begripliggorande.blogg.se

Nelson Mandela är död och hela världen sörjer. Det var den svenska socialdemokratin när den var på topp. Ett land som politiskt förföljda över hela världen beundrade. Men det var då. 

 

När jag läser vad du skriver funderar jag. Du backar nu. Jag undrar har det inte blivit sämre i Somalia efter kriget? När du var barn, kunde man åka buss då utan att veta att bli rånad av busschaffören? Kunde kvinnor vara ute efter 21.00 på kvällen?

 

Jag tänker också på att du måste ta hand om dig. Att jag vet att du upplevt en del väldigt jobbiga saker som  den senaste månaden. Jag funderar på om det är något som jag kan hjälpa dig med?  Du måste tänka på att vila. Det kanske du redan gör? Jag har ingen aning. Men jag vet av egen erfarenhet att det är viktigt att vara kontinuerlig och noggrann när man skall hjälpa sig själv med återhämtning. Det kan kännas krävande men man vinner på det i längden. Jag brukar göra en yogagrej som heter Ishnaan. Det är kalldusch tidigt på morgonen. Det lär stärka imunförsvaret och skall lindra depressionssymtom. Googla på det och se ifall det är något för dig (Googla Ishnaan och hydroterapi)

 

Du skriver så bra om hyckleri och självgodhet. Detta har jag funderat mycket på under åren. Det var för några år sedan som jag bestämde mig för att det är omöjligt att vara en intellektuell människa och tro på att man är god. Med intellektuell menar jag  någon som har möjlighet att ifrågsätta sin samtid.  

 

Rasismen har vi sett tydliga tecken på i dag när det avslöjats att Skånepolisen fört register över romer. Att många i den svenska polisen är rasistiska går inte att blunda för, varken före eller efter det här avslöjandet. Just nu sitter jag och funderar på hur kommentarsfältet under Aftonbladets artikel om ämnet ser ut. Där brukar man få de grövsta svaren på hur eländigt det är i Sverige i dag. 

 

För ett halvår sedan var det en artikel om en kafékedja i Göteborg som utnyttjade invandrare, främst från Afrika till att göra riktiga jobb men med lönebidrag. Någon kvinna i mataffärskön sa appropå ämnet att annars skulle de ju inte få något jobb alls. Som att det jobb de gjorde för firman som gick bra inte var värt att betala för bara för att de var invandrare. Man ryser. 

 

Det är så mångas resonemangen ser ut i dag. Det finns viss arbetskraft som man kan få köpa lite billigare, som inte är tal om för riktiga anställningar, även om man kanske behöver dem särskilt just för att de har en annan språkkomptens än övriga personalen. Däremot kan man starta bolag som gör vinst på skattekronorna. 

 

I en artikel i Aftonbladet skrev man om ett taxibolag på en liten ort som drevs med bidragsstöd från Arbetsförmedlingen. Detta taxibolag gjorde att ett annat bolag, som varit på orten i 20 år och som betalade vanliga löner, slogs ut. Kommentarerna i Aftonbladets fält gick ut på att ja så går det när invandrare kommer hit. Samma andemening där, att deras jobb inte var värda att betalas med vanliga löner, trots att de uppenbarligen gjorde ett bra jobb. 

Men det är inte en rasism eller sexism som är byggd nerifrån, den är byggd uppfrån. För dessto högre status en sammansättning av människor har dessto större procent är medelålders vita män. Ju mer makt en grupp har dessto mer lika varandra är de.  Vår maktelit genomsyras av en bristande förmåga att ifrågasätta sig själv. Något mer ointellektuellt kan man knappt tänka sig. Men makt handlar väl mest om makt egentligen, inte om att vara intellektuell. 

 

VI bor som du vet mitt i stan. På skolan där min son går finns elever från hela Göteborg. Det är rätt så ofta som barn ifrån de områdena i Nordost pratas om som bråkiga.Mer rådande strukturer förstår jag inte hur någon skulle kunna tro att det skulle kunna vara på något annat sätt.  Det beror på att invandrarbarn från Angered och Bergsjön som kommer in i den här snäva medelklassmiljön  hamnar lägst i rang. Det beror på att lärare som sökt sig till skolor i stan inte i första hand hade tänkt sig att jobba med den här elevgruppen. Det beror på att precis som du skriver på förnekelsen, på oförmågan att genomskåda och skärskåda sina egna motiv och syna sina egna privilegier. VI som bor här är ju de goda. Robin Hood-människorna mot rasism och kapitalism.

 

 

 

I dag har vi en strålande höstdag i Göteborg. Jag har varit i Botaniska trädgården och Änggårdsbergen. Luktat på luften och låtit allt det vackra svepa in i mig. Jag är ledig. Ska skriva. När jag sovit middag vaknade jag med ett ryck och tänkte på Karl Ove Knausgård. Under den tiden som jag hållit på med min roman så som är ungefär 230 sidor som jag harvar fram och tillbaka med så har han publicerat 6 romaner på mellan 400- 1000 sidor. I en intervju kunde jag läsa att han tyckte att det hade varit väldigt jobbigt. Det kan man förstå. Han kan också utan vidare dricka 6 flaskor vin. Vem man ser sig om beror ofta på vem man jämför sig med. Det är därför vi behöver ha tillgång till hela världen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helt bortkommen. Det är så jag upplever mig i Somalia. Det är endast jag som vet att jag finns och vad jag är kapabel till. Folk omkring mig vet inte ett dugg om vem jag är. De vet endast att jag är dotter till Abdulle Osman, en gammal polisman som de flesta kommer ihåg och säger mycket gott om. Jag är väldigt glad över att ha fått reda på att min far gjort så många bra gärningar. Det jag skriver mest om är att den samhällstruktur som format Somalia under kriget är skrämmande eftersom den domineras av giftiga krafter utifrån. Jag känner ett vemod över hur Somalia formas. Det kan bero på att jag är helt bortkommen i själva samhällets transformering. Det är ett känt fenomen att människan är rädd för det främmande.

 

Jag följde slöjdupproret i Sverige och har kommenterat det flera gånger. Det är bra att man visar stöd till de som drabbas av orättvis behandling. Slöjupproret gjordes på ett praktiskt sätt. Att slöjan skulle vara en förtryckande symbol är den yttre världens uppfattning om slöjan. Den inre upplevelsen kan vara annorlunda. För mig har det utlöst en frigörande kraft att få bära slöja och det har varit värdefullt. Jag bär slöja och niqab när det behövs. Det var inför min resa tillbaks till Somalia som jag började klä mig så. Jag bar inte i slöja innan jag lämnade Sverige och inte heller under tiden jag levde utanför mitt hemland. Anledning till att jag ville komma hem till Somalia var större och viktigare än ett plagg. Jag tar inte skada av slöjan. Jag vet att jag är en människa bakom slöjan och för mig räcker det att det endast är jag som vet det.

 

I Sverige hävdar antirasistiska aktivister att deras antirasistiska arbete genomsyras intersektionel analys. Det är en bra riktning att gå i. När man samarbetar med sådana aktivister så märker man tydligt och klart att det det arbetar emot är en del av de privilegier de själva har. Medvetet och omedvetet så väljer de att upprätthålla det väsäntliga i det hela, nämligen den självupplevda godheten. Sådant de har programmerats med under barndomen. Läran om rasbiologi som rådande för inte särskilt länge sedan och som har socialiserats in i det svenska samhället. Den svenska självgodheten grundas av en rutten förnekelse som har gjort det surt i den svenska politiken och de svenska medierna under en lång tid. Den självgoda bilden förvandlas till en sanning som inte håller måttet i vardagssammanhang. Det uppstår en konflikt i människors hjärna, mellan den ruttna förnekelsen och sanningen. En rasistisk akt kan aldrig förklaras med att man menade väl när man sa eller gjorde så. Eller att man missförstod fel. Eller att det inte var så man menade. Det jag skriver här gäller inte bara svenskar. Jag är också påverkad av hur jag programmerats och socialiserats under barndomen. Ingen är fri från rasism och sexism.

 

Det enda man kan göra är att förändra sin livsstil och sina tankemönster. Förändringen måste börja med en själv. Är man inte redo att förändra sig själv så är man den värsta sortens hycklare. Det finns människor som medvetet ingår i politiska partier och ekonomiska institutioner som hämtar sina program från rasbiologiläran och patriarkala strukturer. Deras övertygelse är grundad på en övertygelse nivå där de kan uttrycka tex: “Nivån på samtalet om rasism i det här landet är så låg. Här måste vi fortfarande debattera om varför det är fel att använda n-ordet” lbeza @lenabeza. Sedan finns de andra människor som är medvetna om att rasbiologiläran och patriarkala systemet är grogrund för orättvisor. De vill åstadkomma en förändring men utan att ändra sin egen livsstil. Jag undrar om det går ihop att leva så. Går det att upprätthålla institutioner som får vinster av att verka mot rasism och sexism samtidigt som de drar nytta av dessa strukturer? Det låter som att säga: Jag äter pepparkakor fast jag vet att de är giftiga.

 

/Wilo

Det är en tidig söndagsmorgon. Jag är den enda i familjen som är vaken.  När jag gick upp för en halvtimme sedan så var tanken att jag skulle skriva på min roman, som jag skrivit på i fem år nu. Men det blev att jag satte mig här i stället. Det har hänt någonting med mig sedan vi började skriva på bloggen tillsammans. Plötsligt förstår jag på riktigt, varför jag är dedikerad för skrivande. Ett slags brinnande för att förstå, se något annat. Jag är en person som hela tiden strävar efter att stå över mig själv, att bli uppkopplad till något roligare, eller mer givande.

Tanken var nu att jag skulle skriva lite om vad jag gjort de senaste veckorna. Men jag kan inte se något av det som hänt skulle vara särskilt intressant för någon annan att läsa om. Eller jo. I relation till ditt så ser man nog ett konstigt mönster.

Jag tycker att min son sitter för mycket framför datorn. Ibland får jag utfall och gormar om att han skulle vara datamissbrukare. Men när vi kollar upp symptomen så är det aldrig något som stämmer. Dataspel är för honom inget missbruk, det är bara ett stort intresse. Han har kompisar men han väljer så ofta att vara hemma. Men han sköter allt väldigt bra. Förutom att vi inte introducerat honom särskilt mycket i hemsysslor och det är vårt eget fel. 

 

Själv har jag en uppväxt i ett hus som alltid var fullt av folk. En vanlig lördagmorgon så kunde jag vakna vid halvåtta tiden av någon högljudd diskussion i köket. Varje dag, vardag som helg kom det folk hem till oss och drack kaffe. Ofta både på dag och kvällen. Mina föräldrar var bönder och det kunde hända att det kom någon annan bonde på förmiddagskaffe efter mjölkningen. Vi hade en stor släkt som vi träffade ofta på olika slags kalas. Men jag ville vara ensam. Så fort det bara gick så slutade jag att följa med på de där födelsedagskafferepen och var hemma och läste. Egentligen tror jag att det handlade om makt, att få bestämma över sina egna tankar. Skapa sin egen sfär. Jag bestämde tidigt att jag skulle flytta till stan och bo i ett hyreshus. Egentligen skulle jag nog vilja bo i en större stad, åtminstone i Köpenhamn. Men det blev här vi hamnade. Särskilt anonym har jag inte blivit heller. Jag känner mina grannar väldigt väl. Det är alltid några människor som jag träffar på och pratar med bara jag går ut på gatan. Men jag försöker i alla fall att inte vara så där överdrivet anpassad. Samtidigt ser jag att detta att min idé om indvidualism är en myt som jag fött in i, genom de berättelser som format västvärlden, allt från Odysseus resa till dagens generationsromaner och filmer som går ut på att definiera jaget. Men jag vet inte riktigt hur man skall komma loss i från det här. Det måste vara främst ett politiskt problem. Det Somalia du beskriver som fanns innan kriget, som byggde på det kollektiva låter väldigt fint. Men det krockar med dagens individualistiska samhälle och det var kanske en orsak till att det inte längre fick plats i världen? Vad tror du? Jag tror att vi måste bygga en värld där det finns plats för individen att göra vad hon vill, att inte bära sjal om hon inte vill, men samtidigt få henne att bidra till ett gemensamt samhälle. Att låta pengar gå till skatt kanske, istället för till en ny bil. Men att vi måste skapa ett intresse för det större, få folk att förstå värdet av det gemensamma samhällsbygget, men ett bygge som ger plats för egna val. Det är så det blir bra. Problemet i dag är att det ser ut som att folk kan välja själv. Men det kan de inte, för det finns knappt något utrymme för att tänka. Folk hoppar på saker som andra redan tänkt ut åt dem. Ibland blir jag galen på politiker, främst de borgerliga, som säger att folk ska få välja själv. För det är så väldigt grundläggande att folk tänker inte själv så mycket utan man formas av strömningar i samhället, av de övergripande politiska visionerna. När KD säger att familjen skall bestämma själv över föräldraledighet och dylikt så sanktionerar de samtidigt en traditionell bild av familjen, hur den är. Hur skulle det annars komma sig att i de flesta familjer så tar pappa ut sin ledighet över sommaren? Att anpassa sig och följa de rådande idéerna är alltid bekvämaste. Hur många gånger har jag inte fått berätta om att jag bara hade 6 månaders föräldraledighet med sonen. Att det är en berättelse som inte riktigt får plats. För att få folk att må bra brukar jag lägga till att det var jobbigt. Annars slutar min betraktelse oftast i något slags konstigt tomrum som jag inte riktigt klarar av. Det finns så mycket i det här med familjen som jag har så svårt för. Men jag kan inte hela tiden säga emot. Jag tror till exempel att det är dumt att göra mamman till HP (huvudpersonen) i ett barns liv. Det är väl rent kommunistiska idéer kanske. Men jag förstår inte varför ett barn inte skulle knyta an till flera personer, vilket jag tror är det bästa. För det är inte helt säkert att man är så bra mamma, eller att någon annan vuxen kanske kan ge barnet något annat som inte föräldrarna har. Senast i veckan hörde jag den svenske kungen prata om sina barns uppväxt och att det var särskilt svårt för barnen att drottningen var borta så mycket, eftersom mamma och barn knyter an särskilt. Denna rent vanliga åsikt tycker jag är direkt samhällsfarlig, men jag kan inte gå runt och prata om det här hela tiden. Samtidigt tvingas jag hela tiden lyssna på liknande resonemang. Jag tror att vissa saker som du skriver om uppväxten i Somalia skulle vara bra att ta tillvara på i vårt samhälle. Hur ni levde tillsammans.  

 

Det här är förståss rena lyxproblem men intressant ändå tänker jag när vi skriver om vad vi gör, att man måste lära sig tänka annorlunda. Att du köpt mark i din hemby där du ändå inte kommer att vilja bo är en liknande grej tror jag. För idag känner jag att jag sitter fast i mitt sociala arv om att vara så social. Jag har ett väldigt stort umgänge, som jag gillar, men egentligen hade jag velat vara mer ensam. Men jag kan inte. Det intressanta är att jag nu också försöker felgöra min son för att han har samma drift som jag hade när jag var i hans ålder. Detta vet jag också är helt fel. Jag borde egentligen berömma honom för hans förmåga att sköta skolan, att träna och vara världens bästa storebror. Det gör jag, men det är vanligare att jag säger till honom att inte spela dator.  

 

Jag tänker på kaoset i Mogdishu. På min egen drift mot kaos. Att jag är filosofiskt grundad i en tro på kaos. Som en filosofi som heter Deluze säger att Kaos inte är en negation eller frånvaro av ordning utan skillnader som inte tänkts eller påträffats. Jag får inte ihop det med kaos i en stat. Men jag tror att det kaos som ni har är ett planerat kaos och det är något helt annat. Ett sätt att skapa makt över människor genom att skapa förvirring. Det är som sinnesjukdom i en samhällskropp. 

Jag tänker på en gammal tant som är död sedan länge och inte har några släktingar. När jag var liten bodde hon i ett fallfärdigt hus i skogen och gick upp på natten för att hämta mjölk hos grannen. Hon var en sådan som barnen som bodde i närheten av berättade om, som någon väldigt lustig.  Då jag blev vuxen tog min systers familj över marken där det där huset låg. De var bekymrade för henne. Det var kallt på vintern, inte alls uppvärmt och taket verkade vara på väg att rasa in. För den här människan var det inget problem direkt. Under några år hade hon bott under en gran.

 

 

Men hon hade också haft ett annat slags liv en gång, haft en egen frisörsalong. Var konstnärligt lagd och hade befunnit sig i vissa konstnärliga kretsar i Stockholm. Hon hade bott tio år i det där huset som egentligen borde varit rivit. Från början var det sagt att hon skulle bo öve en sommar. Trots att hon levde som hon gjorde så hade hon några vänner kvar som hjälpte henne ibland.  Men det gick i princip inte att föra ett riktigt samtal med henne. Hon hade många djupa tankar men det var helt förvirrat. Fast min syster, hennes man, och barnen tyckte mycket om henne ändå. De fascinerades över henne. Ibland kom hon hem till dem med presenter till barnen. 

 

Tillslut så ordnade de så att hon fick en lägenhet i stan. Jag var med på ett besök där. Hon hade absolut ingenting i lägenheten. Ingen säng.  Inga mattor. Ett bord fanns i köket. Jag undrade under hela besöket var hon sov, men jag antog att hon hade något i garderoben som hon rullade ut. Du kanske undrar varför ingen hjälpte henne att få möbler. Jo för att hon hade kvar sin integritet och det avskalade absurt enkla var den stil hon föredrog. Annars hade hon nog aldrig bott vare sig under en gran eller i ett fallfärdigt hus. Fattigdom var inte hennes problematik. Det såg bara ut så. Vi skulle få te och det tog två timmar innan teet kom på bordet. Jag  överdriver inte. Kanske tog det tom lite längre tid.Vi höll på att aldrig komma därifrån.  För det var så mycket som hon skulle prata om och så mycket förvirrade ordningar innan hon fick fram rätt saker i den här lägenheten där det egentligen inte fanns någonting. Jag tänker att hon var lite som allmäntillståndet i Mogadishu. Helt förvirrad stad och helt förvirrad människa. Inte kreativt kaos utan bara en stor oförståelse för hur saker och ting hörde ihop. Men skillnaden är förståss i faran. Den här kvinnan var inte farlig för någon. Mogdiashu är farligt för många. 

 

Karins dröm