begripliggorande.blogg.se

Jag är övertygad om att afrikanska kvinnors deltagande i en hållbar utveckling för ekonomi, fred, demokrati och miljö, är den avgörande faktorn för Afrikas framtid. Formuleringen av Diaspora African Fond (DAF) har föranlett mig till att skriva denna historia.

Det var någon gång under 80- talet. Jag var tonåring. Det var en ung kvinna,  Dahabo, som kom från Mogadishu till nomadlägret, där jag var. Hon var släkt till min mor. Den unga kvinnas far var släkt till min mor, och hennes mamma var släkt till min far. Hon var min moster, och jag var hennes moster enligt Somalias släktskapstradition (formula). Det nästan omöjligt för en icke somalier att förstå vårt släktskapsförhållande . Men det var inte det, jag skulle berätta. Ekvationen av vårt släktskap är en hög matematisk uträkning, som ingen annan än somalier kan begripa, så försök inte. Jag återkommer till det om det visar sig att jag måste förklara

Den här unga kvinnan kom till oss nomader. Hon var inte ens 30 år då Jag var där, eftersom det var under skollovet. Hon kom dit för ett enda ändamål. Hon kom för att få ihop lite pengar, för att kunna  starta ett eget företag. Hon kom till sina (nomad)släktingar för att få några getter, får, kor eller kameler som hon sedan skulle sälja, för att få ihop ett startkapital. Jag glömmer aldrig när hela lägrets vuxna samlades under ett träd, för att diskutera ifall hon skulle få detta bistånd.

Hon var ung, analfabet och dessutom kvinna. Hon planerade  att ge sig av till Kenya för att handla saker, som hon sedan skulle sälja i Mogadishu. Det var hennes affärsidé. Hon visste att hon hade kundunderlag.

Hon presenterade sin affärsidé för de vuxna i nomadlägre. Förklarade att att det var ett lönsamt sätt för att bli en stor affärskvinna. Hon skulle exportera varor till Kenya och importera varor från Kenya till Somalia.

Denna kvinna hade aldrig gått skolan. Hon hade träffat andra kvinnor, som bedrev den här verksamheten i kooperativ form. De sa att hon kunde komma med i företaget, men först måste hon ha lite kapital för att kunna göra de första inköpen.

Dessa kvinnor kallades Qararaf i det somaliska samhället. De flesta av dem var mödrar. Namnet kom till på grund av att de åkte på dåliga vägar från Somalia till Kenya med gamla lastbilar. Det lätet som bilen gjorde när den åkte på sådana dåliga vägar kallas Qararaf. Kvinnor som gör affärer på detta sätt är vanligt över hela kontinenten.

De äldre fattadebeslutet att varje familj skulle ge henne ett djur oavsett vilket sort. Min mor rådfrågade mig ifall vi skulle ge henne en

ko, get eller kamel. Min mamma rådfrågade alltid mig eftersom hjälpte henne med djurskötseln på min lediga tid. Den här gången var jag lite osäker på vad jag tyckte, eller hur jag skulle uttrycka mina åsikter, så jag lämnade över beslutet till mamma. Jag tyckte den unga kvinnas initiativ var för bra för att vara sant.

Under dagarna hade jag möjlighet att umgås, lära känna och prata med Dahabo. Hon berättade för mig att hennes familj var fattig och att de bodde  i Mogadishu. Hennes mamma sålde kött på marknaden. Hon var slaktare, och försörjde hela familjen på det sättet. Dessutom betalade hon många ungdomars skolavgifter, både för hennes egna barn, och andra släktingars barn, som bodde hos dem. Nu Dahabo hjälpa  till för att förbättra familjens sociala och ekonomiska situation.

Jag blev så imponerad så jag ville ge henne, det bästa djuret vi hade, som skulle kunna ge henne mest pengar, men jag vågade inte säga det till mamma. Mamma gav henne ändå ett djur, som jag då tyckte var helt ok. Många år senare hörde jag från den unga kvinnan att det djuret var det sämsta hon fick och det gjorde mig ledsen.

Hon lyckades ändå sälja alla djur och fick igång sin affärsverksamhet.. Några år senare när jag kom  till Mogadishu, så hade hon blivit en stor affärskvinna. Hon var  en grossist som sålde alla möjliga basvaror från Kenya.

Sju år senare blev vi flyktingar på grund av stormakternas spel - kalla kriget. Kriget mellan Somalia och Etiopien bröt ut vid gränsen, där vi bodde.

Jag började studera i Baladweyne och bodde hos min kusin och hos min faster. Jag började första ringen på gymnasiet (i Balatweyne) och det första året bodde jag hos min faster. Skollovet 1983 var jag hemma hos min mor igen. Innan andra ring började, hörde jag att min faster har flyttat till Kuwait.

Jag hade inget hem att komma till. När tiden att åka tillbaks närmade sig, gick jag och min mor (från nomadlivet) till den närmaste staden med (några) boskap som vi tänkte sälja, så att jag skulle få  lite respengar. När vi kom dit så var ingen som ville köpa våra djur. Mamma och jag försökte lifta till en annan stad. Det kom inga bilar. Vi var på den stora gatan och det blev kväll och mörkt. Där i närheten fanns banditer/rebeller som brukade komma till stan  varje kväll och bränna ner allt efter de hade plundrat. Våldtäkt förekom också. Vi var så rädda så vi sökte skydd i busken och lyssnade efter bilarnas ljud. Det kom inga bilar.

Nästa dag gick vi till nästa stad. På vägen dit kom en lastbil tillhörande en man från Ballanballe. Vi kände till honom. Bilen var full med människor, djur och varor. Bilen stannade, och mamma gick fram till bilägaren, som satt i framsätet. På lastbilen satt också en man, som var släkt med mamma. Min mor pratade med ägaren. Han ville ha betalt, om vi skulle åka med honom. Hon berättade att vi inte lyckat sälja de tre djuren, som stod bredvid mig. Han tittade på mig och på djuren, sedan sa han vad det skulle kosta att låta oss och djuren åka med honom.. Mamma sa, att hon inte hade några pengar just nu. Mammas kusin sa ett somaliskt ordspråk, som jag tills idag kommer ihåg, och att det då var första gången jag hörde det. Gacalkaa gacmo uwaa, waa maantoo kale, Dahabo. Min kusin, sa han: Att inte förmå att hjälpa sin nära och kära, det är ett sådant läge, Bilen startades och lämnade oss kvar på gatan. Vi fortsatte att gå mot staden och när vi kom dit så lyckades vi ändå inte att sälja något. Mamma bröt ihop.

Köparna tillhörde en annan klan och bojkottade att köpa djur från vår klan. En av köparna kände igen min mor sen länge och hon grät inför honom, för att han skulle hjälpa henne. Han köpte två djur för ett mycket billigt pris. Efter det sålde vi två djur. Vi lämnade det tredje djuret till mannen som köpte de andra två och sa.  Du kan väl ta hand om det här också, om du så vill”.

Vi åkte till den närmaste storstaden för att därifrån åka vidare till Balatweyne där jag skulle gå på gymnasiet. Resan tog flera dagar och nätter med lastbil. När vi kom fram var det kväll och vi sökte oss till min kusin.

Min mor bad denna kvinna, att låta mig bo hos henne, så att jag kunde fortsätta att gå i skolan. Min kusin behövde arbetskraft, så mamma sa till henne att jag skulle hjälpa henne med hemarbetet, och andra arbetsuppgifter, så att jag skulle få möjlighet att avsluta mina studier. Jag satt med dem när de förhandlade och jag accepterade läget, men sa till dem båda att jag vill åka till nomadlivet så fort det blev skollov. Vi kom överens. För mig var det att överleva de nio månaderna, som jag läste per år. Andra ringen på gymnasiet bodde jag hos min kusin, och när det blev skollov åkte jag hem till mamma.

Under skollovet kom också  båda mina yngre bröder hem. De bodde hos andra släktingar i olika städer under skolåret. Ingen av oss var glada över våra upplevelser med släktingar. Mina bröder berättade att de flera nätter fått sova hungriga.

Vi var inte älskade eller önskade, och utförde fruktansvärda arbeten. Jag var ett hembiträde för familjen jag bodde hos. Jag hade ett par skor och ett klädesplagg.

Men jag satsade på min utbildning och fick bästa betyg i hela skolan.

 Mina bröder och jag  hade nu tid tillsammans och kunde planera för de de kommande terminerna. Vi kom fram till, att vi inte ville återvända till nomadlivet. Vi pratade med mamman om detta och sa att vi inte ville återvända till de familjerna vi bott hos. Vi föreslog att mamma skulle hyra ett hus och att vi tre skulle leva som vi gjorde innan kriget.

Vi kunde ta hand om oss själva, fast i en annan stad där det fanns en gymnasie- skola. Mamma gillade förslaget och samrådde med vår far. Han tvärvägrade, för att i en stor stad var det annorlunda, än där vi växte upp. Där kände alla varandra och vi kunde få hjälp av grannarna, argumenterade han. Han påstod att vi var för små för att kunna ta hand om oss själva i en stor stad. Jag var besviken över pappas beslut. Mina bröder fattade egna beslut. En av dem, den yngst av oss, bestämde sig för att gå på en internatskola. Den andre sökte sig till militär akademin. Våra liv tog olika riktningar.