vara okej att ifrågsätta. Sen tycker jag inte själv att feminismen handlar om hendagis och föräldrar som inte avslöjar könet på sina barn utan om konkreta saker i mindre glammiga miljöer. 
 
Konkret feministisk kamp för mig dagligen är att gå emot föreställningen att kvinnnor inte får säga nej. Hela mitt vuxna liv har jag arbetat på arbetsplatser med kvinnliga strukturer som mer eller mindre bygger hela sin verksamhet på att kvinnor inte säger nej. Det är en mycket medveten strategi från min sida att gå emot det här. Fast det betyder också att jag väldigt ofta blir förkrossad över att märka på hur många sätt idén om hur vi kvinnor ständigt skall behaga och vara till lags styr över oss. Allt det där håller tillbaka hela samhället, som på något sätt bygger på falska premisser. På kvinnor som ställer upp och täcker upp. Väldigt mycket av den rehablitering som finns för långtidsjukskrivna kvinnor är som att kasta pengar i sjön så länge samhället eller arbetsplatser bygger på att kvinnor inte säger nej. Men man törs väl inte ta itu med detta, för man befarar att så mycket skulle rasa då.Ettt ras är nog vad som skulle behövas för att sedan bygga upp något nytt och stabilt från grunden. Sjuktalen talar sitt tydliga språk.  Och det blir inte bättre, unga kvinnor är mest sjukskrivna.  Det kvittar hur mycket vi tänker och vet om vi inte handlar. All kamp börjar inom oss själva.  
 
Visst är det så att man får vissa människor emot sig när man säger emot. Men lika väl som jag känner ett slag befrielse när det står att jag misslyckats på skärmen när jag spelar candy crush, lika skönt tycker jag det känns när jag förstår vad folk går för. Att inte tolerera att folk har avvikande åsikter är en väldigt dålig egenskap för en medmänniska. 
 
 
 

 

 
 
 
 
 
 
 
 

Qararaf kvinnorna

Kategori: Allmänt

 

Jag är övertygad om att afrikanska kvinnors deltagande i en hållbar utveckling för ekonomi, fred, demokrati och miljö, är den avgörande faktorn för Afrikas framtid. Formuleringen av Diaspora African Fond (DAF) har föranlett mig till att skriva denna historia.

 

Det var någon gång under 80- talet. Jag var tonåring. Det var en ung kvinna,  Dahabo, som kom från Mogadishu till nomadlägret, där jag var. Hon var släkt till min mor. Den unga kvinnas far var släkt till min mor, och hennes mamma var släkt till min far. Hon var min moster, och jag var hennes moster enligt Somalias släktskapstradition (formula). Det nästan omöjligt för en icke somalier att förstå vårt släktskapsförhållande . Men det var inte det, jag skulle berätta. Ekvationen av vårt släktskap är en hög matematisk uträkning, som ingen annan än somalier kan begripa, så försök inte. Jag återkommer till det om det visar sig att jag måste förklara

 

Den här unga kvinnan kom till oss nomader. Hon var inte ens 30 år då Jag var där, eftersom det var under skollovet. Hon kom dit för ett enda ändamål. Hon kom för att få ihop lite pengar, för att kunna  starta ett eget företag. Hon kom till sina (nomad)släktingar för att få några getter, får, kor eller kameler som hon sedan skulle sälja, för att få ihop ett startkapital. Jag glömmer aldrig när hela lägrets vuxna samlades under ett träd, för att diskutera ifall hon skulle få detta bistånd.

 

Hon var ung, analfabet och dessutom kvinna. Hon planerade  att ge sig av till Kenya för att handla saker, som hon sedan skulle sälja i Mogadishu. Det var hennes affärsidé. Hon visste att hon hade kundunderlag.

 

Hon presenterade sin affärsidé för de vuxna i nomadlägre. Förklarade att att det var ett lönsamt sätt för att bli en stor affärskvinna. Hon skulle exportera varor till Kenya och importera varor från Kenya till Somalia.

 

Denna kvinna hade aldrig gått skolan. Hon hade träffat andra kvinnor, som bedrev den här verksamheten i kooperativ form. De sa att hon kunde komma med i företaget, men först måste hon ha lite kapital för att kunna göra de första inköpen.

 

Dessa kvinnor kallades Qararaf i det somaliska samhället. De flesta av dem var mödrar. Namnet kom till på grund av att de åkte på dåliga vägar från Somalia till Kenya med gamla lastbilar. Det lätet som bilen gjorde när den åkte på sådana dåliga vägar kallas Qararaf. Kvinnor som gör affärer på detta sätt är vanligt över hela kontinenten.

 

De äldre fattadebeslutet att varje familj skulle ge henne ett djur oavsett vilket sort. Min mor rådfrågade mig ifall vi skulle ge henne en

ko, get eller kamel. Min mamma rådfrågade alltid mig eftersom hjälpte henne med djurskötseln på min lediga tid. Den här gången var jag lite osäker på vad jag tyckte, eller hur jag skulle uttrycka mina åsikter, så jag lämnade över beslutet till mamma. Jag tyckte den unga kvinnas initiativ var för bra för att vara sant.

 

Under dagarna hade jag möjlighet att umgås, lära känna och prata med Dahabo. Hon berättade för mig att hennes familj var fattig och att de bodde  i Mogadishu. Hennes mamma sålde kött på marknaden. Hon var slaktare, och försörjde hela familjen på det sättet. Dessutom betalade hon många ungdomars skolavgifter, både för hennes egna barn, och andra släktingars barn, som bodde hos dem. Nu Dahabo hjälpa  till för att förbättra familjens sociala och ekonomiska situation.

 

Jag blev så imponerad så jag ville ge henne, det bästa djuret vi hade, som skulle kunna ge henne mest pengar, men jag vågade inte säga det till mamma. Mamma gav henne ändå ett djur, som jag då tyckte var helt ok. Många år senare hörde jag från den unga kvinnan att det djuret var det sämsta hon fick och det gjorde mig ledsen.

 

Hon lyckades ändå sälja alla djur och fick igång sin affärsverksamhet.. Några år senare när jag kom  till Mogadishu, så hade hon blivit en stor affärskvinna. Hon var  en grossist som sålde alla möjliga basvaror från Kenya.

 

Sju år senare blev vi flyktingar på grund av stormakternas spel - kalla kriget. Kriget mellan Somalia och Etiopien bröt ut vid gränsen, där vi bodde.

 

Jag började studera i Baladweyne och bodde hos min kusin och hos min faster. Jag började första ringen på gymnasiet (i Balatweyne) och det första året bodde jag hos min faster. Skollovet 1983 var jag hemma hos min mor igen. Innan andra ring började, hörde jag att min faster har flyttat till Kuwait.

Jag hade inget hem att komma till. När tiden att åka tillbaks närmade sig, gick jag och min mor (från nomadlivet) till den närmaste staden med (några) boskap som vi tänkte sälja, så att jag skulle få  lite respengar. När vi kom dit så var ingen som ville köpa våra djur. Mamma och jag försökte lifta till en annan stad. Det kom inga bilar. Vi var på den stora gatan och det blev kväll och mörkt. Där i närheten fanns banditer/rebeller som brukade komma till stan  varje kväll och bränna ner allt efter de hade plundrat. Våldtäkt förekom också. Vi var så rädda så vi sökte skydd i busken och lyssnade efter bilarnas ljud. Det kom inga bilar.

 

Nästa dag gick vi till nästa stad. På vägen dit kom en lastbil tillhörande en man från Ballanballe. Vi kände till honom. Bilen var full med människor, djur och varor. Bilen stannade, och mamma gick fram till bilägaren, som satt i framsätet. På lastbilen satt också en man, som var släkt med mamma. Min mor pratade med ägaren. Han ville ha betalt, om vi skulle åka med honom. Hon berättade att vi inte lyckat sälja de tre djuren, som stod bredvid mig. Han tittade på mig och på djuren, sedan sa han vad det skulle kosta att låta oss och djuren åka med honom.. Mamma sa, att hon inte hade några pengar just nu. Mammas kusin sa ett somaliskt ordspråk, som jag tills idag kommer ihåg, och att det då var första gången jag hörde det. Gacalkaa gacmo uwaa, waa maantoo kale, Dahabo. Min kusin, sa han: Att inte förmå att hjälpa sin nära och kära, det är ett sådant läge, Bilen startades och lämnade oss kvar på gatan. Vi fortsatte att gå mot staden och när vi kom dit så lyckades vi ändå inte att sälja något. Mamma bröt ihop.

 

Köparna tillhörde en annan klan och bojkottade att köpa djur från vår klan. En av köparna kände igen min mor sen länge och hon grät inför honom, för att han skulle hjälpa henne. Han köpte två djur för ett mycket billigt pris. Efter det sålde vi två djur. Vi lämnade det tredje djuret till mannen som köpte de andra två och sa.  Du kan väl ta hand om det här också, om du så vill”.

Vi åkte till den närmaste storstaden för att därifrån åka vidare till Balatweyne där jag skulle gå på gymnasiet. Resan tog flera dagar och nätter med lastbil. När vi kom fram var det kväll och vi sökte oss till min kusin.

 

Min mor bad denna kvinna, att låta mig bo hos henne, så att jag kunde fortsätta att gå i skolan. Min kusin behövde arbetskraft, så mamma sa till henne att jag skulle hjälpa henne med hemarbetet, och andra arbetsuppgifter, så att jag skulle få möjlighet att avsluta mina studier. Jag satt med dem när de förhandlade och jag accepterade läget, men sa till dem båda att jag vill åka till nomadlivet så fort det blev skollov. Vi kom överens. För mig var det att överleva de nio månaderna, som jag läste per år. Andra ringen på gymnasiet bodde jag hos min kusin, och när det blev skollov åkte jag hem till mamma.

 

Under skollovet kom också  båda mina yngre bröder hem. De bodde hos andra släktingar i olika städer under skolåret. Ingen av oss var glada över våra upplevelser med släktingar. Mina bröder berättade att de flera nätter fått sova hungriga.

Vi var inte älskade eller önskade, och utförde fruktansvärda arbeten. Jag var ett hembiträde för familjen jag bodde hos. Jag hade ett par skor och ett klädesplagg.

Men jag satsade på min utbildning och fick bästa betyg i hela skolan.

 Mina bröder och jag  hade nu tid tillsammans och kunde planera för de de kommande terminerna. Vi kom fram till, att vi inte ville återvända till nomadlivet. Vi pratade med mamman om detta och sa att vi inte ville återvända till de familjerna vi bott hos. Vi föreslog att mamma skulle hyra ett hus och att vi tre skulle leva som vi gjorde innan kriget.

 

Vi kunde ta hand om oss själva, fast i en annan stad där det fanns en gymnasie- skola. Mamma gillade förslaget och samrådde med vår far. Han tvärvägrade, för att i en stor stad var det annorlunda, än där vi växte upp. Där kände alla varandra och vi kunde få hjälp av grannarna, argumenterade han. Han påstod att vi var för små för att kunna ta hand om oss själva i en stor stad. Jag var besviken över pappas beslut. Mina bröder fattade egna beslut. En av dem, den yngst av oss, bestämde sig för att gå på en internatskola. Den andre sökte sig till militär akademin. Våra liv tog olika riktningar.

Svar till Karin

Kategori: Allmänt

Helt bortkommen. Det är så jag upplever mig i Somalia. Det är endast jag som vet att jag finns och vad jag är kapabel till. Folk omkring mig vet inte ett dugg om vem jag är. De vet endast att jag är dotter till Abdulle Osman, en gammal polisman som de flesta kommer ihåg och säger mycket gott om. Jag är väldigt glad över att ha fått reda på att min far gjort så många bra gärningar. Det jag skriver mest om är att den samhällstruktur som format Somalia under kriget är skrämmande eftersom den domineras av giftiga krafter utifrån. Jag känner ett vemod över hur Somalia formas. Det kan bero på att jag är helt bortkommen i själva samhällets transformering. Det är ett känt fenomen att människan är rädd för det främmande.
 
Jag följde slöjdupproret i Sverige och har kommenterat det flera gånger. Det är bra att man visar stöd till de som drabbas av orättvis behandling. Slöjupproret gjordes på ett praktiskt sätt. Att slöjan skulle vara en förtryckande symbol är den yttre världens uppfattning om slöjan. Den inre upplevelsen kan vara annorlunda. För mig har det utlöst en frigörande kraft att få bära slöja och det har varit värdefullt. Jag bär slöja och niqab när det behövs. Det var inför min resa tillbaks till Somalia som jag började klä mig så. Jag bar inte i slöja innan jag lämnade Sverige och inte heller under tiden jag levde utanför mitt hemland. Anledning till att jag ville komma hem till Somalia var större och viktigare än ett plagg. Jag tar inte skada av slöjan. Jag vet att jag är en människa bakom slöjan och för mig räcker det att det endast är jag som vet det.
 
I Sverige hävdar antirasistiska aktivister att deras antirasistiska arbete genomsyras intersektionel analys. Det är en bra riktning att gå i. När man samarbetar med sådana aktivister så märker man tydligt och klart att det det arbetar emot är en del av de privilegier de själva har. Medvetet och omedvetet så väljer de att upprätthålla det väsäntliga i det hela, nämligen den självupplevda godheten. Sådant de har programmerats med under barndomen. Läran om rasbiologi som rådande för inte särskilt länge sedan och som har socialiserats in i det svenska samhället. Den svenska självgodheten grundas av en rutten förnekelse som har gjort det surt i den svenska politiken och de svenska medierna under en lång tid. Den självgoda bilden förvandlas till en sanning som inte håller måttet i vardagssammanhang. Det uppstår en konflikt i människors hjärna, mellan den ruttna förnekelsen och sanningen. En rasistisk akt kan aldrig förklaras med att man menade väl när man sa eller gjorde så. Eller att man missförstod fel. Eller att det inte var så man menade. Det jag skriver här gäller inte bara svenskar. Jag är också påverkad av hur jag programmerats och socialiserats under barndomen. Ingen är fri från rasism och sexism.
 
Det enda man kan göra är att förändra sin livsstil och sina tankemönster. Förändringen måste börja med en själv. Är man inte redo att förändra sig själv så är man den värsta sortens hycklare. Det finns människor som medvetet ingår i politiska partier och ekonomiska institutioner som hämtar sina program från rasbiologiläran och patriarkala strukturer. Deras övertygelse är grundad på en övertygelse nivå där de kan uttrycka tex: “Nivån på samtalet om rasism i det här landet är så låg. Här måste vi fortfarande debattera om varför det är fel att använda n-ordet” lbeza @lenabeza. Sedan finns de andra människor som är medvetna om att rasbiologiläran och patriarkala systemet är grogrund för orättvisor. De vill åstadkomma en förändring men utan att ändra sin egen livsstil. Jag undrar om det går ihop att leva så. Går det att upprätthålla institutioner som får vinster av att verka mot rasism och sexism samtidigt som de drar nytta av dessa strukturer? Det låter som att säga: Jag äter pepparkakor fast jag vet att de är giftiga.
 
/Wilo

Samma värld och låt mig bära slöja

Kategori: Allmänt

Det är ändå samma värld vi lever i. Det förstår jag när jag läser om kolonialismen i Somalia. När jag läser om censuren, så ser jag att det är samma skit i Somalia som Sverige, fast i olika procent. Som Gudrun Schyman en gång sa, det sitter i huvudet.

För jag tror att vi lever med kolonialismen inom oss. Vi är formade av det men utan att vi är medvetna om det. Ibland är det tom så att de som är värst drabbade försvarar det mest. För det blir så svårt för dem om de skulle börja ifrågasätta. Men det handlar om hur vår tankestrukturer är uppbyggda. Hur vi bygger våra berättelser bestämmer hur vi ser världen.

Jag känner ett stort hat mot människor som definierar sig som goda. Som inte är medvetna av vilka strukturer de är uppbyggda av. Det låter kanske strängt men i själva verket ger dig min ett slags harmoni. Jag går inte omkring och känner mig dålig utan tycker jag duger som jag är. Skulden ligger inte i den egna kroppen, den är kollektiv.

För att överleva har jag bestämt mig för att tro på framtiden, att förändring är möjlig. Att det globaliserade samhället har gett mig möjlighet att träffa dig ser jag som ett tecken. Egentligen tycker jag det borde vara skottpengar på sådana som menar att det var bättre för.

 

Jag tror på framtiden för att jag ser det som min enda riktigt viktiga plikt. Jag tror på förändring för det förhindrar mig från desperation. Det är en ren överlevnadsinstinkt.

Det är mycket som jag vill berätta för dig. Har du hör talas om att det var ett slöjuppror i Sverige för någon månad sedan? Det var en kvinna som blev misshandlad för att hon bar slöja. Sedan så svarade många av Sveriges kvinnor genom att själva börja använda slöja under ett par dagar som en slags protest. Hur trivs du i din slöja? Vad tycker du om slöjupproret?

Jag har under många år funderat på att börja använda slöja. Men jag törs inte riktigt. Anledningen till att jag vill börja med slöja, ibland när jag känner för det, är att jag ser slöjbärandet av i dag som ett kvinnoförtryck. Men jag tror att om en sådan som jag och andra ickemuslimer börja bära slöja, så skulle den förtryckande symboliken förtas. Jag ser väldigt mycket fördelar med att kunna vara fri att bära slöja ibland, tom burka. Ibland känner man ju sig så himlans trött, vill kunna gömma sig.

Man måste förändra i folks hjärnor. Hela mitt liv har jag känt mig som jag varit i krig mot olika sjuka samhällsstrukturer. Helt omedvetet när jag var liten och sen har denna omedvetenheten blivit en stor del av min vuxna medvetna väg. Det är också ren överlevnads instinkt. En sorts bortskämdhet antar jag. Mina föräldrar lade aldrig speciellt mycket krut på att försöka forma mig. Det är på gott och ont. Jag pendlar mellan att känna mig oerhört fri och helt bortkommen. Jag är hur stark som helst. Men jag hade aldrig klarat mig i Somalia. Förmodligen hade jag dött bara av att lyssna på er landlords samtal om att koka ägg och the.

Vi har väldigt många fler träffar på vår blogg än andra bloggar jag skrivit i.Fast en majoritet av träffarna är från USA. Detta känns lite skumt. Jag avslutar därför med en sång som jag tänkt på hela dagen.

 

Wilo Abdulle skriver

Kategori: Allmänt
Gällande yttrandefrihet i sociala medier så har jag fått varningar från journalister och aktivister i Somalia och andra länder. De säger att jag ska sluta skriva sa kritiska artiklar om situationen i Somalia och om vad väst gör i  Somalia. Som du kanske märkt det så skriver jag inte så mycket nu förtiden. Jag vet att min vän inte mördades av några som ville kidnappa den svenska kvinnan som var med honom. Han mördades för att han var en aktivist som uttalade sig om orättvisorna i Somalia. Han ville organisera de som blivit slavar i Somalia. Han ville åstadkomma en förändring inifrån.Vi hade mycket gemensamt, han och jag. Skillnaden på hur vi arbetade och hur jag valde att jobba var avgörande för att han miste sitt liv. Jag väljer att hålla mig i bakgrunden och inte vara förfronten i  det jag är engagerad i. Det gjorde jag också när jag levde i Sverige.
Jag och mina medarbetare  syns inte men jobbar dag och natt for att öka medvetenheten om orättvisorna hos folk. Hur folk ska förändra sina situationer så att det blir bättre for dem. Det går genom att de först ska kunna formulera vad som är utmaningar och sedan hitta egna lösningar till utmaningarna. Vi är med i processen och inte utförandet av deras aktioner. Vi gör inte arbetet för eller åt dem. Vi håller oss i för att hjälpa till att bakgrunden for slutföra det de har beslutat om att göra. Jag har valt att publicera artiklar utan mitt riktiga namn pa populara somaliska hemsidor. Jag har skapat olika aktivisiska grupper och hemsidor där det inte syns att det är jag som står bakom dem.
Jag har träffat och intervjuat somaliska politiker utan att de vet att det är jag. Jag suttit  på olika möten där  diskutterat om riktig vidriga idéer om Somalis framtid,  där man har sålt de mest bördigast jorbruksområden i  Somalia till olika utländskt ägda multinationella företag. 
De mest framstående länder som har ingått i sådana kontrakt med Somalia är arabiska länder och Kina. Tusentals av den inhemska lantbruksbefolkningen i sådana områden har tvångsförflyttats.  Se konflikten I middle och lower shabeele. Detta har skapat inhemska flyktingar som idag lever I misserabla situationer I Mogadishu och i andra stader I Somalia. Samma folk som har skapat miserabla situationer försöker få övriga världen att ge Somalia bistånd så att de kan hjälpa flyktingarna. 
Jag bevittnar ett land som kontraktiseras till I –lander som förvandlat Somalia till små enklaver. Där det finns olja har man skrivit kontrakt med ett  tre månader gammalt brittisk företag. Somaliska medborgarna har blivit  antingen terrorister som är hot mot omvärlden och/eller till behövande flyktingar innanför och utanför landet.
När jag rest runt i Somalia har jag sett ett rikt land med en liten befolkning. Somalia skulle kunna vara en av de rikaste länderna i världen om man hade fred. Somalier är entreprenörer som inom kort skulle kunna förvandla Somalia till Afrikas affär och jordbruksmästare. 
De få somalierna som arbetar mot västvärldens är wahabisternas förlängda armar.Wahabisterna är Somalias värsta hinder mot stabilitet, fred och hållbar utveckling. 
Det värsta är inte yttre krafter utan det är deras förlängda armar som finns bland oss somalier. Makthavarna i Somalia idag beskrivs tydligt och klart av Franz Fanons bok: svart hud vit mask. Omvärldens styrande formula som appliceras I Somalia har också applicerats I Kongo DRC. Afrikanska trupper används som fredsbevarande i Somalia och i Kongo, men de gör något helt annat än fredsbevarande. De tvingar somaliska medborgare att acceptera att bli ockuperade och koloniserade år 2013. Det som sker i Somalia är styrt uppifrån. Alla de viktiga landsuppfattande och Somalias framtida beslut fattas utanför Somalias mark. Nar somaliska presidenten skriver under kontrakt med utlänningar traffar han dem  alltid på den internationella flygplatsen I Mogadishu. Nästan aldrig på hans kontor.
 
De människor som är rikast och de som sitter på de högsta positionerna i i den federala republiken är personer som arbetade i non governmental organisations (NGOs) under inbördeskriget. De kallas NGOister. Jag vill inte nämna deras namn har, men det är känt i  Somalia vilka de är. De internationella biståndsgivarna vet vilka de är. De samarbetar fortfarande eftersom den internationella bistandsindustrin har skapat värdefulla relationer med de få NGOisterna som styr Somalia. Man kan inte styra ett land med en sådan maktrelation där det finns biståndsgivare och biståndstagare.  Den senast är alltid i ett underlaget förhållande till den som ger. Biståndsgivarna har sina egna villkor medan biståndstagare saknar sådana. De få högst uppsatta personerna i den nationella styrande nivån pratar alltid om att somalia behover hjälp från omvärlden. 
Jag hänger på där du har avslutat med ditt senaste inlägg nämligen: “Kanske är detta en del av vägen neråt. En del påstår att västvärldens ekonomiska guldålder bara är en parentes i världshistorien. Det kan jag gott tänka mig när jag ser hur dåligt folk tar vara på vad vi har”.
Västvärlden och deras förlängda armar (få somalier) som också samarbetar med Turkiet som är den tydliga springpojken för USA i Somalia kör Somalia till potten. Jag menar, det politiska systemmet som finns i Somalia idag verkar det vara en motorvag som planas för hur vastvärlden ska suga somalias blod.
 Kriget is Somalia har orskat många somaliers liv och har gjort miljon tals somalier till flyktingar. Detta är en parentes i det världen planerar att göra I Somalia. Det kan jag förutspå  när jag så tydligt ser turkarna gör här och varfö och med tanke på den plan EU och USA har gjort för Somalia. De har lyckats att engagera Afrikanska stater att ta fram unga friska Afrikanska soldater som genomfor Afrikan mission in Somalia (AMISOM). 
Västvarlden har valt presidenten i Uganda for att bli högsta chefen i Somalia och det är inte en slump. Vi vet vad han har gjort I Kongo. Han har sina trupper i Kongo där naturtillgånger plundras, kongoliser tvings fly från sina byar och drivas till flyktingförläggningar. Landet distabliseras. Det är med samma krigsförande formula som Musaveni har fått mandat att genomföra i Somalia. Grungläggande orsak till att sa många länder är inblandade i både Somalia och Kongo är att det finns stora orörda naturtillgångar. 
Somalia ar ett riktigt vackert och rikt land med endast 10 -12 miljoner invånare. Vi vill ta vara på vad vi har men det finns andra som inte kan acceptera att vi äger vad vi har I Somalia.
Att Storbritanien har fått huvudrollen är inte heller en ren slump. Att Turkiet helt plötsligt kom in bilden och framhåller med sin välgörenhetsroll förvånar mig inte heller. Vi vet idag hur det globala politiska spelet ser ut och vad som händer globalt. Västvärlden har fatt kalla fötter for att Kina har kommit in i kontinenten.  De koloniserade länderna ska man tvinga att hållas hårt med fd kolonisatorerna. Den nuvarande somaliska regeringen ha återupptagit kontakten med Storbritanien och Italien (fd kolonisatorerna). England fått huvudrullen av EU for att “hjälpa” Somalia.
Turkiet  utnyttjar situationen genom att göra gemensam sak med muslimska brödrar/systerskapet  för att förklara varför det varit så mycket svält och krig i Somalia.  Vad billigt det låter! Vi har svultit, dödats sedan 1991 och de visste om det. Turkarna säger att vi är här för att Hjälpa muslimska bröder och systrar. 
 Varför nu? Vi har svalt, flytt och dödats sen 1991 och de visste om det. Var de inte muslimer 1991- 1993 nar nästa en miljon somalier dog av svalt? När alla tidningar hade sådana här rubriker:  HELVETET PÅ JORDEN
Jag vet utan tvekan vad Somalia har och att inga somalier behöver svälta i Somalia. Men på grund av inbördeskrig har folk tvingats att dö av hunger. Folk som ar fattiga I Somalia kan inte vara dar de kan odla, fiska och vagga sina boskap dar det finns betsmark. Folk har tvingats till fattigdom på grund av att inbordeskriget har beställts och förlängts av icke somalier men utforts av deras förlängda armar.
Idag säger man att terroristgrupper finns i Somalia och att de är ett globalt hot. Somalia är deras bas, sägs det också. Därför ska varlden “hjälpa” Somalia med vapen och med ekonomiskt medel for aatt kampa mot terrorister. Det vet vi ocksa hur denna grupp skapats och vilka som är med och förlänger kriget i Somalia. Dessa grupper använder somalier som självmordsbombare. Det är somalier som dör på det sättet och offren som dör av attackerna är somalier. Vilka är de som styr terrorgrupperna? De är inte somalier. Under 22 år har man lyckats inveckla problemen i Somalia. Man har lyckats förstöra somaliska folkets integritet och dignitet. Man har kompliserat den politiska situationen genom att skapa sa mpnga olika grupper som man satt mot varandra. Det har varit en karusell sen 1991. Jag undrar vilken grupp som kommer after Al- X.
För att vi somalier ska komma ut ur den har karusellen så måste vi ta tllbaka det Somaliska landet, vår integritet, dignitet och nationella suveränitet. Vi måste själva äga Somalia frågan. I dagsläget är äger andra länder frågan. Det har skapats en osynlig mur mellan oss somalier. Fortsätter vi gå i den riktning som britterna leder oss och den ockupation som turkarna utsätter oss för så kommer vi hamna i samma situation som i Palestina. 
Människor med tydliga polistik analys om den politiska riktlinjen som sattes upp for Somalia på London konferensen, Istanbul mötet, och senast på Bryssel konferensen kan se symboler som tyder på att det byggs en oåterkallelig mur. I en snar framtid kan Somalia inte längre påstås tillhöra somalierna.