Jag befinner mig i ett land i Afrikas horn. Landet brukade kallas Somalia. Det är här jag föddes och levde under min barndoms - och en bit in i ungdomstiden. Landet jag växte upp i var fint, välordnat, rikt, vackert och fredsfullt. Som barn kommer jag ihåg att alla barn fick gå i skolan och sedan till universitet utan kostnad. Sjukvården var också kostnadsfri. Grannarna var som våra föräldrar. De deltog i vår uppfostran. Det fanns sociala kontrakt mellan staten och samhället. Hela den gamla offentliga sektorn byggdes av frivilliga gemensamma samhällskrafter. Folk då kände att de offentliga institutionerna såsom skolor, sjukhus, poliskontor osv var deras gemensamma pott. Folk höll ihop för att delta i uppbyggnaden av landets viktiga nationsapparater. De upprätthöll lag och ordning.
Vi upppfostrades att repektera oss själva och andra människor oavsett färg, funktionalitet, kön, ras, religion och ideologi. När gäster kom hem till oss och sängarna inte räckte till alla sa var det vi unga som sov på madrasser på golvet. Aldrig de vuxna. Vi protesterade inte for att vi visste att vara föräldrar var de som bestämde i deras hus. Vi var deras barn som skulle lyssna på dem. Det kändes som en norm att vuxna får plats först och sedan barnen. De trampade aldrig på vår gemensamma yta att leva i. Vår tolkningen av att leva så var att vi håller ihop och att vi delar det vi har. De som var gäster förväntades av att de skulle göra detsamma för våra föräldrar eller andra vuxna om var gäster hos dem. Det var ett förhållningsätt som gick ut på att ge och ta.
Det kollektiva levnadssättet satte sig i ryggmärgen hos oss alla som växte upp i det gamla Somalia. I de som vuxit upp i det nya Somalia med inbördeskrig har fått leva på ett annat sätt.
Den som har mest ammunition och flesta vapen (den starka) får överleva. Den har sorten av överlevnadsstartegi har förstört det kollektiva levnadsförhållandet. Idag tanker man på ett annat sätt.
Vad får jag om jag gör det är en vanlig fråga hos många. Det är inte endast levnadssättet, tankesättet som verkar annorlunda. Även färgen, kroppshållningen och språkbruket och dialekterna har ändrats. Byggnaderna i städerna ser slitna och övergivna ut.
Man får en spök-känsla när man åker i Mogadishu. Vissa stadsdelar är en rent spökliknande. Man får skräckslagna vibrationer i kroppen när man är där. På kvällarna i Mogadishu ser man det mörkaste av det mörkret. Det lyser inomhus. Men staden är så mörk att man blir rädd. Det känns om att det hänger något i atmosfären över staden.
När man samtalar med de som har varit här under alla dessa år så ser de ljuset i mörkret, ljus som varken mina ögon eller andra inte ser. De säger ofta att " man vet aldrig vad som händer under natten".
Folk berättar om olika krig som har inträffat här. De kallar det fyra månaderskriget, det 6 månaders kriget osv. Det värsta enligt dem var det 6 månaders kriget då Etiopien invaderade Mogadishu. Jag frågar om det var värst för att det var en icke somalisk trupp som krigade här eller har etiopiska truppen massakerat fler somalier?
Jag får svaret om att de var monster, icke människor för hur de dödade somalier. De kom med De kom med moderna vapen och fordon och mördade allt som rörde sig. Hela stan förstördes. Tunga vapen skickades till bostadsområden och de bryde sig inte om deras missiler träffade på och dödade civila eller rebeller.
De hade inga hjärtan och skilde inte somalier och somalier. Rebellerna var somalier och civila var somalier, tillägger de.
Jag har börjat intervjua folk som jag lärt känna, både man, kvinnor, äldre och unga. Har är en berättelse som en man berättade:
Det var en sen kväll. Han var i den nya stadsdelen Xamar och ville komma till Km4 som ar en annan stadsdel i Mogadishu.
Jag åkte med en minibuss som fungerade som lokaltrafik. Det finns massa olagliga vägspärrar mellan stadsdelarna. Vissa som kör minibussarna luras. När de kommer halvvägs tar de passagerarnas pengar och innan de kommer fram till vägspärrarna så får man lämna bussen.
Alla är medvetna om att så kan hända. Så en kväll åkte vi med en sådan buss. Bland passagerarna fanns en enda kvinna som hade niqab, helt täckt och det är vid niotiden.Som läget var så var det alldeles försent för en kvinna att åka bussi Mogadishu då.
De flesta män som åkte med bussen var vi lagerarbetare. Vi undrade vad hon gjorde där och varför hon var hon ute så sent. Så fort bussen åkte borjade alla grabbar att prata illa om kvinnan, fast hon hörde dem. Utan att tänka särskilt så sa jag att de skulle lämna henne ifred, att hon var en människa som vi. När föraren stoppade bussen och sa att han inte kunde fortsätta åka vidare fast han fått våra pengar så började alla protestera högt. De vägrade stiga av. Kvinnan sa att det var ok, att hon ville stiga av.
Hon öppnade dörren och gick runt bilen, kom till förarens sida och tog upp en AK47 som hon hade under kläderna. När han såg vapnet blev han tyst. De högljudda grabbarna tystnade också.
Hon satte sig bredvid föraren och berättade för honom vart han ska köra. Efter en bit sa hon till honom att svänga.
Hon ställde sig framför dörren och sa till föraren att köra dit hon ville. Vi alla blev gislantagna av henne. Vi kom till ett mörkt ställe där det fanns ett helt gäng beväpnade mördare, alltså hennes grupp.De sa att vi alla måste komma ut ur bilen, vilket vi gjorde. De sa till oss att ta av alla kläder. Vilket vi gjorde. Hon kom fram till mig innan jag tog av alla kläder och sa till mig att jag inte behövde klä av mig utan att jag kunde gå. Jag hade några vänner bland de som var kvar så jag bad henne att vänta pa dem. Ok sa hon, vänta på dem vid sidan. Hennes killar tog allt från grabbarna. Nakna sa hon, nu kan ni gå. Ni ska vara glada att jag inte dödade er. Vi sprang därifrån så fort vi kunde.
Vad hände sen? Vi bad folk i olika hus om kläder. Tjejen lever idag och hon arbetar som soldat i armen. Det är sa hon överlevde under kriget. Hon ägde olika vägspärrar mellan den Nya xamar och Tarabuunka. Efter det blev vi bekanta och även i dag vet jag var hon bor.
Hon har barn och familj. Hon har egen säkerhetstrupp som hon ringer till när hon behover hjälp. Hon berättat att hon gått igenom mycket innan hon blev som hon är i dag.Hon har förlorat många av sina familjemedlemmar och blivit våldtagen många gånger. Det ovanliga i det här var att det var en kvinna som gjorde något sådant. Att män gjorde så var vanligt. Men också att det kom naturligt att jag sa ifrån. Jag tyckte det var så orättvist att den enda kvinnan som var på bussen fick höra så mycket skit bara för att hon var kvinna. Att det hjälpte att jag sa ifrån.
Nar jag var ung var alla människor i det har landet, somalier och muslimer. Nu finns takfiir, alislah, ahlusunna walijtimaaca, xisbulislam, alshabab, tabliiq, damjadid och somalilander, jubbalander, puntlander osv. Olk. Förr talade alla i Somalia somaliska.
Nu talar man somaliska och maay. Maay förstår jag inte helt. Vi hade ett land och en president.
Begrepet, “Den nya Somalia” hörde jag första gången från den nuvarande presidenten for den federala somaliska repupliken. Nuförtiden finns det mer än tre presidenter.
Landet är splittrat. Folk är uppdelat i olika folkgrupper . Det är så förvirrat när det gäller identitet och vart man hör hemma.
Folk som är födda och uppvuxna i Mogadishu har inte lätt att påstå att Mogadishu är deras hemvist.Även om de inte ens sett andra delar av landet men säger man till dem att de hör hemma nagon annan stans i landet bara för att de tillhör en folkgrupp de inte ens känner till.
Jag har besökt min hemby men klarade inte av att vara där mer än två veckor. Jag kände nästan ingen som bodde där. Alla människor som jag växte upp med har antingen lämnat regionen eller dödats under kriget.
Jag kunde inte känna igen mig i staden. Jag var en riktig främling i min hemby. Ingenting var likt. Jag känner mig mer hemma i Göteborg än den by jag föddes. Jag levde i byn tills jag fyllde 13 år.
I Göteborg levde jag från 1996 – 2011. Där känner jag mer folk än i min lilla älskade hemby. Vad värderar man mest? Ett ställe där man vill vara eller det sociala nätverket?
Väldigt få personer jag kände under min barndom fanns kvar, inte ens dem hade jag mycket att dela med. Andra var avlägsna släktingar. Miljön har ändrats mycket. Förutom den röda sanden som jag älskar och den gröna när det är regnpriod. Jag kom på namnen på alla buskar och träd. Det var det som räddade mig för jag var dar max 14 dagar. Jag och min mor var där for att bygga hus åt vår familj. Under tiden vi byggde huset undrade jag hela tiden vem som skulle komma att bo där. Att vi byggde berodde på att det var prestige för mamma, så jag gjorde det förmodligen för mammas skull. Inte ens jag och mamma hade något speciellt att prata om. Vi har växt ifrån varandra eftersom vi inte levt tillsammans på 30 år. Det märkliga är att jag trots dessa upplevelser ändå köpte ännu mer mark i min hemby.
I Mogadishu har några vänner som var i samma situation som jag . Vi bodde alla på olika hotell, käkade restaurangmat och kunde besöka några få ställen i Mogadishu efter klockan tre på eftermiddagen. Efter den tiden måste alla vara på sina hotellrum för säkerhetens skull.
De flesta som bodde i samma hotell som jag, var från utlandet. Folk som återvänt till Somalia. Folk med olika bakgrunder och från olika sociala grupper, från Somalias fd FN ambassador till hövdingar till efterlysta krigherrar. Jag kände till nagon av dessa mannsikor men vi blev tvungna att umgas med varadra eftersom alla var tvugna att vistas dar I det mesta av vara tid.
I ett samhälle med musliska värderingar, med männsikor med nomadiska normer och traditioner, med männsikor med den gamla skolan om den afrikanska vetenskapliga socialismen som var då den styrande politiska ideologin, där religionen hade lite att inflytande.Unga somalier, födda och uppväxta i Usa och Europa, med moderna individualistiska kapitalistiska ideologier. Andra som blind tror på blandekonomi som har mött i väst. Vi fanns i en hotellkorridor och diskuterade dag in och dag ut om Somalias framtid. Där fanns till och med människor med rasideologiska uppfattningar. Korridoren var en mötesplats där folk satte sig tidigt på morgonen for att ha sina möten eller helt enkelt dricka kaffe eller tea och under tiden träffa andra som bodde på hotellet.
Nästan alla var ledsna över vad Mogadishu fövandlats till, ett spökliknade ställe. Alla kommer ihåg hur vacker den här staden var. Hur många lyckliga år de hade haft i Mogadishu. Några var affärsmän. Andra hade arbetat för den gamla regeringens ministrar, varit ambassadörer högt uppsatta militärer eller poliser.
Idag är nästan alla arbetslös, pensionärer och flyktingar i Väst varlden eller arabvärlden. Nästan alla förutom en ung kvinna som ville sälja alla sina hus eller mark/tomt och lämna Somalia for gott. De som var unga hade hopp om att få jobb eller starta företag.
Diskussionerna handlade mest om Somalias framtid och icke framtid, hopp eller uppgivelse. De flesta manniskorna var vakna till sent på nätterna och sov under dagen. Några gick tidigt på morgonen for att träffa hus – och tomt- mäklare, som var riktigt riktig maffialiknande grabbar. Självlärda med de vardagliga överlevnads instinkter och forhållninssätt till penningvärlden, mest till dollar.
Det finns otroligt många komiska berattelser om dessa mäklare. Så här fungerade det: En maklare kommer till den som vill sälja ett hus eller en bit mark. Det kan hända att huset ar ockuperat. Först ska man snacka om hur man ska få ut ockupanterna. Det innebär att säljaren betalar tusen- tals dollar till polis och domstolsfolk för att få ett papper som säger att ockupanterna ska flytta.
Men för att säljaren ska få detta brev så ska han bevisa att han äger huset. Tänk då att den människa som flyr för sitt liv inte tog med sig sina papper, så är det vanligtvis när folk flyr.
For att han eller hon ska få pappret ska hon eller han gå till en man som har hela registret over Mogadishu. Han plundrade från landverketskontoret när regeringen kollapsade 1991.
Till den mannen skall man kunna säga när man fick huset, marken och namnet på ägaren. Mannen kollar registret under det året. Hittar han dig där ska du betala 100 dollar. Om ditt hus typ kostar 1 miljon på marknaden, ska du minsann betala mellan $5000 – 30.000 fast det inte ar sakert att du lyckas få sålt huset som i sig är förstört. Om det är en tomt sa är det samma system som galler. Är du lycklig och har dina papper med dig sa kopierar du originalet och lämnar kopian till maklarna for att hitta köpare.
Om du har alla lagliga papper för en tomt men inte kan hitta din tomt så finns det ingenjörer/gemoetrister. De har en karta över Mogadishu där de kan se exakt var din tomt ligger. De utgår från ditt registeringsnummer. Du ska betala dem for att de ska visa dig och mäklaren var din tomt ligger. Hur mycket du maste betala dem beror på värdet pa din tomt/mark. Vad jag vill komma åt är att man måste ha mycket pengar för att komma åt sina ägodelar.
Jag har träffat en kvinna som har varit har i Mogadishu tva år och som ännu inte har fått tillbaka sina hus. Om man besöker regionsdomstolen sa tror man att halva Somalia är där. Det är en av de mest riskfyllda ställen att vara på. Det har attackerades flera gånger. Det är många som mördats när de krävt tillbaka sin mark.
Staden är uppdelat mellan olika krigsherrar som fanns innan denna regerigen tog over makten. Mäklarna ar kopplade till olika stadsdelar beroende pa vilken folkgrupp som dominerar i stadsdelen. Staden har samma mönster och beteende som krigsherrarna som har krigat mot varandra under alla de 22 åren. Man legaliserade krigsherrerna som fanns och utnämnde dem till stadsdelarnas chefer. Deras lejade banditer under inbördeskriget bytte skjorta till regeringspoliser eller säkerhetsarmen. Regeringen har inte mycket att säga till dem. Vill de hindra ett domstolsbeslut sa är det inte mycket som kan hända dem. Det gäller att betala dem lite för deras tjänster. I fall de vräker folk från ett ockuperat hus annars ändras ingenting för ägarens del. För att rättvisan ska vinna i Mogadishu krävs ett mirakel som kan överträffa dessa krigsherrar som bytte banditskjortan mot regeringsskjorta.
Vissa stadsdelar kan inte ens polischefen åka till.
Det finns ett stort gap mellan staten/regeringen och det civila samhället. Landet är långt ifrån att vara stabilt. Om ett land ska fungera rättvist sa ska det finnas ett slags social kontrakt mellan samhället och staten. Medborgarna ska kanna sig trygga och rättssäkerheten skall fungera. Det är lång väg att gå för att få tillbaks den kosmopolitiska Mogaduishu där alla kände sig hemma. Mogadishu är idag en stad styrd av en folkgrupp. Det är sant alla 16 stadsdelars chefer tillhor till en enda folkgrupp. Vissa av de var krigsherrar och var ansvariga för att många har förlorat sina liv.
/Wilo
