begripliggorande.blogg.se

Vi lärde känna varandra när vi arbetade i Medborgarhuset i Gamlestaden i Göteborg. Två kvinnor, födda samma år, som båda tillbringat minst 22 år i Sverige. Den ena född i Somalia, den andra i Sverige. Nu bor en av oss i Göteborg den andra i Mogadishu. Förutsättningarna för våra liv är plötsligt rätt olika. I denna blogg skall vi försöka begripa världen utifrån våra olika centrum.

Du, William Blake och jag

Kategori: Allmänt

 
 
 
Jag är väldigt störd över reklamen här på bloggen. Har försökt få bort den, men jag lyckas inte. Kanske ska vi byta bloggvärd igen? Vi får heller ingen riktigt bra statistik härifrån, om vi inte betalar. Men snart har vi lyckats få poäng nog för att köpa oss ett snyggare skinn till bloggen. En jakt alltså, om man vill se det från det hållet.
 
Klockan är sent och jag håller mig vaken eftersom jag vaknat klockan 4 de senaste morgnarna. Hoppas kunna vakna senare om jag lägger mig senare.  Är trött hela tiden, men dagarna går ändå i ett enda huj. Jag vet att jag är privilegerad, men känner mig i viss mån förslavad. Ändå är jag mycket friare än många andra. Det händer då och då att jag får hålla tillbaka en aggresivitet när någon käck  kvinna föreslår att jag skall göra det eller det, putsa alla speglar på morgonen, baka bröd eller vad det kan vara, för att det tar så ohyggligt kort tid. Tänk om alla dessa kvinnor någon gång tog sig tid att lägga ihop all tid som de lägger på små obetydliga saker som de menar inte tar någon tid, då skulle de nog inse ett och annat. Tror aldrig jag hört någon man prata på det där viset. Varför då? 
 
Jag håller på och läser en bok om William Blake. Carl- Johan Malmbergs Stjärnan i foten. Att jag tar upp det här beror på att Blakes idéer stödjer mycket jag kommit att tänka på när jag läst dina blogginlägg. Det är möjligt att jag fattat allt fel och att det här blir det rörigaste blogginlägg jag någonsin skrivit, men jag försöker. 
 
Blake lägger stor vikt vid inbillningskraften, han menar att det är den som vidgar verkligheten och skapar framtiden, tillskillnad mot minnet som han menar gör oss nostaligska. Ja det här är en mycket förenklad förklaring. Det är knappast bara Blake som ger stöd åt uppfattningen om att de ideologier som längtar tillbak till något gammalt betyder en tillbakagång. 
 
 
Men Blake ger mig en modell  stöder för min avsky för snusförnuft. Blake menade att förnuftet och minnet stöter bort inbillningskraften med hjälpt av krig och martyrskap. Det är sådant som förtryckarregimer bygger på, som främlingsfientliga nostaligska ideologier kan leda till. På samma sätt som krig och matyrskap ödelägger inbillningskraften på det sätt som du beskrivit att den gjort i Somalia . 
 
Situationen i Sverige är mycket än i Somalia annorlunda. Även om vi klagar över kulturklimatet så ja, i jämförelse, är det riktigt bra. Dock tror jag att man skulle kunna vinna en del poänger om man pratade mer filosofiskt med den riskfyllda begränsningar som uppstår exempelvis när man 
exempelvis vad svenskhet är. Som en bieffekt skulle man då också stimulera det kollektiva medvetandets fantasi (eller inbillningskraft) Egentligen är det bara döda saker som låter sig definieras.Samma sak måste väl gälla i Somalia med alla dessa klaner som krigar. Där folk menar att de hör till en viss by som de aldrig ens varit i. 

En fråga här är sjävklart hur framåt det är att stödja sig på en 1700-talskonstnär. Men något får man väl bjuda på. 
/Karin

mellan socialkontoret och nomadlivet

Kategori: Allmänt

När jag meddelades om min brors död så bad jag min syster som var där om att skicka hans dagböcker till mig.Jag läste en av dessa 50 dagböcker. Utifrån den dagboken förstod jag att min bror offrade sitt liv för sin mamma och sina syskon samt att han var riktigt panafrikansk. I den dagboken antecknade min bror diskussioner, han hade med andra om Pan - afrikanismens ideologi under hans ungdomstid. De diskussionerna är inte skrivna i någon bok som jag kan låna från bibliotek. Jag berättade detta för min chef på socialkontoret i Kortedala och att jag inte ville läsa de andra 49 dagböckerna. Min chef sa, Wilo, din bror skrev dessa dagböcker för sig själv och säkert för er som lever efter honom.

 När min bror levde brevväxlade jag med honom. Jag läser dagligen hans brev. Han visste mycket om Afrikas historia efter självständigheten och även under tiden det höll på bli självständigt. Han var lärd. Han gick i italienska skolan. Han arbetade i Somalias regeringen. Han hade mycket kunskap om afrikanska styren efter kolonialismen. Han har säkert funderat mycket på Afrikas framtid utifrån sina visioner.

 

I juli 2009 träffade jag en somalisk man som hade arbetat  med min bror. ”Du är min riktiga syster, om du är syster till Hiireey. Han var en bror till alla oavsett vilken…, du vet, han hade ingen klan- tillhörighet. Jag arbetade med honom i tjugo år och tills idag vet jag inte vilken klan han tillhörde. Han var en sådan som inte tillhörde till någon klan utan var sin egen särart, du vet”Detta bekräftar Qararaf kvinnornas beskrivning av min bror. Mannen jag träffade i Stockholm 2009 vet inte att jag skriver denna berättelse. Det blir svårare för mig att hitta min egen plats i denna historia på grund av en bror, som jag knappast kände till.

 Min bror och jag växte inte upp tillsammans. När mamman flyttade tillbaka till nomadlivet, så tog hon bara med sig de yngre barnen. Min bror lämnades hos en släkting i Dhusamareb i Galgudud regionen i Somalia. Anledningen att han lämnades kvar där var att han skulle fortsätta att gå i skolan. Det gick inte så bra. Han valde att arbeta hos polisen efter grundskolan. Efter gymnasiet blev han tulltjänsteman. Sedan dess levde han själv. Han flyttade till Mogadishu och ingen som kände honom där visste att han var ättling till en hövding  Vår far är den som är närmast släkt med vår förfader, vilket är det som motsvarare en klanhövdning, älste. Detta berättar jag utifrån den somaliska verkligheten. Vad har en man med en sådan position för roll i sitt samhälle?

 

Låt mig låna din tid och ta dig till min hemvist, nämligen till halvöknen i Somalia där jag spenderade min barn- och ungdomstid som nomad.Anledningen att jag tar dig dit är, att jag fortfarande idag ser det oförglömliga och vackra landskapet. Som barn gick jag med tusentals får och getter från kl 06.00 till 17.30. Tänk dig i öknen, halvöknen, Savannah med lite träd och kullar. Specifika träd, buskar och röd sand med gräs som har frön i rötterna. Vet inte vad det kallas, men de fröna kallas goon och goóso.

 När det regnar i dessa områden slår alla möjliga blommor ut och det doftar starkt och gott. Till och med förr regnfallet kommer en doft som vi kallar sahansaho roobaad, Så otroligt gott så ingen kan beskriva det med ord. Efter regnet kommer annan sortsdoft som vi kallar X. Några dagar efter regnet förvandlas hela öknen till ett obeskrivligt paradis, fullt med gröna träd, buskar och massa olika blommor. Mer än så kan jag inte beskriva. Det måste upplevas. 

På kvällarna när jag och boskapen kom tillbaka till nomadlägret så var det solnedgång, tusentals boskap som var på väg hem.  Mörkret som kom smygande med sina hemligheter tillsammans med den stilla vinden.Fåglarna flög hem till sina ungar. Barn och kvinnor som fanns i lägret. Ljuden av boskap som tilltalar varandra   för att säga att de kommer hem och deras ungar som svarar välkomna tillbaks, vi vill ha mjölk. Ljud från hungriga och kärleksfulla kalvar, kor, kameler, kamel ungar, får, lamm, getter och killingar, kvinnor, barn och gäster som hälsas välkomna. Eldar sprakar utanför husen. Det blir mörkt snabbt samtidigt som de vilda djuren smyger sig fram och försöker att passa på. Jag var mest rädd för ormar, skorpioner och en slags  spindlar.

 

Kungens lilla piga har ett strålande humör

Kategori: Allmänt

I morse när jag vaknade pratade de om Rosengårdsskolan på tvnyheterna. Den har stängts ner skolan. Man berättade också att de försökt komma till rätta med problemen genom att använda sig av en kommunikationsstrategi som gick ut på att säga att det blivit bättre,  trots att det blev sämre.  Det fick mig att tänka på vad du skrev om att allt blivit så banaliserat i Somalia. Här är det "the other way around". Om man i Somalia banaliserar för att skapa förståelse i ett destruktivt samhälle, så skapar man i Sverige  ett destruktiv samhälle genom att banalisera.  Kommer att tänka på en arabisk folksägen som går ut på att om man skall få framgång i affärer så bör man mörka om det går dåligt. Någon sådan gammal visdom var det väl som låg bakom Rosengårdsskolans kommunikationstrategi, fast det var kopierat med 18 karbonpapper emellan så att det bara blev dåligt. 
 
Så oerhört dumt. Det känns som att hela vårt samhälle kopierar idéer av idéer som kommer från framgångsrika företagare i USA. På sätt och vis har det satt demokratin ur spel, eller demokratin har blivit underordnad storkapitalismen. Man pratar i dag i kommunen om att man skall vara lojal mot ledningen på samma sätt som man pratar i stora företag. Det är väldigt svårt för mig att förstå vad det är som man skulle kunna skada genom att man som anställd skulle utrycka något annat än cheferna i den politiskt styrda organisationen. Kanske har det också med storkapitalismen att göra? Att det konkurrerande verksamhet? Eller är det ett slags tabu som vi ärvt från den religiösa värden? Har chefer och företagsledare blivit ersättare för det som tidigare var den religiösa makten? 
 
På många sätt går samhället bakåt, inte framåt. Men i det stora hela, går det självklart framåt. Jag har ändå valt att sätta barn till världen. I dag ser vi att den revolution av jämställdhet som skedde i det svenska samhället på 60-70-talet var lite för bra för att vara hållbar. På något sätt måste det kanske alltid vara två steg fram och ett tillbaka. Vi ser det i vårt grannland Norge som började förra århundradet som ett av Europas fattigaste länder, men som på hundra år blivit en av de rikaste länderna i världen. Nu har samma land tagit in ett främlingsfientligt parti i regeringen och det kommer absolut betyda flera steg tillbaka. 
 
Vi lever i en värld som kräver att vi förenklar för att vi skall  att legitimera den livsstil vi måste ha för att inte helt ställa oss utanför samhället. Många av oss, de flesta, vill göra rätt för sig, vara goda samhällsmedborgare. Det kan man inte vara om man hela tiden måste slåss med insikten om orättvisor i världen är en grundval för den välfärd vi omger oss med. 
 
I tidningen någon annan dag i veckan stod det att sjukskrivningarna i Sverige ökar. Särskilt illa är det bland kvinnor. Hur kunde det bli så? För hundra år sedan hoppades dadaisterna på inrättande av progressiv arbetslöshet genom förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Varför har inte vi använt maskinerna till att befria oss?
 
Förmodligen för att det är ett fåtal som äger maskinerna och att de har köpt oss. Kvinnor är fattiga för att de inte har något eget rum skrev Virginia Woolf och det stämmer väl fortfarande. Då på 1929 talet hade vi inget eget rum. Nu har vi kanske ett rum, inrett noga för att passa in i tidens ideal. Vår kropp har vi förlorat, den är såld till olika näringsidkare som gör vad de kan för att tjäna pengar genom att odla vår osäkerhet. Vår tid, den har vi sällan ägt, det visar all statistik. 
 
Den här veckan är det romsk vecka på biblioteket. I dag har min dotter läst högt för mig ur Katitzi. Hon fick den i julklapp förra året när hon gick i tvåan. Då läste jag den för henne. Hon lärde sig läsa den julen, men betydligt enklare böcker var det då. Så det känns stort att hon i dag kunde läsa Katitzi. Tänk att Katarina Taikon aldrig fick gå i skolan och att hon lärde sig läsa först i vuxen ålder. Registreringen av romer var väldigt förfärlig och hemsk.  I alla fall. I dag har vi en romsk vecka i stadsdelen, en romsk utställning på stadsmuseet och en romsk samordnade i stadsdelen. Katarina Taikons kamp betydde något. Situationen för dagens romer är bättre än det var när Katarina Taikon växte upp. Men att förändra ett samhälle är inte som att vända på en hand. Vi påverkas av vårt kollektiva minne.  
Sjung med!
 
 
 
 
 
 

Första gången jag träffade min far

Kategori: Allmänt

Första gången jag såg min far var jag 12 år gammal. Det var efter kriget 1978. Han kom i en jeep och var klädd  i kakiskjorta, och kort kakibyxa. Det var ett kort besök. Han frågade vad jag och mina bröder hette. Sedan gav han oss lite godis, fina och nya kläder, och fortsatte till fronten.

 

Några månader efter pappas besök kom en bror till oss. Vi visste och hade hört talas om att vi hade en stor bror i Mogadishu. Men han kom från Etiopien. Han hade blivit skadad i kriget. Han var lång, smal, stillig och en mycket intelligent person, som var trevlig och jordnära. Han berättade för oss om kriget. Han sa att han bestämde sig att åka tillbaka till Mogadishu och kommer inte att fortsätta delta i kriget. Han sa att Somalia höll på förlora kriget och att det kommer att kosta många människors liv. Han var övertygad om att det var fel att Somalia gick i kriget mot Etiopien for att befria Ogadenia.

 

Han sa också att han skulle hjälpa mamman  ta hand om oss. Han var äldsta barnet i familjen. Ofta är föräldrar i vår kultur beroende av det första barnet (så även i andra kulturer tror jag- ialla fall stämmer det ofta här).Det är ofta en investering i det första barnet, så att bördan blir mindre för föräldrarna för att ta hand om yngre barn.

 

Det finns dock en skillnad. Om det äldste barnet är en flicka då gäller det att hon hjälper till i hemmet. Om det är en pojke så utbildar man ofta pojken för att få bra jobb och tjäna pengar för att hjälpa familjförsörjningen.

 När äldsta barnet skaffar egen familj blir det ofta problem. Vår bror skaffade aldrig egen familj. När han dödades 1995 så ersatte(s) jag (i) hans plats i familjen. Jag har inte heller skaffat mig någon familj. 

 Skillnaden mellan min brors situation och min situation är stor Min bror hade yngre syskon att tänka på. Jag har inga yngre syskon att tänka på. Det fanns två yngre bröder. Båda är döda. En av de lämnade två barn och det är dem jag måste tänka på i det här sammanhanget, men de har världens bästa mamma, en stark målmedveten somaliska kvinna.

 

Min bror föddes, växte upp och dog i ett afrikanskt sammanhang. Jag bor i Sverige, även om jag föddes och levde i min ungdomstid i Afrika. Jag kom till Sverige när jag var ca 23 år gammal. Och idag är jag 43 år gammal och bor i Stockholm. Min yngre brors barn är födda i Sverige. De är afrosvenskar. Ska jag förhålla mig till dem såsom min bror gjorde när vi bodde i Somalia under 70-talet? Familjesammanhållnings känsla är densamma. Fast mitt utgångsläge\/ min situation är annorlunda än min yngre brors. Han hade en familj att tänka på. Jag har mina föräldrar och mina syskons familjer att ta ansvar för.

 Under den tiden jag berättar om, 1970, hade ingen av mina syskon  en egen familj. 1991 när inbördeskriget bröt ut i Somalia var min äldre bror i Somalia. En syster och en bror till oss hade egna familjer. Vad gjorde vår äldste bror då? Han överlämnade sitt hem och allt han ägde till mina syskons familjer som flydde från Mogadishu till Baladxawo där han jobbade för Somaliska regimens tullverk mellan Kenya och Somalia. Han åkte till Etiopien utan ett öre i fickan. Detta fick jag veta senare av min syster som senare också kom till Sverige.

 När han kom till Addis fick jag ett samtal från några kompisar till honom och de meddelade mig om att min bror var döende. Han drabbades av TBC. Jag försökte på alla möjliga sätt  få honom ut ur landet. Det gick inte. Hans hälsa blev sämre och sämre. Tillslut tog vi honom till Nairobi och där fick den bästa behandlingen. Han blev frisk. Jag besökte honom 1994 när jag gjorde 3 månders faltstudier  genom U-landstjänst i Uganda och smugglade mig in till Nairobi. Vi hade bara några timmar att diskutera. Vi bestämde att jag skulle försöka  få ut honom från Afrika. Efter en månad blev han mördad på en öppen gata i Nairobi.När jag meddelades om hans död så bad jag min syster att skicka hans dagböcker till mig. 

 


 

Barnen, livet, kärleken

Kategori: Allmänt

Det är söndag och allt känns märkligt. I veckan försvann en av våra grannar för alltid. Han dog. Det är en person som jag känner mest genom hans familj, men som lyckas imponera genom att visa en stor värdighet. 
 
 
Vad är döden egentligen? Vad är livet? Många som förlorat någon vittnar om att de kan känna närvaro av närstående som gått bort. Jag har också kännt det.Tankar och relationer är energi. Man kan fråga sig vad livet är för något. Alla människor har samma grundläggande behov men förutsättningarna är så olika. En del människor har möjlighet att flumma ut och fundera över mening med livet för att komma i balans i sig själva, medan andra som många i Mogadishu  mer har en vardag som går ut på att hantera samhället man befinner sig i. Men livet drabbar överallt. Det kan vi ta för givet. 
 
En viktig ingrediens i den västerländska livsstilen är identitetsbygge.  Detta verkar vara något jag ständigt kommer tillbaka till i våra brev. Jag kan inte bestämma mig för i fall jag tycker det är bra eller dåligt. Det är väl varken eller. Men jag tänker på det när jag läser om din tillvaro i Somalia och inte minst nu senast när jag läst om din barndom. Kontrasten mellan hur ni fick klara er själva och hur lite mina egna barn klarar av. 
 
Jag är inte intresserad av att försköna de omständigheterna du växte upp under. Men det finns något där i att klara sig själv som handlar om att kultivera sig, att förstå sammanhang, att känna att man är behövd mer än att bli någon för sin egen skull. Under veckan som varit har mina barn fått vara ensamma mer än vanligt och de klarar sig väldigt bra. Att det varit så är inget jag eftersträvat utan det har blivit så eftersom vi har haft så mycket annat.  Det har vuxit av att klara sig själva.
 
Jag tänker att vi knyter kanske barnen för hårt till oss för att det är en del av vårt idenitetsbygge  En del av det där är kärlek så klart, men en annan del kanske är att själv få bekräftelse, att bevara sin viktighet. För vem vill inte vara behövd? 
 
Problemet blir också de familjer som inte fungerar. Som är något annat. Där barnen inte får ens det de behöver. Att det finns en stor diskussion i Sverige i dag som handlar om att det beror på föräldrarna att en del barn hamnar i kriminalitet. Där finns en underliggande kritik som bygger på att de här föräldrarna ska skärpa sig. Det kan man tycka, men om de inte gör det då? Jag tycker det är en så korkad diskussion,  för det hjälper inte varken barnen eller samhället som blir utsatta för brott som dessa barn gjort.
 
Men det som gör mig mest upprördär avståndstagandet i påståendet. Att det här sker samtidigt som klassskillnaderna i samhället blir större är ingen slump. Som att barnen får skylla sig själva som är födda i fel familj.Samtidigt har föräldar i dagens Sverige blivit en stor har blivit en viktig konsumentgrupp. Jag tror inte att det knappt det finns en enda förälder som ser sina barn som en attiralj eller statussymbol. Men idén om barn som en statussymboll upprättshålls genom rådande livsstilstrender som jag gissar påverkar vår syn på barn på ett annat plan än det rent personliga. Ett slags ägandetänk, som att föräldrarna äger sina barn. 
 
Det ger stöd åt idén att upprätthålla klassamhället. Skomakare bli vid din läst sam man förr. Barnen får skylla sig själva för att de fötts i fel familj. Jag hörde en sådan här utsaga senast i veckan när vi diskuterade barn som mår dåligt.Jag hör det hela tiden. Föräldrarna måste ta ansvar säger man. Det dumma med att tänka så är att det inte ens gynnar den lilla priviligerade idioten på mer än på kort sikt. För eller senare slår det tillbaka på hela samhället. Då gäller det försåss att man ska förstå att man har ett gemensamt samhälle. Även om man är priviligerad i dag är det ingen som vet hur det går i framtiden. Det har berättelser från våra invandare lärt mig. 
 
 
När samhället  förändrar sina normer så får det konsekvenser ner på enskilda invidens tankenivå. Det är väl därför som allt blir som det blir som du skriver, banaliserat,  i Mogadishu, eftersom det är ett samhälle som inte fungerar. när Det kallas trender när det slår till i mer fungerande samhällen. En sådan sak är väl politiken om barnen. Barnen vistas allt mer i förskola samtidigt som barngrupperna blir större. Ingen vill ta ansvar. Vi bygger inte på en kollektiv gemenskap längre utan det handlar om att vara sin egen entreprenör. Barn som föds i fel familj får skylla det på sina familjer i sann luthersk arvssynds anda. Det är skandalöst låg tankenivå i det här landet, trots 9 miljoner invånare och 14 universitet. 
 
/Karin
 
 
 
 

Om barndom i Somalia

Kategori: Allmänt

 

 Hur var mitt liv före 1982 då?

 

Låt mig gå tillbaka till min uppväxt. När vi flyttade från staden ut till nomadlivet var jag antingen tre eller fyra år. Ingen har antecknat när jag föddes. Det är inte mitt fel, jag bryr mig inte heller om det.

När jag var sex - sju år så bestämde min mor att jag och mina två yngre bröder skulle lämnas/flyttas till Ballanballe där mamma byggde ett hus åt oss, för att vi skulle gå i skolan. Jag var äldste. Hon skrev in oss, alla tre samma dag till Koran skolan och den traditionella skolan. Sen gick hon tillbaka till nomadlivet. Nästan alla som bodde i dessa områden(a) gjorde så. Halva familjen var nomader ochhalva familjen bodde i stan. De flesta barn bodde hos släktingar. Men vi hade inga släktingar, så mamma gjorde så att hon byggde ett hus, där vi kunde bo i. Hon lämnade pengar till en affär och sa att vi skulle ta hand om oss själva. Hon pratade med en gammal grannkvinna som var barnlös, att hon skulle hålla ett öga på oss. 

På förmiddagen gick vi Koranskolan och på eftermiddagen gick vi i den vanliga skolan. Det var ingen som hjälpte oss med matlagning, tvätt eller städning och inte ens med hemläxan. Vi tog hand om oss själva. De äldre aldre såg till att vi inte slarvade med någon av dessa sysslor och att vi skötte oss i skolan och i Koran skolan. Det fanns ingen eller rinnande vatten hemma. Vi hämtade vatten från brunnen. Vi köpte ved eller kol från markanden och ibland gick vi till skogen för att hämta ved från skogen under helgen. Det var faktiskt jätte roligt att hämta ved från skogen för vi gjorde det i grupp oftast barn i samma ålder och det var ocksa läskigt= hemskt. Däremot att hämta vatten, med tunga dunkar, var inte lika roligt. Det var tungt och slitsamt för oss barn. Jag har än i dag axelskada som jag tror beror på detta slit.

Hur försörjde mamma oss? Hon kom då och då till stan. Hon såg till att vi alltid hade mjölk, smör och att vi fick färskt kött hemlevererat varje dag. Genom polishuset såg till att vi fick spagetti, socker, dadlar, skoluniform och kläder som betalades av vår fars lön.

/WIlo

mina personliga problem är obefintliga

Kategori: Allmänt

 
 
Just because I'm a Mom doesn't mean I care!
Det börjar bli höstigt. Nu är jag tillbaka på mitt vanliga jobb på riktigt. Det känns så där. I natt fick vi ta in pelagonierna. De är röda och blommar fint nu, kommer att göra sig bra i vårt sovrum. Min mamma är gammal och sjuk. Jag känner att jag ägnar för lite tid åt henne och orkar inte prata om det med någon. Jag orkar helt enkelt inte höra på folk som tittar på mig med förstående blick och berättar sådant som jag begripit för länge sedan. Skillnaden mellan medkänsla och medlidande är hårfin. Medlidande känns bara förnedrande. 
 
I hegen har det varit insamling för Världens barn och stor gala på Svt och jag tycker illa om det också. Jag tycker inte det är fel att skänka pengar. Jag skänker själv pengar varje månad till två organisationer eftersom 300 kronor i månaden inte betyder någonting för oss men kan göra skillnad på andra ställen.Men det borde inte vara till varje enskild person att skänka pengar till fattiga barn i fattiga länder när hela vår livsstil upprätthålls genom världens orättvisor. Vi borde protestera och engagera oss politiskt istället. Vi borde leva i en stat som skänkte de här medlen. 2012 lyckades Världens barn samla in 83,8 miljoner, det är fint. Men varför kunde inte folk skänka dessa pengar genom skattsedel? En bieffekt av den här sortens insamlingar är att inte utjämna orättvisor utan rättfärdiga dem. Där står jag. Men vad gör jag? Jag vet faktiskt inte vad jag mer ska göra än att skänka pengar. Så det är inte så att jag inte förstår folk. Det är bara tonen och en falsk idé om världsamvete som får mig att må illa. 
 
I går arbetade både jag och min man. Barnen var ensamma hemma. Sen kom jag hem några timmar innan jag skulle gå på teater. Jag såg en pjäs som heter Vad som hände efter att Nora lämnat sin man skriven av Elfride Jelinek. Pjäsen handlar om vad som händer Nora i Ett dockhem att hon lämnat hemmet. Det är en märk berättelse om att kvinnan inte har någon bra plats i arbetslivet, att Nora som den borgeliga kvinnan hon är inte klarar av tillvaron i fabriken. Att kvinligheten är så definierad med hem och omvårdnad att det är omöjligt att göra sig fri från den. Men också att vårt kapitalistiska system göder ojämställdhet mellan män och kvinnor. 
 
 
När pjäsen var slut vid niotiden så såg jag att mina barn ringt 12 gånger. Det kändes lite typiskt och föll bra ihop med temat om kvinligheten och hemmet. Barnen var var hungriga. Jag pratade med dem i telefonen på vägen hem. De sa att de inte fått någon middag, bara lunch. Jag tyckte väl  att de fått middag och ingen lunch. Fast på morgonen när jag åkt till jobbet hade jag sagt att jag skulle laga en sen lunch till dem när jag kom hem. Sen blev allt så sent så jag ändrade i huvudet och tänkte att det var middag de fått klockan strax innan jag cyklat iväg till teatern. 
 
Om de är hungriga så kan de göra mat själv tycker jag och bryr mig inte särskilt mycket om deras hanfallenhet då den äldsta faktiskt är 13 år. Det var bara det att det inte fanns någon mat hemma. Men vi lever ju inte i Afrika. De svälter inte och det fanns ju lite saker i kylen, som grapefrukt. När jag kom hem kom också min man hem. Eller han hade varit hemma och fått gå iväg till affären och handla mat. Så det där med att kvinnan tar speciellt och större ansvar för hemmet stämmer inte hos oss. Jag lever faktiskt i ett jämställt förhållande och även om det är till gagn för att vårt hushåll ska fungera så är det inte alltid så lätt att prata om. I vissa sammanhang får jag känslan av att en del ser mitt förhållande som ett resultat av det fattas mig några kvinnliga instinkter, som gör mig diskvalifierade i diskussionen. 
 
 
På något sätt tror jag att det beror på att man gett upp idéerna om rättvisa. Att man slutat kämpa. Att det man gör betyder mer för yta än för resultat. Precis som i världspolitiken och läget i Kurdistan som jag pratade med några om för någon vecka sedan. Folk är mer intresserade av att titeln som fredsmäklare än försöka göra skillnad på riktigt. 
 
 
 
 

..forts på Bördan

Kategori: Allmänt

 De som lämnade oss vandrade  från Galgudud till Lababaar/Baarmagoog i Etiopien. Det måste ha varit en fruktansvärd vandring för de barn som följde med dessa nomader. De var en oerhört lång väg. Hur som helst, dessa nomader levde där till 1980. Vad hände sedan? Nomaderna blev attackerade av SDF, en Puntlandgrupp som var rebellrörelse till regimen i Somalia, tillsammans med Etiopiska trupper. En dag massakrerades 60 män av dem som har vandrat från Somalia till Etiopien i protest mot Siad Bare (under) 1969 -73. Jag var  i nomadlägret när djungeltelegrammet kom. Några stycken var släkt med mamma. De flesta av dessa mäns barn gick i skolan tillsammans med mig i Somalia.

Trots att mamma blivit så ledsen när de lämnat henne ensam med oss fyra barn blev hon ledsen för att de blivit massakerade. Jag tänkte att vi haft tur som inte följt med. De flydde från Somalia till Eiopien för att de inte ville bli kopplade till politiken, men ändå blev de offer för politiken. Varför? Jo för att de hörde till samma klan som Siad Barre. Rebellerna ville såra Siad Barre. Var det bättre om de hade stannat kvar? Nej för vi som stannade dömdes också. Vi jagades bort från vår hemstad, Ballanballe 1982.

Alla unga män som kunde bära en AK 47 rekryterades till Jamhad, en grupp som försvarade oss och landet. Etiopien tillsammans med Somali Democratic Front (SDF) tog över Ballanballe 1982. Jag skulle gå ut åttan då, sista året i grundskolan enligt dåvarande skolsystemet. Precis när vi skulle göra det nationella probet bombades vår stad av av etiopiska stridsflygplan.  Alla elever som skulle göra provet evakuerades till Abudwaq för att genomföra provet. När examenstiden  var slut efter drygt en vecka, så tillhörde vår hemstad Etiopien. Somalia förlorade kriget. Vi hann aldrig hämta våra saker. Flera människor som jag kände till dödades i Ballanballe av bombarna. Skollovet 1982 var jag i detta område och erfar fasorna av kriget. Tunga artellerier skickades från båda sidor. På nätterna var himlen full av blixter och det lät som om det var det värsta åskväder. Vi befann oss nära slagfälten. Kriget pågick hela skollovet och när jag åkte därifrån så var det fortfarande igång. Nomaderna hamnade i mitten av dessa strider. Sen dess har jag inte besökt detta område. Idag när jag skriver detta är jag i Stockholm och det är augusti 2009. Ni kan inte ana min hemlängtan. 

Vår hemstad, Ballanballe, beslogtogs av Etiopien år 1982. Vi blev internflyktingar. De nomader som flydde någon gang före 1974, när Siyad Barre var en ny president, är nu tillbaka till det här området i Somalia.

Flera hundra tusen familjer tillhörande Siad Barres klan, Marehan flydde från Somalia till Etiopien när Siyad tog över makten. De jagades under 1980 –talet av SDf och nu blev de tvungna att söka sig till Siyad Barres regim. De  beväpnade sig för att försvara sig, sitt land och egendom mot SDF och Etiopien.

Det fanns ett krig mellan de här två händelserna. 1977 bröt det ut ett krig mellan Somalia och Etiopien- Ogaden konflikten. Egentligen handlade kriget om supermakternas krig om militära baser. Det var ett krig mellan Sovjet union och USA genom Somalia och Etiopien. Det var kalla kriget som utspelades i det här området.

Jag bevittnade hur halva Somalias unga arbetskraft åkte genom vår stad som soldater till Etiopien. Drömmen om det stora enhetliga Somalia målades upp.  Det kändes som om Somalia var en stormakt överlägsen och obesegrad. Ingen som åkte genom vår hemstad kom tillbaka. Väldig få överlevde. Det var inte hundratals, utan flera hundratusen talssoldater. De som kom tillbaka var störda och mådde inte bra. Ännu fler rekryterades till militären ibland med tvångsrekrytering – Qafaal kallades det.

Det var ett krig mellan kommunister och icke kommunister. Yemen, Libyen, Kuba och Etiopien tillsammans och med Sovjet Union i ryggen på ena sidan och Somalia ensamt på  den andra sidan. Amerika lovade hjälpa Somalia, som bytte sida och slängde ut Sovjet.

När Somalia bröt relationen med Sovjet uteblev det amerikanska stödet. Siad Barre hoppades alliera sig med USA. Han fick lite stöd från arabvärlden, som var allierad med USA, men på det villkor att Somalia skulle arabiseras och islamiseras.Då föddes muslimska broderskapet. Den militära elitstyrkan gick över till Etiopien och anslöt sig till SDF. SDF/Kulmis var ingen politisk motståndsrorelse med en politkt syfte, utan den var en klanbaserad missnöjesgrupp, som dömde ut alla människor, som tillhörde samma klan som Siad Bare. Oavsett om de var politiska medvetna eller civila icke politisk intresserade människor.

Majoriteten av människor som tillhör Marehan , tillhörde inte någon stat eller nation. De var nomader som levde vid gränserna mellan Etiopien och Somalia, eller Somalia och Kenya. De har ingen som helst koppling till vad Siad Barres regim sysslat med mer andra grupper.  När de attackerades av SDF tillsammans med Etiopien var de tvungna att försvara sig. De var inte beväpnade början av 1980 talet. Efter det de massakrerats och tvingats lämna regionen, där de har levt i flera generationer tillbaka i historien, beväpnade de sig..

1981 kallades 60 män till ett möte och mördades på ett och samma ställe. Då flydde befolkningen därifrån till Somalia och sökte skydd hos somalsika staten. De beväpnades och tills idag är de beväpnade och försvara sig mot olika grupper som attackerar dem från alla håll. Majoriteten av de nomaderna har förlorat allt både när det gäller egendom och människoliv.  I dagsläget, i min hemstad, där vi har bott i flera generationer tillbaka bor idag människor som har migrerat från annat håll.

Migrationen i Somalia var kopplad till nomadernas livsmönster som går efter naturens kretslopp. Migrationen i Somalia efter 1990 har fått ett annat mönster. Man flyr på grund av att man känner sig otrygg och hotad av massaker i ett område. De finns mänskliga krafter som orsakar att folk emigrerar. Det är inte längre naturen som gör att folk flyttar.

/Wilo

Bördan

Kategori: Allmänt

Bördan

Effekten av krig är för stort för dem som finns kvar i landet där kriget pågår.  De som drabbas av krigen i Afrika är  bland annat min mor och många andra kvinnor, barn och äldre. Drabbas gör också de afrikanska kvinnornas affärsverksamheter och politiska deltagande. De förlorar allt de äger och sina barn och barnbarn förutom de som flyr från dessa länder såsom jag.

 

Man får aldrig vända ryggen åt en fara och försöka fly ifrån den, sa Churchill. När jag insåg att det skulle bli ett inbördeskrig i Somalia då vände jag ryggen åt katastrofen och flydde landet. Det var dock många som tyckte att jag pratade nonsens när jag sa att de skulle åka från huvudstaden och åka till sina ursprungsområden innan inbördeskriget kom till huvudstaden. De flesta stora grupperna i Somalia har ett område i landet där de är majoriteten.  Om de inte kan lämna landet så är de idag i dessa områden som de lever som interna flyktingar.

Bördan är så stor så att ingen kan bära den ensam. Flykten är en tillfällig lösning för att få trygghetskänsla. Men att leva i ett inbördeskrig och en total anarki måste vara, som att vara levande död.

 

Jag träffade min mor efter mer än 20 år. Vi träffades i Etiopien, i Nasaret. Hon var deprimerad, sliten och gammal. Hon såg ut som en djup sorgsen själ, som var trött och ihopbiten av ilska. En bitter, gammal, fattig och trött kvinna men med stark integritet och auktoritet, samt med en viljan att styra alla som fanns omkring henne. Jag älskar min mor mer än jag älskar mig själv. Jag älskar henne inte för att jag känner mig skyldig till det, utan jag gör det för att hon förtjänar för att bli älskad och vördnad. Så mycket hon har gett upp för vår skull.

Människor i frontlinjen, de som inte flyr ifrån sin verklighet och som försöker åstadkomma förändringar till ett bättre liv där de är,  det är dem jag lyssnar på för att få  de bästa idéerna, för att kunna lösa de stora problemen. De har samlat så mycket kunskap om situationen  och vet hur man kan hantera uppkomna svårigheter, då de löser problem varje dag.

 

Det var en dag när jag var i en stad i Sydafrika. En gammal kvinna kom fram till mig och frågade om jag skulle kunna tänka mig bo hos henne under de två veckor  jag skulle vara där. Jag uppskattade hennes erbjudande och tackade ja.  Jag flyttade från vandrarhemmet i stan till hennes hus.

 

Under kvällarna undervisade hon kvinnan mig  sitt lands historia utifrån hennes verkliga upplevelser och erfarenheter under apartheittiden. Jag ville inte lägga mig. Vi var vakna till sent. Efter två veckor skildes vi och jag (var upplyst) hade  fått kunskap och insikt om Sydafrikas hemska historia under apartheid. Det var  fjorton  lärorika nätter och dagar. Sådana berättelser läser man inte i böcker. 

Ett år senare återvände jag till samma stad och besökte henne över en dag, för hon ville visa mig något. Jag kom dit och hon visade mig runt i huset oc trädgården. Hon  höll på att bygga till huset. Några nya rum och stor upprustning gjordes i huset. Huset var mycket finare än förra gången jag besökte henne. När jag skulle gå därifrån sa hon, Wilo, nu vet du varför jag ville att du skulle bo hos mig istället för på vandrarhemmet i Stellenbosch? Bo hos oss varje gång du kommer till Sydafrika, för det gör skillnad, tillade hon innan jag hann besvara hennes fråga. Din vistelse här hos oss bidrar till en utveckling i liten skala, avslutade hon samtidigt som hon gav mig en moderlig och varm kram.

 

Hon undervisade mig inte bara om sitt lands historia. Hon lärde mig också konsten att lösa problem med enkla och gångbara metoder. Det var på samma liknande sätt som den unga quarafkvinnan som jag skrev om tidigare gjorde.

 

Dessa kvinnor förstår sina problem, formulerar det för sig själva och kommer fram till en lösning och handlar utifrån vad de kan göra åt den. De vet hur de vill lösa problemen och ser möjligheter för att åstadkomma förändringar som de vill ha. Nu ska jag berätta flera sådana historier.

 

Jag börjar med min mors sätt att lösa problem. Jag är född i en liten stad i västra Somalia. Nar jag var tre år gammal flyttade vi från staden till nomadlivet. Vi red på kameler. Det var den enda transport som var möjlig  för att komma dit vi skulle. Jag kommer ihåg den första gången jag såg en kamel och jag skulle sitta detta djurs rygg. Jag var skräckslagen.

 

Min mamma var höggravid och kunde inte bära mig som var tre år. Så männen som hjälpte mamman slängde mig upp på kamelryggen tillsammans med min äldre syster som då var fem år. De beordrade henne att hålla mig fast, så att jag inte skulle ramla av. Hon gjorde allt hon kunde för att hålla mig lugn. Jag bet henne. Jag kommer ihåg att jag bet henne precis vid bröstet. Hon har fortfarande bitmärken kvar. De tog ner mig och lät mig gå så länge jag orkade. De kunde förstås inte gå lika snabbt som de kunnat om de inte tvingats att hålla min takt. Till slut blev jag trött, så de bar mig ett tag och när jag somnade så la dem mig på kamelens rygg. Vi kom fram sent på kvällen.

Mamma berättade vad som hände flera år senare. Dagen efter vår ankomst till nomadlägret skulle hela nomadlägret flytta till bättre betesmark. Jag var som sagt tre år gammal. Lång väg att gå för barn och gamlingar! Vi hade ingen kamel att flytta våra saker med. Så hela lägret flyttade, förutom vår familj. Min mamma och vi barn blev kvar. Det äldsa  barnet var då nio år gammal.

Vi var fyra barn och jag var yngst. Mamma var förkrossad och kände sig lämnad, förstod jag efteråt. Hon var rädd och kände sig övergiven. Bland dem som flyttade och lämnade min mor ensam fanns mammas tvillingbror, som jag lärde känna senare. 

Min mor gifte sig med min far när hon var 16 år och lämnade nomadlivet  för stadslivet. Sedan dess hade hon inte levt  som nomad. Hon blev nomad igen för att hennes föräldrar dött och för att hon skulle få ta del av ett arv på flera hundra får, getter, kameler och kor.  

Kamelerna var inte där, utan de var långt från vårt läger. Hon berättade senare hur hon hade  känt sig. Det var spökliknande, sa hon. Ensam med barn och med en massa djur. I omgivningen fanns det vilda djur som lejon lejon och vi hade inget hus. Mamma kände inte till området. Hon visste inte om det fanns folk i närheten. Hon kunde inte heller lämna oss ensamma för att ta reda på om det fanns andra nomadläger i närheten.

Några dagar senare så kom en gammal kvinna till oss. Mamma grät av glädjen över att hon fick träffa en människa. Kvinnan sa till mamma oroa dig inte. Kvinnan hade hört vad som hänt och kom dit för att hjälpa oss flytta till deras läger. Dagen därpå kom en man (Alifurse) med en kamel, och vi flyttade till det nya nomadlägret. Där fanns barn och vuxna som välkomnade oss. Från den dagen till jag gick ut gymnasiet var mamma medlem i det nomadlägret. De manliga var som mina fäder och de kvinnliga var mina mödrar och barnen var mina syskon. Tills idag är de min familj likställda med min mor och mina syskon.

 De som lämnade oss, flyttade till Etiopien. De protesterade emot att Siad Barre blev president i Somalia, fick jag veta senare. I själva verket tillhörde de samma klan som Siad Barre. Anledningen att de protesterade var att de inte ville bli kopplade till politiken. Detta var oktober någon gång från 1969 -73.

 

 

I värmen

Kategori: Allmänt

Att vara på besök i Stockholm är väldigt fint. På dagarna skriver jag. På kvällarna träffar jag folk.Jag vet inte om det har att göra med att det är en huvudstad, men jag tycker folk är så dedikerade till vad de sysslar med, i alla fall de jag träffar. Exempelvis var jag för några dagar sedan ute med en förskolelärare som arbetar med autister. Hon var väldigt intresserad av sitt jobb och läste mycket relaterat på sin fritid. 
 
Men så är det kanske hemma i Göteborg också. I kommunen där jag arbetar, där du arbetade,  var vi själva några av dessa dedikrade hängivna anställda. Jag tänker på många fler, som Marianne som arbetade med särskolan och som i utbildat sig  USA eftersom hon inte tyckte det fanns någon tillräckligt bra utbildning i Sverige.Det finns så många som brinner men så få kanaler att ta vara på elden. En energiförlust för hela samhälllet.
 
 I Göteborgs stad handlar det också om organisationsmodell som ingen är nöjd med och som liksom går ut på att den vanlige anställde inte får några större möjligheter att påverka, utan blir mer och mer fast i administrativa processer och beslut kopplade över hennes huvud. 
 
I går var jag ute och drack öl med några från irakiska Kurdistan. De pratade om problemen där, om korruptionen och internationelll hjälp.  Att det handlar så mycket om att få en position, inte att göra något bra. Att få positionen är viktigare än att åstadkomma. Allt handlar om papper tyckte de, om planer och beslut.
 
 
Det är ju samma sak som vi tjatar och gnatar och ältar i Göteborgs stad. Det är ett väldigt statusfixerat samhälle. Ett globalt problem som slår olika, men som förmodligen har samma grund. Liksom jag skrev om yttrandefriheten, det är samma skit fast olika procent. Det globala samhälllsbygget och storkapitalismen. 
 
Jag läste en gång en bok av Bruno Bettelheim som heter Det upplysta hjärtat Om hur man överlever som individ i ett massamhälle.  Boken tar upp exempel från nazismens koncentrationsläger. En sak som levt kvar i mig var vad att  Bettelheim  skrev att  medelklassen i koncentrationslägren hade det svårt eftersom de förlorade så mycket av sin identitet när de förlorade sina titlar.Det finns mycket i vårt samhälle som går ut på att utveckla den egna individen. Men olika samhällsgrupper köper ofta samma slags koncept. Hur ska man göra för att stärka folks tankefrihet? Hur river vi våra egna privata fängelsen istället för att hela tiden koncetrera oss på att göra dem rymningssäkrare? Vi bygger in oss i olika trygghetsssystem och slutar se. Vi är rädda trots att vi kanske är tryggast i världen. Vi är rädda för att vi bygger en gemenskap på fel saker. 
 
 
I går var jag också på en fotouutställning från syriska staden Kafranbel. Det är en stad där man under hela kriget haft ett aktivt motstånd mot regimen, vilket man visat bland annat i satiriska teckningar som man kommunicerar till omvärlden genom sociala medier. Det är en väldigt intressant utveckling i Kafranbel. De når ut. Samtidigt som den här utställningen är så pågår en likadan utställning i London. Människorna som bor i Kafranbel har hittat ett bra sätt att göra motstånd och sträva mot ett samhälle som de vill ha.
 
Under gårdagen var jag också och fikade med en kompis från gymnasietiden.Hon är journalist och författare och är profilerad mot Hbtq ur ett politiskt perspektiv. Vi pratade om analyser och samhällsperspektiv, att vara klar med sitt egen problematik innan man kan göra riktigt bra analyser. 
 
Egot är ett hinder som jag skrev tidigare, men också en möjlighet. Man måste kanske erkänna att man har ett ego för att kunna se världen klarare. Det moderna samhället har möjliggjort för fler människor att ställa sig utanför kollektivet. Samtidigt som det finns stora industrier som tjänar pengar på folks identitetsbygge. Som mot betalning ger en inbillad frihet. Ändå tror jag att världen går framåt, även om det går jäkligt sakta. Folk sitter fast i så mycket gammal skit som andra ser till att stärka eftersom de kan tjäna pengar på det. 
 
Min gymnasiekompis  och jag pratade också om en klasskompis som kastat sig framför ett tåg.  Jag har inget minne av detta. Minns inte ens att tjejen fanns. Hon gick bara några veckor i klassen och när hon försvann fick vi aldrig reda på att att hon dött. Varför? För att det bara gått några veckor på terminen och hon inte lyckats skaffa sig några vänner? Just därför borde vi kanske fått veta.
 
I kväll skall jag på en Bukowskifest med flera författare och bland dem en känd kinesisk poet. Innan dess skall jag åka till Farsta och träffa Alvar 5 månader. Livet går vidare och på ett personligt plan är det väldigt bra. 
 
/Karin
 
 
 
 
 

Om de som tagit över Stockholm

Kategori: Allmänt

Jag befinner mig som du vet, hos goda vänner i Stockholm och skall stanna här i fem dagar. I kväll är här ett Syrienmöte och jag tänker inte vara med. I morse var jag ute och sprang en mil längs Årstaviken sen gick jag till Liljeholmsbadet och bastade. Solen sken så fint genom de rödlövade träden och glittrade så förtjusande mot vattnet. Det gick lätt att springa, vilket förvånade mig efter allt vindrickande jag ägnade mig åt förra veckan. Eftersom jag vet att man får upp farten med cirka 13 % när man springer med musik så lyssnade jag på en av mina favoritskivor, The rise and Fall of Ziggy Stardust.
 

Du kanske är så försvenskad så du inte lagt märke till hur mycket siffror jag skrivit i stycket ovan. Jag minns när den svensksomaliske författaren Bilie Hashi berättade om hur han som nyanländ till Sverige fascinerades över hur vi mätte allt här. Jag ska ta en kvart kafferast. Jag har sju veckors semester. Jag har bara sovit 6 timmar osv osv.  Man kan fundera över varför det blivit så. En orsak är kanske att Sverige kallt och kargt och inte särskilt rikt på naturtillgångar. För att få det att gå ihop har man varit tvungen att ekonomisera allt. En slags inneboende snålhet gödd av nödvändighet och överlevnadsinstinkt. 
 
Jag funderar på ifall det att det är denna sträng som gjort att den svenska urbaniseringen gått snett på så sätt att och vår storstäder medelklass tillhör det mest intellektuellt torftiga man kan hitta på den här planeten. Detta är inget jag hittat på själv. Fler stödjer mig.  I Paris drar affärsmännen lott om att äta lunch med svenska affärsmän som de tycker är så grymt tråkiga och kulturellt obildade. Det kan jag gott tänka mig. I går råkade jag sitta vid sidan av två svenska affärsmän när jag åt lunch på Kulturhuset i Stockholm. Den ene hade en åttaårig son. Han berättade om hur barnet låg till i olika skolämnen i förhållande till de andra eleverna. Etta, två, trea, sist. Jag fick höra att han hade fyra par vinterskor. Att mannen själv rensat garaget på sonens alla cyklar. (Vänta nu? Hur många cyklar kan man hunnit ha när man är 8?). Men jag fick också förstå att det var en moraliskt rättskaffens man som köpt begagnade krillor till sonen, som ändå bara skridskor ett par gånger om året. Att den där fjällstugan kostade bara två mille och det var ju väldigt lite, som deras sketna lilla radhus. Ja så där fortsatte det. Det var så komiskt torftigt att jag ibland funderade på ifall det var två skådespelare som övade på en pjäs för Maxim.
 
Det sägs att hjärnan förändras formas av våra upplevelser och här ser vi resultatet av ett helt folk utan kulturellt intresse, uppfödd på siffror och knäckebröd. Torrt så in i döden. Om dessa människor läser något så kan man ge sig fan på att det är mangemantlitteratur eller självhjälpsböcker. Ett slags livstilsböcker som stärker de här människornas tro på sin egen förträfflighet. Men som har samma snåla essens. Det gäller att hylla sig själv och klargöra att de som inte gör lika bra ifrån sig har sig själv att skylla.  I går fick jag höra av en ung bekant som är ute mycket här i Stockholm att detta ekonomiseringstänk också tagit över i stans raggningskultur, man satsar inte mer än man vet att man skall få tillbaka.  Istället för att fråga om en dans går man  fram och frågar om ett ligg. Eller man använder inte hela ordsatser utan använder bara verbet ligga. 
 

Vad är det som händer i världen?

Kategori: Allmänt

Här är jag i Somalia. Det händer så mycket i världen. Vi pratar mycket om det som hände i lördags i Nairobi och Kenya. Några minuter efter händelsen så började hela världen nämna landet Somalia. Händelsen kopplades genast till en grupp som verkar i Somalia. Nu har det gått fem dagar och man har börjat cementera händelsen. Det har blivit en sanning att det som hände har med Somalia att göra. Jag har följt fallet noga och är inte lika övertygad om att händelserna har med Somalia att göra. Som bevis för att somalier är inblandade säger man att de som attackarde pratade somaliska, men det spårket talas i flera länder. Gruppen som erkännt att de ligger bakom attacken i Nairobi är en globalt organiserad grup. Det är ett globalt problem som ska mötas globalt. 

Det är den  globala politiken är det som håller den här  gruppen vid liv. Gruppen finansieras och rekryteras globalt. Det vet vi alla. Gruppen har ett globalt samarbete med andra kända stater och organisationer. En känd man som idag i finns I Mogadishu var en av högsta ledarna i gruppen. Det sägs att han är i husarrest, med mobil, tv, internet och har möjligheter att få besökare. Det har anordnats många demonstrationer för att få  honom fri. Han har fått möjlighet att förhandla med den somaliska staten och andra länder som exempelivs Qatar. När han var ledare för den här gruppen mördade han flera hundra mäniskor i Somalia. Har han gripits eller har han överlämnat sig själv till den somaliska staten? Vi är många som inte riktigt förstår. 

Det sägs att den här gruppen har intensivierat sitt arbete i Somalia och även i gentemot grannländer i Östafrika.  Är den här gruppen ett symtom av vad världen gör i Somalia eller är den en självgående lokal organisation? Man kan inte behandla symtomen av en sjuk människa, man måste behandla själva sjukdomen så att människan blir frisk. Ungdomar med invandrarbakgrund från Örebro, Toronto, Minneapolis, Sidney, London, Amsterdam osv rekryteras till den har sorten av organisationer. Vi bevittnar att det här är ett globalt nätverk som sprider sig. Idag har de flesta ungdomarna med invandrarbakgrund, men snart kommer blonda med blåögda ungdomar att vara med. Väntar vi på att blaögda svenska kvinnor ska  få smaka smärtan av att deras barn dör i Syrien, Somalia, Irak eller i ett annat land än Sverige? Vad väntar den svenska staten på? Varför håller staten tyst om det här?

Eller är det så har att ungdomar med svensk bakgrund ansluter sig till nynazizterna medan ungdomar med invandrar bakgrund ansluter sig till jihadisterna?  Är det har ett mönster som blir tydligare och tydligare I Europa? Kommer det tredje världskriget att ske mellan jihadister och nazizter? Vi har under den har veckan diskuterats om registreringen av romarna I Skånepolisen. Hur många andra registreringar finns i Sverige och i andra länder I Europa? Kommer mitt svenska personnummer att avslöja om vad jag har för färg, vilken religion jag betjänner och vartifrån jag härstammar? 

Numera fotograferar man våra ögon när vi reser, det har de till och med gjort har i Mogadishu. Varför gör man det? Vi finns i olika registerar som vi inte har någon aning om vad de används till. Världen har ändrats sedan 9/11. Vår rörlighet kontrolleras och begränsas. Vi bevakas dagligen. Vi lever i ett globalt fängelse som bevakas av virtuellt nätverkande kommunkationsverktyg. Vi är inte längre fria. Vi är inte ens fria att äga vår egen tankeförmåga. Vi är fast i en systematiserad bevakning som vi inte ens erkänner för oss själva. Oavsett färg, kön, religion, ras osv så är vi inskrivna i olika osynliga register som leder vår världen i en ohållbar riktning. 

Använder vi vår tankefömåga maximalt och gör egna ställningstagande mot den diskriminerande och exkluderande globala politiken så definieras vi som sinnesjuka, manshatande farliga extrimiststiska feminister och spärras in i osynliga institutioner på livstid. Hur kommer det sig att den globla diskriminerande politiken skrämmer folk som bestämt sig för att avskaffa världens orättvisor? 

 

DÖDENS MINERAL
“Mineralet coltan är en av de viktigaste råvarorna i våra avancerade elektroniska apparater. Kongo-Kinshasa har väldens största fyndigheter av coltan, och det är utvinningen av coltanet som håller igång det grymma inbördeskriget i landet. Som en av ytterst få journalister har Magda Gad och Niclas Hammarström fått besöka en coltangruva i Kongo, där arbetet utförs under vidriga förhållanden. Läs deras skakande reportage i nya Vi, ute denna vecka” (Tidningen VI0)

 Vi vet att inbödeskriget i Kongo handlar om att rova åt sig sig at landets naturtillgångar Kongoliser drivs bort från sina byar, unga friska kongolesiska man slavas, som som ni ser I bilden. M23 har skapats och ges vapen av andra länder som plundrar kongolesiska folkets naturtillgångar. Inbördeskriget i Somalia har samma mönster som kriget i Kongo. FN soldater finns i båda länderna och kallas for fredsbevarande FN styrkor. Bevarar de verkligen fred när det ens finns fred i någon av länderna? 

De här styrkorna kostar biljarder för världens stater. Jag kan uttala mig om Somalia.Där är jag och ser vad dessa styrkor gör. De bevarar ingen fred. De är till för dem som intresserar sig för landets naturtillgångar. De bevakar den globala politikens intresse i landet. 

Våra söner tvingas gå på en väg skapad av strukturellt skapade fraktioner som gör att de flyr till skadliga fraktioner. Våra döttrar blir sexsklavar. Vi skrivs in i osynliga insitutioner där vi registreras så att de som styr världen ser oss som farliga andrahandsmedborgare, oavsett var vi bor i världen. Jag struntar i vilket register jag hamnar i. Jag kommer alltid att vara mig själv och ha egen ståndpunkt. Den är min och jag kräver att den respekteras såsom den är, precis som andra i världen kan kräva att deras ståndpunkter registreras av mig. 

Det är två ståndpunkter som jag tveklöst respekterar. 1. En människas liv. 2. En människas egendom. 

Varje människa har rätt att leva och det ska försvaras. Människas egendom är hans/hennes och det ska absolut försvaras. Det är fundamentala rättigheter som varje människa har rätt att försvara. 

 Andra länders företag har beväpnade grupper som dödar människor i Somalia och Kongo. De plundrar dessa länder på naturtillgångar. Det är därför som människor mister sina liv och egendomar plundras. Det är därför som det är krig i dessa länder. Det är det som händer på min front i dag? Vad är det som händer på din sida av världen?
/Wilo