begripliggorande.blogg.se

Vi lärde känna varandra när vi arbetade i Medborgarhuset i Gamlestaden i Göteborg. Två kvinnor, födda samma år, som båda tillbringat minst 22 år i Sverige. Den ena född i Somalia, den andra i Sverige. Nu bor en av oss i Göteborg den andra i Mogadishu. Förutsättningarna för våra liv är plötsligt rätt olika. I denna blogg skall vi försöka begripa världen utifrån våra olika centrum.

Klansamhället i Sverige

Kategori: Allmänt

Beskrivningarna av ditt liv  är som kaffe är för sömn,  för mina berättelser. Problemen slås ut och jag ser i stället något helt annat. Det finns alltid en fara i att använda engagemang som gift för att slå ut smärtan ur sitt eget liv, det är en flyktväg, lika försåtlig som långvarig berusning. 
 
Men vårt gemensamma skrivande har hjälpt mig se mönster. När du beskriver hur olika grupperingar, folkgrupper har makten i Somalia  så tycker jag det påminner om hur det är i Sverige i dag. Speciellt i dagens Göteborg där folk skjuts ihjäl på grund av konflikter mellan olika kriminella gäng. Eller om polisen som använder sig av olagliga metoder för att registrera romer. En kompis till mig menade att det här bara var toppen på isberget, att det finns säkert många fler register. I dag fick vi svaret på att det åtminstone förts ett register till, på homosexuella.
 
Du skriver om hur kriminella byter skjortor och får makten. Som hos oss fast tvärtom när polisen agerar illegalt. När deras behov av att gruppera är viktigare än att följa grundlagen. Vi har kanske en rättstat. Men den rättstaten fungerar inte för alla människor. Dessutom har juridikutbildningarna  alltid haft en snedrekrytering från de övre samhällsklasserna och det avspelgar sig också i straffsatser, på vilka som döms hårdast. 
 
 
Det visar sig också i hur uppdelat Sverige börjar att bli. Att skolor i Sverige inte längre har någon större likvärdighet. Det visar sig i klassmarkörer och förakt för andra grupper, i främlingsfientlighet och neopotism. 
 
Det har varit bokmässa i Göteborg i helgen. Sverigedemokraterna var där och min plan var att gå dit för att prata med dem. Det blev aldrig så. När jag kom fram till deras monter så fanns partiledaren på plats. Det var fullt uppbåd med massa folk som stod och försökte lyssna, jag var en av dem. Men det fanns också en lång kö med personer som ville ha partiledarens bok signerad. Poliser fanns överallt. Jag funderade lite över dessa poliser. Vägde idéer om vad de tyckte, om de kanske var några av denna femtedel av befolkningen som röstat fram detta parti. För jag vet inte alls vilka Sverigdemokraternas väljar är. Ingen enda förutom några låntagare, har gett sig till känna för mig. Fast det är väldigt mycket som ger stöd åt att en del  poliser är främlingsfientliga. 
Så varför skulle det vara så märkvärdigt att tänka att en del av dem röstade på Sverigdemokraterna?  En vän till mig som var på mässan och kom från ett annat håll, som inte visste varför alla poliser var på plats frågade en av poliserna vad de gjorde där.
- Vi är här för att vakta Jimmie,  svarade polisen . 
 
Det fick mig att fundera på vad som skulle hända, om någon som fick makten bestämde sig för att radikalt öka antalet poliser. Skulle vi inte få ett slags polistat då? Har vi inte redan ett slags polisstat? Det enda svaret de lokala politikerna har på hur vi skall lösa gängkrigen är att ropa på fler poliser. Det svaret har vi fått nu i många år, men det är inget som blivit bättre av det. Jag har tom åkt spårvagn och hört skolfolk progpagera för fler poliser i förortens skolor för att få barnen att inte bli kriminella. 
 
Det finns en mamma här i stan som vi båda känner. Hon besökte biblioteket. Jag vet att du brukade prata med henne. Hon var student. På senare år har jag sett att hon säljer Faktum. Det gör för ont att tänka på eftersom jag vet om vilka ambitioner hon hade med sina studier. Jag tittar åt ett annat håll när jag går förbi henne. Vet inte vilken skam jag är mest rädd att möta, min egen eller hennes. 
 
Karin
 
 
 
 

Kvinnornas kamp för Somalia

Kategori: Allmänt

 Jag var tvungen att återvända och bo hos min kusin för tredje året. Precis när jag skulle åka, så kom jag på att min faster som åkte till Kuwait hade en son i Mogadishu. Han var rektor på en högstadieskola i Baladweyne, men  hade sagt upp sig för att starta  ett företag inom apotek branschen i Mogadishu. Han var ungkarl. Jag träffade honom när jag bodde hos fastern. Jag skrev ett brev till honom, och sa att jag skulle vilja bo hos honom Jag kunde hjälpa honom med hemarbetet eftersom han var ungkarl och behövde en syster som lagade mat, tvättade kläder och städade hans hem. Han svarade och sa att det var en super bra idé. Jag åkte direkt till Mogadishu istället för till min kusin i Baladweyne. Jag bodde hos honom tills jag gick ut gymnasiet.

 

Under denna tid lärde jag känna min store bror, som bodde i Mogadishu. Han bodde bredvid min skola. Jag gick hem till honom så fort det var rast och kollade om han var hemma. Ibland var han där och ibland inte. När han var där pratade jag med honom om vår familjsituation. Jag besökte honom  också där för att få ekonomiskt stöd för hygieniska artiklar, kläder, utgifter för skolböcker och lite fickpengar. Han gav mig alltid pengar, och väskor fulla med kläder. Ibland gick vi till det bästa kaféet i Mogadishu och fikade. De två sista åren på gymnasiet åkte jag inte ut till nomadlivet på loven. Jag skickade hälsningar till mamma att jag måste fixa vårt liv här i Mogadishu. Jag sökte jobb men hann aldrig att utföra annat arbete än att läsa heltid och att sköta hemmet hos min kusin.

 

Min faster kom på besök från Kuwait. Jag såg människor med pengar på nära håll. De var rika, och ändå skulle  jag vara ett hembiträde hos dem. Jag tänkte ständigt och jämt på min familj, och hur vi splittrades. Jag träffade mina bröder och min syster, som då och då hälsade på hos vår faster. Alla såg att jag arbetade som hembiträde och uppmuntrade mig att hålla ut tills jag gick ut gymnasiet.

Jag hade inga fritidsaktiviteter. Från tidigt på morgonen till midnatt fanns arbete att göra hemma. Hemma hos min faster fanns många människor. Alla dessa människors kläder tvättade jag för hand. Disken tog aldrig slut. Det var flera rum att städa och det var mycket mat att laga. Allt gjordes med hand, det fanns inga maskiner. Jag klagade aldrig. Jag frågade aldrig after hjälp. Det fanns tjejer i den familjen men de behövde inte göra något. När de var i vardagsrummet med sina kompisar och behövde något från köket, så ropade de till mig att hämta något och servera alla. Några av dem var lika gamla som jag. Jag hade bra relation med alla genom att vara tillags.

 Min faster brukade sitta på verandan under dagarna nar hon kom på besök i Mogadishu. Vi satt där ibland och pratade om hennes uppväxt. Hon berättade om hennes föräldrar och syskon inklusive min far. De hade en mycket tragiskt barnuppväxt. Deras pappa dog när de var små och deras mamma tvingades flytta till min farfars släkt. Farmor tillhörde en annan klan och talade med annan dialekt, vilket gjorde att hon mobbades.  Barnen sågs som mindre värda på grund av att deras mor var från annan klan. En av mina fastrar blev bortgift. Hennes man slog henne och hon dog. Min faster som jag bodde hos flydde från familjen när hon var 15 år. Hon gifte sig med en man och skilde sig ifrån honom. Hon hade fyra barn som hon fostrade ensam. Hon försörjde dem genom att slakta djur och sälja kött. Alla hennes barn gick skolan.

 

Min far lämnade familjen före henne. Han var bara 11 år när han sökte sig till Mogadishu.  Han var gatubarn några år. Sedan kom han till en militärbas där han arbetade för soldaterna. När han var 15 blev han rekryterad till polisen. Under tiden lärde han sig swahili och italienska. Det var mycket intressant för mig att veta deras bakgrund.

 

Efter gymnasiet ville jag läsa vidare till universitetet.  Mamma sålde sin boskap och vår bror köpte en mycket fin och stor villa för oss. Vi flyttade in. Tyvärr dog vår yngste bror i en trafikolycka. Han som gick på internat skola.

Den andre brodern  blev färdig med sin militärutbildning och blev officer. Jag gick ut gymnasiet med bra betyg. Men kom inte in på universitetet. En av mina systrar fick en stor farm/gård i Sablaale och dit flyttade också mamma. Mamma köpte en stor farm bredvid min syster(s farm). De odlade majs,och sesam som de pressade olja av, samt bönor i stora mängder.

Inom några år hade familjen mycket pengar och köpte flera farmer/gårdar. Vi var inte vana vid att vara farmare/ bönder. Vi anställde folk som kunde odla, skörda och transportera. Det var en oerhörd viktig och lärorikt upplevelse  att komma från nomadlivet och bli farmare. Eftersom jag inte kom in på universitetet direkt efter gymnasiet och inte fick något jobb, så åkte jag till farmen då och då och hjälpte till. Det var ett mycket bördigt och fint område med många vilda djur.

 

Mamma ,pappa och jag bodde i villan i Mogadishu. Jag kom in  på universitetet och arbetade som apoteksbiträde på deltid. Mamma sålde sina sista djur och kom till Mogadishu. Men fick inte så mycket pengar för sina sista djur. De pengarna ville hon lämna till den där unga affärskvinnan (se förra blogginlägget), för att hon skulle förvalta dem åt henne. Hon ville inte göra det eftersom mamma inte hade givit henne mycket, då hon behövde hennes hjälp, (löd argumenten).

 

Det var en kvinna som hete Halima Abdi. Hon var från Södra Somalia och var en av ( nykomlingarna i Qararaf. Hon tog hand om mammas pengar. Halima och mamma blev bästa vänner. När de träffades hemma hos oss så hade de verkligen roligt ihop. Gud, vad vi skrattade när de två skvallrade om andra kvinnor. Halima och jag blev också goda vänner. Jag berättade för henne om mina drömmar och planer. Hon sa att hon kommer att ställa upp för mig även om det kräver allt hon äger.

 

Halima var mycket en god och snäll människa. Affärerna gick inte så bra. Mammas pengar lämnades lyckades lämna tillbaka de pengar hon lånat för tre årtidigare. Halima fortsatte att kämpa med att köpa och sälja. Ibland förlorade hon och de andra kvinnorna allt, under sina resor, eftersom det förekom plundringar på vägen mellan Kenya och Somalia. Ibland dog många på grund av dåliga vägar och av bilolyckor.

 

I hela Afrika finns sådana kvinnor som åker mellan olika länder på dåliga vägar för att göra affärer.De riskerar att möta  banditer som tar allt, och ibland våldtar dem. Situationen mellan Kenya och Somalia blev värre och värre, och dessutom började den somaliska regeringen att ta ut hög skatt på dessa kvinnors inkomster. Tulltjänstemän placerades vid gränserna för att upprätthålla det gamla koloniala tullsystemet. 1988 var det min storebror som blev högste tullchefen vid gränsen mellan Kenya och Somalia, Mandera och Baladxawo. Jag besökte honom och blev så förskräckt, då jag såg vad tjänstemännen gjorde mot dessa kvinnor. De som började sina affärer från noll och ingenting, och med stor risk för att utsättas för våld och bli dödade. Kvinnorna krävdes på mutor, mer än vad hela företaget skulle kosta. De gick då till min bror och berättade för honom, vad tullmännen begärde. Han avskedade flera av personalen. Efter ett tag kallades han till Mogadishu av den högste chefen, som sa till min bror, att inte störa hans affärer. Min bror åkte tillbaka och fortsätte sitt arbete, men  med en annan strategi. Kvinnor strömmade in i hans lilla tjänstehus varje dag och klagade  över att systemet inte gynnade deras företagsamhet.

 

Han återbetalade tullpengarna till dem, och sa till högsta chefen, att det inte fanns några varor att beskatta. Att alla slutade att ta in varor (genom) denna väg därför att skatten var alldeles för hög.

 

Chefen trodde att min bror tog pengarna till sig själv och krävde hans avgång. Jag avgår om du och dina tjänstemän slutar att hindra Qararaf kvinnornas affärer, rapporterade mub tillbaks. Dessa kvinnor försörjer halva befolkningen och ger många barn utbildningar. Denna strid pågick när jag lämnade Somalia.

 

Hade det varit bättre infrastruktur mellan Kenya och Somalia så hade den interna ekonomin i båda länderna blomstrat. Det fanns gods som man behövde i båda länderna. Qararaf kvinnorna handlade Omo som är ett  tvättmedel, tvål, kaffe, te, medicin, cigaretter och andra saker från Kenya. De hämtade kläder från Dubai, skinn, skor från Italien till Kenya. De visste från dag till dag vad man behövde i båda länderna. De hade ett stort affärsnätverk i både riktningarna. De hade andra som sålde deras varor på de öppna marknaderna i Mogadishu och därmed startades nya företag. Det var en annan stor detaljforsaljningsmarknad som var beroende av deras leveranser.

 

Jag började intressera mig för dessa kvinnors affärsverksamhet och nätverkssamarbete. Jag gick varje dag till deras lager, affärer och marknad och med intresse observerade jag deras samtal, vad de sålde, vilka som var deras underleverantörer, deras tillit till andra affärsfolk. Både de som var i större (skala) och de som var under leverantörer.  Det som fascinerade mig mest var deras elegans och sätt att röra på sig med stolthet, samt deras självförtroende och tillit. De var som drottningar på jorden. De hade på sig fina kläder med väldigt starka färgar. De var klädda på den traditionella somaliska klädstilen. De kommunicerade med varandra på ett hemlighetsfullt sätt med starkt tillit till varandra. Jag satt med dem, men ändå förstod jag knappast vad de pratade om. Jag bad många gånger Halima att förklara för mig på ett enklare sätt för att förstå deras affärskoncept.  Halima frågade mig några gånger varför jag inte gick i partnerskap med dem för att arbeta/förvalta min mammas pengar. Det skulle vara kul och lärorikt för dig att hänga med oss till Kenya, tillade hon. Jag åkte den vägen en gång och skulle inte vilja riskera mitt liv igen, sade jag till henne.

 

Den enda gången, 1989, när jag åkte till gränsen mellan Kenya och Somalia, åkte jag dit för att delge och rådfråga min bror om ett familjproblem jag hade. Han gav mig sitt fulla stöd,  och ville  hjälpa mig att lösa det. Han kom senare till Mogadishu och hade en mycket allvarlig och lång diskussion med min far tillsammans med min mor och mig.

 

Tyvärr ledde inte diskussionen till en enig överenskommelse. Min far höll bestämt på sin ståndpunkt, och det var omöjligt att ändra hans beslut. Det handlade om hans prestige och heder, samt om hans anseende gentemot klanen. Min mor, min bror och jag fattade ett gemensamt beslut, som var smärtsamt och känslosamt.Det är oklart varför jag skulle gå i exil.Jag skulle skickas till exil. De gav mig allt de ägde. Min bror som var över 40 år, och fortfarande  var ungkarl, betalade min biljett till Europa. Mamma gav mig de få pengar hon hade fått från sin boskap. Nu lämnar jag dem utan någonting. Jag smugglades ut ur landet och hamnade i Sverige 1990. Alla vettiga människor i Somalia visste att det var bara några dagar kvar tills regeringen förlorade all sin makt och det skulle bli ett fruktansvärt långvarigt inbördeskrig. Min bror som arbetade pa tullverket dog 1995 i Nairobi,  och de som sörjde mest var Qararaf kvinnorna.

 

Innan han dog brevväxlade jag med honom. De flesta av hans brev handlade om Panafrikanism och om Afrikanska kvinnors kamp för att hålla kontinenten vid liv. Han uppmuntrade mig att läsa vidare. Han ville att jag skulle bidra till afrikanska kvinnors kamp, för att öppna upp den intra regionala afrikanska marknaden. Enligt honom är det, det enda sättet som kan integrera Afrika både socialt och ekonomiskt, och därigenom  befria oss från beroendet av andra, vars intresse är att ta allt ifrån de  afrikanska länderna. Afrikanska kvinnor kommer att kunna ta bort de onaturliga gränserna i Afrika. De kommer att göra denna förändring utan att det märks. Deras ekonomiska befrielsekamp kommer att ta lång tid,  avslutade han sitt sista brev, daterat, 23 mars, 1995, Nairobi. Jag har inte tänkt på de här breven sen hans bortgång. Helt plötsligt fann jag mig skriva Diaspora Africa Fund (DAF) och blev  inspirerad av själva idén. Då kom jag in på de gamla  tankegångarna om utvecklingen av den intra och interregionala markanderna i Afrika, om  en förbättrad  infrastruktur. Det var någonting med kvinnor som  gnagde i min hjärna, men jag kunde inte få fram det.

 

Jag kunde inte förstå vad det var. Jag satt hela dagen och skrev. Jag kände mig trött. Den 19 juli 2009 gick jag till sängs kl 22.00 och då kom denna berättelse till mig.

 

Allt hänger ihop. Alltid när  jag har rest inom Afrika har jag känt ett starkt samband och en samhörighet med de starka afrikanska kvinnor som köper och säljer gods inom Afrika. Kvinnor som reser med dåliga bilar på dåliga vägar från Zimbabwe till Tanzania, från Somalia till Kenya, Etiopien eller från Zambia till Botswana. En gång var jag på tågstationen i Johannesburg, Sydafrika och väntade på bussen till Gabarone, Botswana. Vid utgången träffade jag några kvinnor från Zimbabwe. De hade massor med säcker fulla med matvaror. Det gick en buss var tionde minuter till Zimbabwe och dessa bussar var fulla med olika varor, men det var bara några kvinnor som åkte som passagerare. De fyllde bussarna med gods som  de handlat till  människor i Zimbabwe. De fyllde hela bussen. Jag hade en kort diskussion med en av dem om situationen i Zimbabwe. Hon berättade att hon var gäst arbetare i Dubai och kom till Sydafrika för att handla mat för familjer i Harare.

 

Män i Afrika gör inte sådant. De gör affärer med resväskor, portföljer och iklädda kostymer. De pratar  politik och gör en annan sorts  affärer mest vapenaffärerallt för att plundra och förstöra kontinenten. Det mesta är  beställningjobb.

 

Det är klart att allt jag gör grundas på det som finns i min bakgrund. Jag både fyller i och lyfter ut i min rygsäck där mna livserfareheter finns. Men det är inte alltid det blir, så här tydligt. Det är verkligen skönt att detta kom fram nu. Hur ska jag förvalta det? Mitt sätt att förvalta det är att berätta.  Det är därför du har den här boken i din hand.

Qararaf kvinnorna

Kategori: Allmänt

 

Jag är övertygad om att afrikanska kvinnors deltagande i en hållbar utveckling för ekonomi, fred, demokrati och miljö, är den avgörande faktorn för Afrikas framtid. Formuleringen av Diaspora African Fond (DAF) har föranlett mig till att skriva denna historia.

 

Det var någon gång under 80- talet. Jag var tonåring. Det var en ung kvinna,  Dahabo, som kom från Mogadishu till nomadlägret, där jag var. Hon var släkt till min mor. Den unga kvinnas far var släkt till min mor, och hennes mamma var släkt till min far. Hon var min moster, och jag var hennes moster enligt Somalias släktskapstradition (formula). Det nästan omöjligt för en icke somalier att förstå vårt släktskapsförhållande . Men det var inte det, jag skulle berätta. Ekvationen av vårt släktskap är en hög matematisk uträkning, som ingen annan än somalier kan begripa, så försök inte. Jag återkommer till det om det visar sig att jag måste förklara

 

Den här unga kvinnan kom till oss nomader. Hon var inte ens 30 år då Jag var där, eftersom det var under skollovet. Hon kom dit för ett enda ändamål. Hon kom för att få ihop lite pengar, för att kunna  starta ett eget företag. Hon kom till sina (nomad)släktingar för att få några getter, får, kor eller kameler som hon sedan skulle sälja, för att få ihop ett startkapital. Jag glömmer aldrig när hela lägrets vuxna samlades under ett träd, för att diskutera ifall hon skulle få detta bistånd.

 

Hon var ung, analfabet och dessutom kvinna. Hon planerade  att ge sig av till Kenya för att handla saker, som hon sedan skulle sälja i Mogadishu. Det var hennes affärsidé. Hon visste att hon hade kundunderlag.

 

Hon presenterade sin affärsidé för de vuxna i nomadlägre. Förklarade att att det var ett lönsamt sätt för att bli en stor affärskvinna. Hon skulle exportera varor till Kenya och importera varor från Kenya till Somalia.

 

Denna kvinna hade aldrig gått skolan. Hon hade träffat andra kvinnor, som bedrev den här verksamheten i kooperativ form. De sa att hon kunde komma med i företaget, men först måste hon ha lite kapital för att kunna göra de första inköpen.

 

Dessa kvinnor kallades Qararaf i det somaliska samhället. De flesta av dem var mödrar. Namnet kom till på grund av att de åkte på dåliga vägar från Somalia till Kenya med gamla lastbilar. Det lätet som bilen gjorde när den åkte på sådana dåliga vägar kallas Qararaf. Kvinnor som gör affärer på detta sätt är vanligt över hela kontinenten.

 

De äldre fattadebeslutet att varje familj skulle ge henne ett djur oavsett vilket sort. Min mor rådfrågade mig ifall vi skulle ge henne en

ko, get eller kamel. Min mamma rådfrågade alltid mig eftersom hjälpte henne med djurskötseln på min lediga tid. Den här gången var jag lite osäker på vad jag tyckte, eller hur jag skulle uttrycka mina åsikter, så jag lämnade över beslutet till mamma. Jag tyckte den unga kvinnas initiativ var för bra för att vara sant.

 

Under dagarna hade jag möjlighet att umgås, lära känna och prata med Dahabo. Hon berättade för mig att hennes familj var fattig och att de bodde  i Mogadishu. Hennes mamma sålde kött på marknaden. Hon var slaktare, och försörjde hela familjen på det sättet. Dessutom betalade hon många ungdomars skolavgifter, både för hennes egna barn, och andra släktingars barn, som bodde hos dem. Nu Dahabo hjälpa  till för att förbättra familjens sociala och ekonomiska situation.

 

Jag blev så imponerad så jag ville ge henne, det bästa djuret vi hade, som skulle kunna ge henne mest pengar, men jag vågade inte säga det till mamma. Mamma gav henne ändå ett djur, som jag då tyckte var helt ok. Många år senare hörde jag från den unga kvinnan att det djuret var det sämsta hon fick och det gjorde mig ledsen.

 

Hon lyckades ändå sälja alla djur och fick igång sin affärsverksamhet.. Några år senare när jag kom  till Mogadishu, så hade hon blivit en stor affärskvinna. Hon var  en grossist som sålde alla möjliga basvaror från Kenya.

 

Sju år senare blev vi flyktingar på grund av stormakternas spel - kalla kriget. Kriget mellan Somalia och Etiopien bröt ut vid gränsen, där vi bodde.

 

Jag började studera i Baladweyne och bodde hos min kusin och hos min faster. Jag började första ringen på gymnasiet (i Balatweyne) och det första året bodde jag hos min faster. Skollovet 1983 var jag hemma hos min mor igen. Innan andra ring började, hörde jag att min faster har flyttat till Kuwait.

Jag hade inget hem att komma till. När tiden att åka tillbaks närmade sig, gick jag och min mor (från nomadlivet) till den närmaste staden med (några) boskap som vi tänkte sälja, så att jag skulle få  lite respengar. När vi kom dit så var ingen som ville köpa våra djur. Mamma och jag försökte lifta till en annan stad. Det kom inga bilar. Vi var på den stora gatan och det blev kväll och mörkt. Där i närheten fanns banditer/rebeller som brukade komma till stan  varje kväll och bränna ner allt efter de hade plundrat. Våldtäkt förekom också. Vi var så rädda så vi sökte skydd i busken och lyssnade efter bilarnas ljud. Det kom inga bilar.

 

Nästa dag gick vi till nästa stad. På vägen dit kom en lastbil tillhörande en man från Ballanballe. Vi kände till honom. Bilen var full med människor, djur och varor. Bilen stannade, och mamma gick fram till bilägaren, som satt i framsätet. På lastbilen satt också en man, som var släkt med mamma. Min mor pratade med ägaren. Han ville ha betalt, om vi skulle åka med honom. Hon berättade att vi inte lyckat sälja de tre djuren, som stod bredvid mig. Han tittade på mig och på djuren, sedan sa han vad det skulle kosta att låta oss och djuren åka med honom.. Mamma sa, att hon inte hade några pengar just nu. Mammas kusin sa ett somaliskt ordspråk, som jag tills idag kommer ihåg, och att det då var första gången jag hörde det. Gacalkaa gacmo uwaa, waa maantoo kale, Dahabo. Min kusin, sa han: Att inte förmå att hjälpa sin nära och kära, det är ett sådant läge, Bilen startades och lämnade oss kvar på gatan. Vi fortsatte att gå mot staden och när vi kom dit så lyckades vi ändå inte att sälja något. Mamma bröt ihop.

 

Köparna tillhörde en annan klan och bojkottade att köpa djur från vår klan. En av köparna kände igen min mor sen länge och hon grät inför honom, för att han skulle hjälpa henne. Han köpte två djur för ett mycket billigt pris. Efter det sålde vi två djur. Vi lämnade det tredje djuret till mannen som köpte de andra två och sa.  Du kan väl ta hand om det här också, om du så vill”.

Vi åkte till den närmaste storstaden för att därifrån åka vidare till Balatweyne där jag skulle gå på gymnasiet. Resan tog flera dagar och nätter med lastbil. När vi kom fram var det kväll och vi sökte oss till min kusin.

 

Min mor bad denna kvinna, att låta mig bo hos henne, så att jag kunde fortsätta att gå i skolan. Min kusin behövde arbetskraft, så mamma sa till henne att jag skulle hjälpa henne med hemarbetet, och andra arbetsuppgifter, så att jag skulle få möjlighet att avsluta mina studier. Jag satt med dem när de förhandlade och jag accepterade läget, men sa till dem båda att jag vill åka till nomadlivet så fort det blev skollov. Vi kom överens. För mig var det att överleva de nio månaderna, som jag läste per år. Andra ringen på gymnasiet bodde jag hos min kusin, och när det blev skollov åkte jag hem till mamma.

 

Under skollovet kom också  båda mina yngre bröder hem. De bodde hos andra släktingar i olika städer under skolåret. Ingen av oss var glada över våra upplevelser med släktingar. Mina bröder berättade att de flera nätter fått sova hungriga.

Vi var inte älskade eller önskade, och utförde fruktansvärda arbeten. Jag var ett hembiträde för familjen jag bodde hos. Jag hade ett par skor och ett klädesplagg.

Men jag satsade på min utbildning och fick bästa betyg i hela skolan.

 Mina bröder och jag  hade nu tid tillsammans och kunde planera för de de kommande terminerna. Vi kom fram till, att vi inte ville återvända till nomadlivet. Vi pratade med mamman om detta och sa att vi inte ville återvända till de familjerna vi bott hos. Vi föreslog att mamma skulle hyra ett hus och att vi tre skulle leva som vi gjorde innan kriget.

 

Vi kunde ta hand om oss själva, fast i en annan stad där det fanns en gymnasie- skola. Mamma gillade förslaget och samrådde med vår far. Han tvärvägrade, för att i en stor stad var det annorlunda, än där vi växte upp. Där kände alla varandra och vi kunde få hjälp av grannarna, argumenterade han. Han påstod att vi var för små för att kunna ta hand om oss själva i en stor stad. Jag var besviken över pappas beslut. Mina bröder fattade egna beslut. En av dem, den yngst av oss, bestämde sig för att gå på en internatskola. Den andre sökte sig till militär akademin. Våra liv tog olika riktningar.

Rasismen i dag

Kategori: Allmänt

När jag läser vad du skriver funderar jag. Du backar nu. Jag undrar har det inte blivit sämre i Somalia efter kriget? När du var barn, kunde man åka buss då utan att veta att bli rånad av busschaffören? Kunde kvinnor vara ute efter 21.00 på kvällen?
 
Jag tänker också på att du måste ta hand om dig. Att jag vet att du upplevt en del väldigt jobbiga saker som  den senaste månaden. Jag funderar på om det är något som jag kan hjälpa dig med?  Du måste tänka på att vila. Det kanske du redan gör? Jag har ingen aning. Men jag vet av egen erfarenhet att det är viktigt att vara kontinuerlig och noggrann när man skall hjälpa sig själv med återhämtning. Det kan kännas krävande men man vinner på det i längden. Jag brukar göra en yogagrej som heter Ishnaan. Det är kalldusch tidigt på morgonen. Det lär stärka imunförsvaret och skall lindra depressionssymtom. Googla på det och se ifall det är något för dig (Googla Ishnaan och hydroterapi)
 
Du skriver så bra om hyckleri och självgodhet. Detta har jag funderat mycket på under åren. Det var för några år sedan som jag bestämde mig för att det är omöjligt att vara en intellektuell människa och tro på att man är god. Med intellektuell menar jag  någon som har möjlighet att ifrågsätta sin samtid.  
 
Rasismen har vi sett tydliga tecken på i dag när det avslöjats att Skånepolisen fört register över romer. Att många i den svenska polisen är rasistiska går inte att blunda för, varken före eller efter det här avslöjandet. Just nu sitter jag och funderar på hur kommentarsfältet under Aftonbladets artikel om ämnet ser ut. Där brukar man få de grövsta svaren på hur eländigt det är i Sverige i dag. 
 
För ett halvår sedan var det en artikel om en kafékedja i Göteborg som utnyttjade invandrare, främst från Afrika till att göra riktiga jobb men med lönebidrag. Någon kvinna i mataffärskön sa appropå ämnet att annars skulle de ju inte få något jobb alls. Som att det jobb de gjorde för firman som gick bra inte var värt att betala för bara för att de var invandrare. Man ryser. 
 
Det är så mångas resonemangen ser ut i dag. Det finns viss arbetskraft som man kan få köpa lite billigare, som inte är tal om för riktiga anställningar, även om man kanske behöver dem särskilt just för att de har en annan språkkomptens än övriga personalen. Däremot kan man starta bolag som gör vinst på skattekronorna. 
 
I en artikel i Aftonbladet skrev man om ett taxibolag på en liten ort som drevs med bidragsstöd från Arbetsförmedlingen. Detta taxibolag gjorde att ett annat bolag, som varit på orten i 20 år och som betalade vanliga löner, slogs ut. Kommentarerna i Aftonbladets fält gick ut på att ja så går det när invandrare kommer hit. Samma andemening där, att deras jobb inte var värda att betalas med vanliga löner, trots att de uppenbarligen gjorde ett bra jobb. 

Men det är inte en rasism eller sexism som är byggd nerifrån, den är byggd uppfrån. För dessto högre status en sammansättning av människor har dessto större procent är medelålders vita män. Ju mer makt en grupp har dessto mer lika varandra är de.  Vår maktelit genomsyras av en bristande förmåga att ifrågasätta sig själv. Något mer ointellektuellt kan man knappt tänka sig. Men makt handlar väl mest om makt egentligen, inte om att vara intellektuell. 
 
VI bor som du vet mitt i stan. På skolan där min son går finns elever från hela Göteborg. Det är rätt så ofta som barn ifrån de områdena i Nordost pratas om som bråkiga.Mer rådande strukturer förstår jag inte hur någon skulle kunna tro att det skulle kunna vara på något annat sätt. 
 
Det beror på att invandrarbarn från Angered och Bergsjön som kommer in i den här snäva medelklassmiljön  hamnar lägst i rang. Det beror på att lärare som sökt sig till skolor i stan inte i första hand hade tänkt sig att jobba med den här elevgruppen. Det beror på att precis som du skriver på förnekelsen, på oförmågan att genomskåda och skärskåda sina egna motiv och syna sina egna privilegier. VI som bor här är ju de goda. Robin Hood-människorna mot rasism och kapitalism.
 
 
 
 
 
I dag har vi en strålande höstdag i Göteborg. Jag har varit i Botaniska trädgården och Änggårdsbergen. Luktat på luften och låtit allt det vackra svepa in i mig.
 
Jag är ledig. Ska skriva. När jag sovit middag vaknade jag med ett ryck och tänkte på Karl Ove Knausgård. Under den tiden som jag hållit på med min roman så som är ungefär 230 sidor som jag harvar fram och tillbaka med så har han publicerat 6 romaner på mellan 400- 1000 sidor. I en intervju kunde jag läsa att han tyckte att det hade varit väldigt jobbigt. Det kan man förstå. Han kan också utan vidare dricka 6 flaskor vin. Vem man ser sig om beror ofta på vem man jämför sig med. Det är därför vi behöver ha tillgång till hela världen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Svar till Karin

Kategori: Allmänt

Helt bortkommen. Det är så jag upplever mig i Somalia. Det är endast jag som vet att jag finns och vad jag är kapabel till. Folk omkring mig vet inte ett dugg om vem jag är. De vet endast att jag är dotter till Abdulle Osman, en gammal polisman som de flesta kommer ihåg och säger mycket gott om. Jag är väldigt glad över att ha fått reda på att min far gjort så många bra gärningar. Det jag skriver mest om är att den samhällstruktur som format Somalia under kriget är skrämmande eftersom den domineras av giftiga krafter utifrån. Jag känner ett vemod över hur Somalia formas. Det kan bero på att jag är helt bortkommen i själva samhällets transformering. Det är ett känt fenomen att människan är rädd för det främmande.
 
Jag följde slöjdupproret i Sverige och har kommenterat det flera gånger. Det är bra att man visar stöd till de som drabbas av orättvis behandling. Slöjupproret gjordes på ett praktiskt sätt. Att slöjan skulle vara en förtryckande symbol är den yttre världens uppfattning om slöjan. Den inre upplevelsen kan vara annorlunda. För mig har det utlöst en frigörande kraft att få bära slöja och det har varit värdefullt. Jag bär slöja och niqab när det behövs. Det var inför min resa tillbaks till Somalia som jag började klä mig så. Jag bar inte i slöja innan jag lämnade Sverige och inte heller under tiden jag levde utanför mitt hemland. Anledning till att jag ville komma hem till Somalia var större och viktigare än ett plagg. Jag tar inte skada av slöjan. Jag vet att jag är en människa bakom slöjan och för mig räcker det att det endast är jag som vet det.
 
I Sverige hävdar antirasistiska aktivister att deras antirasistiska arbete genomsyras intersektionel analys. Det är en bra riktning att gå i. När man samarbetar med sådana aktivister så märker man tydligt och klart att det det arbetar emot är en del av de privilegier de själva har. Medvetet och omedvetet så väljer de att upprätthålla det väsäntliga i det hela, nämligen den självupplevda godheten. Sådant de har programmerats med under barndomen. Läran om rasbiologi som rådande för inte särskilt länge sedan och som har socialiserats in i det svenska samhället. Den svenska självgodheten grundas av en rutten förnekelse som har gjort det surt i den svenska politiken och de svenska medierna under en lång tid. Den självgoda bilden förvandlas till en sanning som inte håller måttet i vardagssammanhang. Det uppstår en konflikt i människors hjärna, mellan den ruttna förnekelsen och sanningen. En rasistisk akt kan aldrig förklaras med att man menade väl när man sa eller gjorde så. Eller att man missförstod fel. Eller att det inte var så man menade. Det jag skriver här gäller inte bara svenskar. Jag är också påverkad av hur jag programmerats och socialiserats under barndomen. Ingen är fri från rasism och sexism.
 
Det enda man kan göra är att förändra sin livsstil och sina tankemönster. Förändringen måste börja med en själv. Är man inte redo att förändra sig själv så är man den värsta sortens hycklare. Det finns människor som medvetet ingår i politiska partier och ekonomiska institutioner som hämtar sina program från rasbiologiläran och patriarkala strukturer. Deras övertygelse är grundad på en övertygelse nivå där de kan uttrycka tex: “Nivån på samtalet om rasism i det här landet är så låg. Här måste vi fortfarande debattera om varför det är fel att använda n-ordet” lbeza @lenabeza. Sedan finns de andra människor som är medvetna om att rasbiologiläran och patriarkala systemet är grogrund för orättvisor. De vill åstadkomma en förändring men utan att ändra sin egen livsstil. Jag undrar om det går ihop att leva så. Går det att upprätthålla institutioner som får vinster av att verka mot rasism och sexism samtidigt som de drar nytta av dessa strukturer? Det låter som att säga: Jag äter pepparkakor fast jag vet att de är giftiga.
 
/Wilo

Regnet

Kategori: Allmänt

Det är en tidig söndagsmorgon. Jag är den enda i familjen som är vaken.  När jag gick upp för en halvtimme sedan så var tanken att jag skulle skriva på min roman, som jag skrivit på i fem år nu. Men det blev att jag satte mig här i stället. Det har hänt någonting med mig sedan vi började skriva på bloggen tillsammans. Plötsligt förstår jag på riktigt, varför jag är dedikerad för skrivande. Ett slags brinnande för att förstå, se något annat. Jag är en person som hela tiden strävar efter att stå över mig själv, att bli uppkopplad till något roligare, eller mer givande.

Tanken var nu att jag skulle skriva lite om vad jag gjort de senaste veckorna. Men jag kan inte se något av det som hänt skulle vara särskilt intressant för någon annan att läsa om. Eller jo. I relation till ditt så ser man nog ett konstigt mönster.

Jag tycker att min son sitter för mycket framför datorn. Ibland får jag utfall och gormar om att han skulle vara datamissbrukare. Men när vi kollar upp symptomen så är det aldrig något som stämmer. Dataspel är för honom inget missbruk, det är bara ett stort intresse. Han har kompisar men han väljer så ofta att vara hemma. Men han sköter allt väldigt bra. Förutom att vi inte introducerat honom särskilt mycket i hemsysslor och det är vårt eget fel. 
 
Själv har jag en uppväxt i ett hus som alltid var fullt av folk. En vanlig lördagmorgon så kunde jag vakna vid halvåtta tiden av någon högljudd diskussion i köket. Varje dag, vardag som helg kom det folk hem till oss och drack kaffe. Ofta både på dag och kvällen. Mina föräldrar var bönder och det kunde hända att det kom någon annan bonde på förmiddagskaffe efter mjölkningen. Vi hade en stor släkt som vi träffade ofta på olika slags kalas. Men jag ville vara ensam. Så fort det bara gick så slutade jag att följa med på de där födelsedagskafferepen och var hemma och läste. Egentligen tror jag att det handlade om makt, att få bestämma över sina egna tankar. Skapa sin egen sfär. Jag bestämde tidigt att jag skulle flytta till stan och bo i ett hyreshus. Egentligen skulle jag nog vilja bo i en större stad, åtminstone i Köpenhamn. Men det blev här vi hamnade. Särskilt anonym har jag inte blivit heller. Jag känner mina grannar väldigt väl. Det är alltid några människor som jag träffar på och pratar med bara jag går ut på gatan. Men jag försöker i alla fall att inte vara så där överdrivet anpassad. Samtidigt ser jag att detta att min idé om indvidualism är en myt som jag fött in i, genom de berättelser som format västvärlden, allt från Odysseus resa till dagens generationsromaner och filmer som går ut på att definiera jaget. Men jag vet inte riktigt hur man skall komma loss i från det här. Det måste vara främst ett politiskt problem. Det Somalia du beskriver som fanns innan kriget, som byggde på det kollektiva låter väldigt fint. Men det krockar med dagens individualistiska samhälle och det var kanske en orsak till att det inte längre fick plats i världen? Vad tror du? Jag tror att vi måste bygga en värld där det finns plats för individen att göra vad hon vill, att inte bära sjal om hon inte vill, men samtidigt få henne att bidra till ett gemensamt samhälle. Att låta pengar gå till skatt kanske, istället för till en ny bil. Men att vi måste skapa ett intresse för det större, få folk att förstå värdet av det gemensamma samhällsbygget, men ett bygge som ger plats för egna val. Det är så det blir bra. Problemet i dag är att det ser ut som att folk kan välja själv. Men det kan de inte, för det finns knappt något utrymme för att tänka. Folk hoppar på saker som andra redan tänkt ut åt dem. Ibland blir jag galen på politiker, främst de borgerliga, som säger att folk ska få välja själv. För det är så väldigt grundläggande att folk tänker inte själv så mycket utan man formas av strömningar i samhället, av de övergripande politiska visionerna. När KD säger att familjen skall bestämma själv över föräldraledighet och dylikt så sanktionerar de samtidigt en traditionell bild av familjen, hur den är. Hur skulle det annars komma sig att i de flesta familjer så tar pappa ut sin ledighet över sommaren? Att anpassa sig och följa de rådande idéerna är alltid bekvämaste. Hur många gånger har jag inte fått berätta om att jag bara hade 6 månaders föräldraledighet med sonen. Att det är en berättelse som inte riktigt får plats. För att få folk att må bra brukar jag lägga till att det var jobbigt. Annars slutar min betraktelse oftast i något slags konstigt tomrum som jag inte riktigt klarar av. Det finns så mycket i det här med familjen som jag har så svårt för. Men jag kan inte hela tiden säga emot. Jag tror till exempel att det är dumt att göra mamman till HP (huvudpersonen) i ett barns liv. Det är väl rent kommunistiska idéer kanske. Men jag förstår inte varför ett barn inte skulle knyta an till flera personer, vilket jag tror är det bästa. För det är inte helt säkert att man är så bra mamma, eller att någon annan vuxen kanske kan ge barnet något annat som inte föräldrarna har. Senast i veckan hörde jag den svenske kungen prata om sina barns uppväxt och att det var särskilt svårt för barnen att drottningen var borta så mycket, eftersom mamma och barn knyter an särskilt. Denna rent vanliga åsikt tycker jag är direkt samhällsfarlig, men jag kan inte gå runt och prata om det här hela tiden. Samtidigt tvingas jag hela tiden lyssna på liknande resonemang. Jag tror att vissa saker som du skriver om uppväxten i Somalia skulle vara bra att ta tillvara på i vårt samhälle. Hur ni levde tillsammans.  
 
Det här är förståss rena lyxproblem men intressant ändå tänker jag när vi skriver om vad vi gör, att man måste lära sig tänka annorlunda. Att du köpt mark i din hemby där du ändå inte kommer att vilja bo är en liknande grej tror jag. För idag känner jag att jag sitter fast i mitt sociala arv om att vara så social. Jag har ett väldigt stort umgänge, som jag gillar, men egentligen hade jag velat vara mer ensam. Men jag kan inte. Det intressanta är att jag nu också försöker felgöra min son för att han har samma drift som jag hade när jag var i hans ålder. Detta vet jag också är helt fel. Jag borde egentligen berömma honom för hans förmåga att sköta skolan, att träna och vara världens bästa storebror. Det gör jag, men det är vanligare att jag säger till honom att inte spela dator.  
 
Jag tänker på kaoset i Mogdishu. På min egen drift mot kaos. Att jag är filosofiskt grundad i en tro på kaos. Som en filosofi som heter Deluze säger att Kaos inte är en negation eller frånvaro av ordning utan skillnader som inte tänkts eller påträffats. Jag får inte ihop det med kaos i en stat. Men jag tror att det kaos som ni har är ett planerat kaos och det är något helt annat. Ett sätt att skapa makt över människor genom att skapa förvirring. Det är som sinnesjukdom i en samhällskropp. 

 

 
Jag tänker på en gammal tant som är död sedan länge och inte har några släktingar. När jag var liten bodde hon i ett fallfärdigt hus i skogen och gick upp på natten för att hämta mjölk hos grannen. Hon var en sådan som barnen som bodde i närheten av berättade om, som någon väldigt lustig.  Då jag blev vuxen tog min systers familj över marken där det där huset låg. De var bekymrade för henne. Det var kallt på vintern, inte alls uppvärmt och taket verkade vara på väg att rasa in. För den här människan var det inget problem direkt. Under några år hade hon bott under en gran.
 
 
Men hon hade också haft ett annat slags liv en gång, haft en egen frisörsalong. Var konstnärligt lagd och hade befunnit sig i vissa konstnärliga kretsar i Stockholm. Hon hade bott tio år i det där huset som egentligen borde varit rivit. Från början var det sagt att hon skulle bo öve en sommar. Trots att hon levde som hon gjorde så hade hon några vänner kvar som hjälpte henne ibland.  Men det gick i princip inte att föra ett riktigt samtal med henne. Hon hade många djupa tankar men det var helt förvirrat. Fast min syster, hennes man, och barnen tyckte mycket om henne ändå. De fascinerades över henne. Ibland kom hon hem till dem med presenter till barnen. 
 
Tillslut så ordnade de så att hon fick en lägenhet i stan. Jag var med på ett besök där. Hon hade absolut ingenting i lägenheten. Ingen säng.  Inga mattor. Ett bord fanns i köket. Jag undrade under hela besöket var hon sov, men jag antog att hon hade något i garderoben som hon rullade ut. Du kanske undrar varför ingen hjälpte henne att få möbler. Jo för att hon hade kvar sin integritet och det avskalade absurt enkla var den stil hon föredrog. Annars hade hon nog aldrig bott vare sig under en gran eller i ett fallfärdigt hus. Fattigdom var inte hennes problematik. Det såg bara ut så. Vi skulle få te och det tog två timmar innan teet kom på bordet. Jag  överdriver inte. Kanske tog det tom lite längre tid.Vi höll på att aldrig komma därifrån.  För det var så mycket som hon skulle prata om och så mycket förvirrade ordningar innan hon fick fram rätt saker i den här lägenheten där det egentligen inte fanns någonting. Jag tänker att hon var lite som allmäntillståndet i Mogadishu. Helt förvirrad stad och helt förvirrad människa. Inte kreativt kaos utan bara en stor oförståelse för hur saker och ting hörde ihop. Men skillnaden är förståss i faran. Den här kvinnan var inte farlig för någon. Mogdiashu är farligt för många. 
 

Socialt kontrakt

Kategori: Allmänt

Jag befinner mig i ett land i Afrikas horn. Landet brukade kallas Somalia. Det är här jag föddes och levde under min barndoms - och en bit in i  ungdomstiden. Landet jag växte upp i var fint, välordnat, rikt, vackert och fredsfullt. Som barn kommer jag ihåg att alla barn fick gå i skolan och sedan till universitet utan kostnad. Sjukvården var också kostnadsfri. Grannarna var som våra föräldrar. De deltog i vår uppfostran. Det fanns sociala kontrakt mellan staten och samhället. Hela den  gamla offentliga sektorn byggdes av frivilliga gemensamma samhällskrafter. Folk då kände att de offentliga institutionerna såsom skolor, sjukhus, poliskontor osv var deras gemensamma pott. Folk höll ihop för att delta i uppbyggnaden av landets viktiga nationsapparater. De upprätthöll lag och ordning. 

Vi upppfostrades att repektera oss själva och andra människor oavsett färg, funktionalitet, kön, ras, religion och ideologi. När gäster kom hem till oss och sängarna inte räckte till alla sa var det vi unga som sov på madrasser på golvet. Aldrig de vuxna. Vi protesterade inte for att vi visste att vara föräldrar var de som bestämde i deras hus. Vi var deras barn som skulle lyssna på dem. Det kändes som en norm att vuxna får plats först och sedan barnen. De trampade aldrig på vår gemensamma yta att leva i. Vår tolkningen av att leva så var att vi håller ihop och att vi delar det vi har. De som var gäster förväntades av att de skulle göra detsamma för våra föräldrar eller andra vuxna om var gäster hos dem. Det var ett förhållningsätt som gick ut på att ge och ta. 
 
 
Det kollektiva levnadssättet satte sig i ryggmärgen hos oss alla som växte upp i det gamla Somalia. I de som vuxit upp i det nya Somalia med inbördeskrig har fått leva på ett annat sätt. 
 
Den som har mest ammunition och flesta vapen (den starka) får överleva. Den har sorten av överlevnadsstartegi har förstört det kollektiva levnadsförhållandet. Idag tanker man på ett annat sätt.
 
Vad får jag om jag gör det är en vanlig fråga hos många. Det är inte endast levnadssättet, tankesättet som verkar annorlunda. Även färgen, kroppshållningen och språkbruket och dialekterna har ändrats. Byggnaderna i städerna ser slitna och övergivna ut. 
 
Man får en spök-känsla när man åker i Mogadishu. Vissa stadsdelar är en rent spökliknande. Man får skräckslagna vibrationer i kroppen när man är där. På kvällarna i Mogadishu ser man det mörkaste av det mörkret. Det lyser inomhus. Men staden är så mörk att man blir rädd. Det känns om att det hänger något i atmosfären över staden. 
 
När man samtalar med de som har varit här under alla dessa år så ser de ljuset i mörkret, ljus som  varken mina ögon eller andra inte ser. De säger ofta att " man vet aldrig vad som händer under natten".
 
Folk berättar om olika krig som har inträffat här. De kallar det fyra månaderskriget, det  6 månaders kriget osv. Det värsta enligt dem var det 6 månaders kriget då Etiopien invaderade Mogadishu. Jag frågar om det var  värst för att det var en icke somalisk trupp som krigade här eller har etiopiska truppen massakerat fler somalier? 

Jag får svaret om att de var monster, icke människor för hur de dödade somalier. De kom med De kom med moderna vapen och fordon och mördade allt som rörde sig. Hela stan förstördes. Tunga vapen skickades till bostadsområden och de bryde sig inte om deras missiler träffade på och dödade civila eller rebeller. 
 
De hade inga hjärtan och skilde inte somalier och somalier. Rebellerna var somalier och civila var somalier, tillägger de.
 
Jag har börjat intervjua folk som jag lärt känna, både man, kvinnor, äldre och unga.  Har är en berättelse som en man berättade:
 
Det var en sen kväll. Han var i den nya stadsdelen Xamar och ville komma till Km4 som ar en annan stadsdel i Mogadishu.
Jag åkte med en minibuss som fungerade som lokaltrafik. Det finns massa olagliga vägspärrar mellan stadsdelarna. Vissa som kör minibussarna luras. När de kommer halvvägs tar de passagerarnas pengar och innan de kommer fram till vägspärrarna så får man lämna bussen. 
 
Alla är medvetna om att så kan hända. Så en kväll åkte vi med en sådan buss. Bland passagerarna fanns en enda kvinna som hade niqab, helt täckt och det är vid niotiden.Som läget var så var det alldeles försent för en kvinna att åka bussi Mogadishu då. 
 
De flesta män som åkte med bussen var vi lagerarbetare. Vi undrade   vad hon gjorde där och varför hon var hon ute så  sent. Så fort bussen åkte borjade alla grabbar att prata illa om kvinnan,  fast hon hörde dem. Utan att tänka särskilt så sa jag att de skulle lämna henne ifred, att hon var en människa som vi. När föraren stoppade bussen och sa att han inte kunde fortsätta åka vidare fast han fått våra pengar så började alla protestera högt. De vägrade stiga av. Kvinnan sa att det var ok, att hon ville stiga av. 
 
Hon öppnade dörren och gick runt bilen,  kom till förarens sida och tog upp en AK47 som hon hade under kläderna. När han såg vapnet blev han tyst. De högljudda grabbarna tystnade också. 
 
 Hon satte sig bredvid föraren och berättade för honom vart han ska köra. Efter en bit sa hon till honom att svänga. 
 
 
Hon ställde sig framför dörren och sa till föraren att köra dit hon ville. Vi alla blev gislantagna av henne. Vi kom till ett mörkt ställe där det fanns ett helt gäng beväpnade mördare, alltså hennes grupp.De sa att vi alla måste komma ut ur bilen, vilket vi gjorde. De sa till oss att ta av alla kläder. Vilket vi gjorde. Hon kom fram till mig innan jag tog av alla kläder och sa till mig att jag inte behövde klä av mig utan att jag kunde gå. Jag hade några vänner bland de som var kvar så jag bad henne att vänta pa dem. Ok sa hon, vänta på dem vid sidan. Hennes killar tog allt från grabbarna. Nakna sa hon, nu kan ni gå. Ni ska vara glada att jag inte dödade er. Vi sprang därifrån så fort vi kunde. 
 
Vad hände sen?  Vi bad folk i olika hus om kläder.  Tjejen lever idag och hon arbetar som soldat i armen. Det är sa hon överlevde under kriget. Hon ägde olika vägspärrar mellan den Nya xamar och Tarabuunka. Efter det blev vi bekanta och även i dag vet jag var hon bor. 
Hon har barn och familj. Hon har egen säkerhetstrupp som hon ringer till när hon behover hjälp. Hon berättat att hon gått igenom mycket innan hon blev som hon är i dag.Hon har förlorat många av sina familjemedlemmar och blivit våldtagen många gånger. Det ovanliga i det här var att det var en kvinna som gjorde något sådant. Att män gjorde så var vanligt. Men också att det kom naturligt att jag sa ifrån. Jag tyckte det var så orättvist att den enda kvinnan som var på bussen fick höra så mycket skit bara för att hon var kvinna. Att det hjälpte att jag sa ifrån. 
 
 
 
Nar jag var ung var alla människor i det har landet, somalier och muslimer. Nu finns takfiir, alislah, ahlusunna walijtimaaca, xisbulislam, alshabab, tabliiq, damjadid och somalilander, jubbalander, puntlander osv. Olk. Förr talade alla i Somalia somaliska. 
 
Nu talar man somaliska och maay. Maay förstår jag inte helt. Vi hade ett land och en president.
Begrepet, “Den nya Somalia” hörde jag  första gången från den nuvarande presidenten for den federala somaliska repupliken. Nuförtiden finns det mer än tre presidenter.
 
Landet är splittrat. Folk är uppdelat i olika folkgrupper . Det är så förvirrat när det gäller identitet och vart man hör hemma.
 
Folk som är födda och uppvuxna i Mogadishu har inte lätt att påstå att Mogadishu är deras hemvist.Även om de inte ens sett andra delar av landet men säger man till dem att de hör hemma nagon annan stans i landet bara för att de tillhör en folkgrupp de inte ens känner till. 
 
Jag har besökt min hemby men klarade inte av att vara där mer än två veckor. Jag kände nästan ingen som bodde där. Alla människor som jag växte upp med har antingen lämnat regionen eller dödats under kriget. 
 
Jag kunde inte känna igen mig i staden. Jag var en riktig främling i min hemby. Ingenting var likt. Jag känner mig mer hemma i Göteborg än den by jag föddes. Jag levde i byn tills jag fyllde 13 år. 
I Göteborg levde jag från 1996 – 2011. Där känner jag mer folk än i min lilla älskade hemby. Vad värderar man mest? Ett ställe där man vill vara eller det sociala nätverket?
 
Väldigt få personer jag kände under min barndom fanns kvar, inte ens dem hade jag mycket att dela med. Andra var avlägsna släktingar.  Miljön har ändrats mycket. Förutom den röda sanden som jag älskar och den gröna när det är regnpriod. Jag kom på namnen på alla buskar och träd. Det var det som räddade mig för jag var dar max 14 dagar. Jag och min mor var där for att bygga hus åt vår familj. Under tiden vi byggde huset undrade jag hela tiden vem som skulle komma att bo där. Att vi byggde berodde på att det var prestige för mamma, så jag gjorde det förmodligen för mammas skull. Inte ens jag och mamma hade något speciellt att prata om. Vi har växt ifrån varandra eftersom vi inte levt tillsammans på 30 år. Det märkliga är att jag trots dessa upplevelser ändå köpte ännu mer mark i min hemby. 
 
I Mogadishu har några vänner som var i samma situation som jag . Vi bodde alla på olika hotell, käkade restaurangmat och kunde besöka några få ställen i Mogadishu efter klockan tre på eftermiddagen. Efter den tiden måste alla vara på sina hotellrum för säkerhetens skull. 
 
De flesta som bodde i samma hotell som jag, var från utlandet. Folk som återvänt till Somalia. Folk med olika bakgrunder och från olika sociala grupper,  från Somalias fd FN ambassador till hövdingar till efterlysta krigherrar.  Jag kände till nagon av dessa mannsikor men vi blev tvungna att umgas med varadra eftersom alla var tvugna att vistas dar I det mesta av vara tid.
I ett samhälle med musliska värderingar, med männsikor med nomadiska normer och traditioner, med männsikor med den gamla skolan om den afrikanska  vetenskapliga socialismen som var då den styrande politiska ideologin, där religionen hade lite att inflytande.Unga somalier, födda och uppväxta i Usa och Europa, med moderna individualistiska kapitalistiska ideologier. Andra som blind tror på blandekonomi som har mött i väst. Vi fanns i en hotellkorridor och diskuterade dag in och dag ut om Somalias framtid. Där fanns till och med människor med  rasideologiska uppfattningar. Korridoren var en mötesplats där folk satte sig tidigt på morgonen for att ha sina möten eller helt enkelt dricka kaffe eller tea och under tiden träffa andra som bodde på hotellet.
 
Nästan alla var ledsna över vad Mogadishu fövandlats till, ett spökliknade ställe. Alla kommer ihåg hur vacker den här staden var. Hur många lyckliga år de hade haft i Mogadishu. Några var affärsmän. Andra hade  arbetat för den gamla regeringens ministrar, varit ambassadörer högt uppsatta militärer eller poliser. 
 
Idag är nästan alla arbetslös,  pensionärer och flyktingar i Väst varlden eller arabvärlden. Nästan alla förutom en ung kvinna som ville sälja alla sina hus eller mark/tomt och lämna Somalia for gott. De som var unga hade hopp om att få jobb eller starta företag. 
 
Diskussionerna handlade mest om Somalias framtid och icke framtid, hopp eller uppgivelse. De flesta manniskorna var vakna till sent på nätterna och sov under dagen. Några gick tidigt på morgonen for att träffa hus – och tomt- mäklare,  som var riktigt riktig maffialiknande grabbar. Självlärda med de vardagliga överlevnads instinkter och forhållninssätt till penningvärlden,  mest till dollar. 
 
Det finns otroligt många komiska berattelser om dessa mäklare. Så här fungerade det: En maklare kommer till den som vill sälja ett hus eller en bit mark. Det kan hända att huset ar ockuperat. Först ska man snacka om hur man ska få ut ockupanterna. Det innebär att säljaren betalar tusen- tals dollar till polis och domstolsfolk för att få ett papper som säger att ockupanterna ska flytta.
 
Men för att säljaren ska få detta brev så ska han bevisa att han äger huset. Tänk då att den människa som flyr för sitt liv inte tog med sig sina papper, så är det vanligtvis när folk flyr. 
 
 For att han eller hon ska få pappret ska hon eller han gå till en man som har hela registret over Mogadishu. Han plundrade från landverketskontoret när regeringen kollapsade 1991.
 
Till den mannen skall man kunna säga när man fick huset, marken och namnet på ägaren. Mannen kollar registret under det året. Hittar han dig där ska du betala 100 dollar. Om ditt hus typ kostar 1 miljon på marknaden, ska du minsann betala mellan $5000 – 30.000 fast det inte ar sakert att du lyckas få sålt huset som i sig är förstört. Om det är en tomt sa är det samma system som galler. Är du lycklig och har dina papper med dig sa kopierar du originalet och lämnar kopian till maklarna for att hitta köpare. 
 
Om du har alla lagliga papper för en tomt men inte kan hitta din tomt så finns det ingenjörer/gemoetrister. De har en karta över Mogadishu där de kan se exakt var din tomt ligger. De utgår från ditt registeringsnummer. Du ska betala dem for att de ska visa dig och mäklaren var din tomt ligger. Hur mycket du maste betala dem beror på värdet pa din tomt/mark. Vad jag vill komma åt är att man måste ha mycket pengar för att komma åt sina ägodelar. 
 
 
Jag har träffat en kvinna som har varit har i Mogadishu tva år och som ännu inte har fått tillbaka sina hus. Om man besöker regionsdomstolen sa tror man att halva Somalia är där. Det är en av de mest riskfyllda ställen att vara på. Det har attackerades flera gånger. Det är många som mördats när de krävt tillbaka sin mark. 
 
 
Staden är uppdelat mellan olika krigsherrar som fanns innan denna regerigen tog over makten. Mäklarna ar kopplade till olika stadsdelar beroende pa vilken folkgrupp som dominerar i stadsdelen. Staden har samma mönster och beteende som krigsherrarna som har krigat mot varandra under alla de 22 åren.  Man legaliserade krigsherrerna som fanns och utnämnde dem till stadsdelarnas chefer. Deras lejade banditer under inbördeskriget bytte skjorta till regeringspoliser eller säkerhetsarmen. Regeringen har inte mycket att säga till dem. Vill de hindra ett domstolsbeslut sa är det inte mycket som kan hända dem. Det gäller att betala dem lite för deras tjänster. I fall de vräker folk från ett ockuperat hus annars ändras ingenting för ägarens del. För att rättvisan ska vinna i Mogadishu krävs ett mirakel som kan överträffa dessa krigsherrar som bytte banditskjortan mot regeringsskjorta. 
 Vissa stadsdelar kan inte ens polischefen åka till.
 
Det finns ett stort gap mellan staten/regeringen och det civila samhället. Landet är långt ifrån att vara stabilt. Om ett land ska fungera rättvist sa ska det finnas ett slags social kontrakt mellan samhället och staten. Medborgarna ska kanna sig trygga och  rättssäkerheten skall fungera. Det är  lång väg att gå för att få tillbaks den kosmopolitiska Mogaduishu där alla kände sig hemma. Mogadishu är idag en stad styrd av en folkgrupp. Det är sant alla 16 stadsdelars chefer tillhor till en enda folkgrupp. Vissa av de var krigsherrar och var ansvariga för att många har förlorat sina liv. 

/Wilo


 

Samma värld och låt mig bära slöja

Kategori: Allmänt

Det är ändå samma värld vi lever i. Det förstår jag när jag läser om kolonialismen i Somalia. När jag läser om censuren, så ser jag att det är samma skit i Somalia som Sverige, fast i olika procent. Som Gudrun Schyman en gång sa, det sitter i huvudet.

För jag tror att vi lever med kolonialismen inom oss. Vi är formade av det men utan att vi är medvetna om det. Ibland är det tom så att de som är värst drabbade försvarar det mest. För det blir så svårt för dem om de skulle börja ifrågasätta. Men det handlar om hur vår tankestrukturer är uppbyggda. Hur vi bygger våra berättelser bestämmer hur vi ser världen.

Jag känner ett stort hat mot människor som definierar sig som goda. Som inte är medvetna av vilka strukturer de är uppbyggda av. Det låter kanske strängt men i själva verket ger dig min ett slags harmoni. Jag går inte omkring och känner mig dålig utan tycker jag duger som jag är. Skulden ligger inte i den egna kroppen, den är kollektiv.

För att överleva har jag bestämt mig för att tro på framtiden, att förändring är möjlig. Att det globaliserade samhället har gett mig möjlighet att träffa dig ser jag som ett tecken. Egentligen tycker jag det borde vara skottpengar på sådana som menar att det var bättre för.

 

Jag tror på framtiden för att jag ser det som min enda riktigt viktiga plikt. Jag tror på förändring för det förhindrar mig från desperation. Det är en ren överlevnadsinstinkt.

Det är mycket som jag vill berätta för dig. Har du hör talas om att det var ett slöjuppror i Sverige för någon månad sedan? Det var en kvinna som blev misshandlad för att hon bar slöja. Sedan så svarade många av Sveriges kvinnor genom att själva börja använda slöja under ett par dagar som en slags protest. Hur trivs du i din slöja? Vad tycker du om slöjupproret?

Jag har under många år funderat på att börja använda slöja. Men jag törs inte riktigt. Anledningen till att jag vill börja med slöja, ibland när jag känner för det, är att jag ser slöjbärandet av i dag som ett kvinnoförtryck. Men jag tror att om en sådan som jag och andra ickemuslimer börja bära slöja, så skulle den förtryckande symboliken förtas. Jag ser väldigt mycket fördelar med att kunna vara fri att bära slöja ibland, tom burka. Ibland känner man ju sig så himlans trött, vill kunna gömma sig.

Man måste förändra i folks hjärnor. Hela mitt liv har jag känt mig som jag varit i krig mot olika sjuka samhällsstrukturer. Helt omedvetet när jag var liten och sen har denna omedvetenheten blivit en stor del av min vuxna medvetna väg. Det är också ren överlevnads instinkt. En sorts bortskämdhet antar jag. Mina föräldrar lade aldrig speciellt mycket krut på att försöka forma mig. Det är på gott och ont. Jag pendlar mellan att känna mig oerhört fri och helt bortkommen. Jag är hur stark som helst. Men jag hade aldrig klarat mig i Somalia. Förmodligen hade jag dött bara av att lyssna på er landlords samtal om att koka ägg och the.

Vi har väldigt många fler träffar på vår blogg än andra bloggar jag skrivit i.Fast en majoritet av träffarna är från USA. Detta känns lite skumt. Jag avslutar därför med en sång som jag tänkt på hela dagen.

 

Wilo Abdulle skriver

Kategori: Allmänt


Gällande yttrandefrihet i sociala medier så har jag fått varningar från journalister och aktivister i Somalia och andra länder. De säger att jag ska sluta skriva sa kritiska artiklar om situationen i Somalia och om vad väst gör i  Somalia. Som du kanske märkt det så skriver jag inte så mycket nu förtiden. Jag vet att min vän inte mördades av några som ville kidnappa den svenska kvinnan som var med honom. Han mördades för att han var en aktivist som uttalade sig om orättvisorna i Somalia. Han ville organisera de som blivit slavar i Somalia. Han ville åstadkomma en förändring inifrån.Vi hade mycket gemensamt, han och jag. Skillnaden på hur vi arbetade och hur jag valde att jobba var avgörande för att han miste sitt liv. Jag väljer att hålla mig i bakgrunden och inte vara förfronten i  det jag är engagerad i. Det gjorde jag också när jag levde i Sverige.
Jag och mina medarbetare  syns inte men jobbar dag och natt for att öka medvetenheten om orättvisorna hos folk. Hur folk ska förändra sina situationer så att det blir bättre for dem. Det går genom att de först ska kunna formulera vad som är utmaningar och sedan hitta egna lösningar till utmaningarna. Vi är med i processen och inte utförandet av deras aktioner. Vi gör inte arbetet för eller åt dem. Vi håller oss i för att hjälpa till att bakgrunden for slutföra det de har beslutat om att göra. Jag har valt att publicera artiklar utan mitt riktiga namn pa populara somaliska hemsidor. Jag har skapat olika aktivisiska grupper och hemsidor där det inte syns att det är jag som står bakom dem.
Jag har träffat och intervjuat somaliska politiker utan att de vet att det är jag. Jag suttit  på olika möten där  diskutterat om riktig vidriga idéer om Somalis framtid,  där man har sålt de mest bördigast jorbruksområden i  Somalia till olika utländskt ägda multinationella företag. 
De mest framstående länder som har ingått i sådana kontrakt med Somalia är arabiska länder och Kina. Tusentals av den inhemska lantbruksbefolkningen i sådana områden har tvångsförflyttats.  Se konflikten I middle och lower shabeele. Detta har skapat inhemska flyktingar som idag lever I misserabla situationer I Mogadishu och i andra stader I Somalia. Samma folk som har skapat miserabla situationer försöker få övriga världen att ge Somalia bistånd så att de kan hjälpa flyktingarna. 
Jag bevittnar ett land som kontraktiseras till I –lander som förvandlat Somalia till små enklaver. Där det finns olja har man skrivit kontrakt med ett  tre månader gammalt brittisk företag. Somaliska medborgarna har blivit  antingen terrorister som är hot mot omvärlden och/eller till behövande flyktingar innanför och utanför landet.
När jag rest runt i Somalia har jag sett ett rikt land med en liten befolkning. Somalia skulle kunna vara en av de rikaste länderna i världen om man hade fred. Somalier är entreprenörer som inom kort skulle kunna förvandla Somalia till Afrikas affär och jordbruksmästare. 
De få somalierna som arbetar mot västvärldens är wahabisternas förlängda armar.Wahabisterna är Somalias värsta hinder mot stabilitet, fred och hållbar utveckling. 
Det värsta är inte yttre krafter utan det är deras förlängda armar som finns bland oss somalier. Makthavarna i Somalia idag beskrivs tydligt och klart av Franz Fanons bok: svart hud vit mask. Omvärldens styrande formula som appliceras I Somalia har också applicerats I Kongo DRC. Afrikanska trupper används som fredsbevarande i Somalia och i Kongo, men de gör något helt annat än fredsbevarande. De tvingar somaliska medborgare att acceptera att bli ockuperade och koloniserade år 2013. Det som sker i Somalia är styrt uppifrån. Alla de viktiga landsuppfattande och Somalias framtida beslut fattas utanför Somalias mark. Nar somaliska presidenten skriver under kontrakt med utlänningar traffar han dem  alltid på den internationella flygplatsen I Mogadishu. Nästan aldrig på hans kontor.
 
De människor som är rikast och de som sitter på de högsta positionerna i i den federala republiken är personer som arbetade i non governmental organisations (NGOs) under inbördeskriget. De kallas NGOister. Jag vill inte nämna deras namn har, men det är känt i  Somalia vilka de är. De internationella biståndsgivarna vet vilka de är. De samarbetar fortfarande eftersom den internationella bistandsindustrin har skapat värdefulla relationer med de få NGOisterna som styr Somalia. Man kan inte styra ett land med en sådan maktrelation där det finns biståndsgivare och biståndstagare.  Den senast är alltid i ett underlaget förhållande till den som ger. Biståndsgivarna har sina egna villkor medan biståndstagare saknar sådana. De få högst uppsatta personerna i den nationella styrande nivån pratar alltid om att somalia behover hjälp från omvärlden. 
Jag hänger på där du har avslutat med ditt senaste inlägg nämligen: “Kanske är detta en del av vägen neråt. En del påstår att västvärldens ekonomiska guldålder bara är en parentes i världshistorien. Det kan jag gott tänka mig när jag ser hur dåligt folk tar vara på vad vi har”.
Västvärlden och deras förlängda armar (få somalier) som också samarbetar med Turkiet som är den tydliga springpojken för USA i Somalia kör Somalia till potten. Jag menar, det politiska systemmet som finns i Somalia idag verkar det vara en motorvag som planas för hur vastvärlden ska suga somalias blod.
 Kriget is Somalia har orskat många somaliers liv och har gjort miljon tals somalier till flyktingar. Detta är en parentes i det världen planerar att göra I Somalia. Det kan jag förutspå  när jag så tydligt ser turkarna gör här och varfö och med tanke på den plan EU och USA har gjort för Somalia. De har lyckats att engagera Afrikanska stater att ta fram unga friska Afrikanska soldater som genomfor Afrikan mission in Somalia (AMISOM). 
Västvarlden har valt presidenten i Uganda for att bli högsta chefen i Somalia och det är inte en slump. Vi vet vad han har gjort I Kongo. Han har sina trupper i Kongo där naturtillgånger plundras, kongoliser tvings fly från sina byar och drivas till flyktingförläggningar. Landet distabliseras. Det är med samma krigsförande formula som Musaveni har fått mandat att genomföra i Somalia. Grungläggande orsak till att sa många länder är inblandade i både Somalia och Kongo är att det finns stora orörda naturtillgångar. 
Somalia ar ett riktigt vackert och rikt land med endast 10 -12 miljoner invånare. Vi vill ta vara på vad vi har men det finns andra som inte kan acceptera att vi äger vad vi har I Somalia.
Att Storbritanien har fått huvudrollen är inte heller en ren slump. Att Turkiet helt plötsligt kom in bilden och framhåller med sin välgörenhetsroll förvånar mig inte heller. Vi vet idag hur det globala politiska spelet ser ut och vad som händer globalt. Västvärlden har fatt kalla fötter for att Kina har kommit in i kontinenten.  De koloniserade länderna ska man tvinga att hållas hårt med fd kolonisatorerna. Den nuvarande somaliska regeringen ha återupptagit kontakten med Storbritanien och Italien (fd kolonisatorerna). England fått huvudrullen av EU for att “hjälpa” Somalia.
Turkiet  utnyttjar situationen genom att göra gemensam sak med muslimska brödrar/systerskapet  för att förklara varför det varit så mycket svält och krig i Somalia.  Vad billigt det låter! Vi har svultit, dödats sedan 1991 och de visste om det. Turkarna säger att vi är här för att Hjälpa muslimska bröder och systrar. 
 Varför nu? Vi har svalt, flytt och dödats sen 1991 och de visste om det. Var de inte muslimer 1991- 1993 nar nästa en miljon somalier dog av svalt? När alla tidningar hade sådana här rubriker:  HELVETET PÅ JORDEN
Jag vet utan tvekan vad Somalia har och att inga somalier behöver svälta i Somalia. Men på grund av inbördeskrig har folk tvingats att dö av hunger. Folk som ar fattiga I Somalia kan inte vara dar de kan odla, fiska och vagga sina boskap dar det finns betsmark. Folk har tvingats till fattigdom på grund av att inbordeskriget har beställts och förlängts av icke somalier men utforts av deras förlängda armar.
Idag säger man att terroristgrupper finns i Somalia och att de är ett globalt hot. Somalia är deras bas, sägs det också. Därför ska varlden “hjälpa” Somalia med vapen och med ekonomiskt medel for aatt kampa mot terrorister. Det vet vi ocksa hur denna grupp skapats och vilka som är med och förlänger kriget i Somalia. Dessa grupper använder somalier som självmordsbombare. Det är somalier som dör på det sättet och offren som dör av attackerna är somalier. Vilka är de som styr terrorgrupperna? De är inte somalier. Under 22 år har man lyckats inveckla problemen i Somalia. Man har lyckats förstöra somaliska folkets integritet och dignitet. Man har kompliserat den politiska situationen genom att skapa sa mpnga olika grupper som man satt mot varandra. Det har varit en karusell sen 1991. Jag undrar vilken grupp som kommer after Al- X.
För att vi somalier ska komma ut ur den har karusellen så måste vi ta tllbaka det Somaliska landet, vår integritet, dignitet och nationella suveränitet. Vi måste själva äga Somalia frågan. I dagsläget är äger andra länder frågan. Det har skapats en osynlig mur mellan oss somalier. Fortsätter vi gå i den riktning som britterna leder oss och den ockupation som turkarna utsätter oss för så kommer vi hamna i samma situation som i Palestina. 
Människor med tydliga polistik analys om den politiska riktlinjen som sattes upp for Somalia på London konferensen, Istanbul mötet, och senast på Bryssel konferensen kan se symboler som tyder på att det byggs en oåterkallelig mur. I en snar framtid kan Somalia inte längre påstås tillhöra somalierna. 
 

Vad ska jag svara?

Kategori: Allmänt

Wilo
Tack för din text. Jag har tänkt så oerhört mycket på den. Tänkt på den där mannen som ni hyr av, hur jobbigt det måste vara att lyssna på sådan skit. Tänkt på hela situationen i Mogadishu. Funderat men inte direkt så att jag förstår något. Jag är mest förundrad.

Själv lever jag i ett överflödssamhälle. Trots att det var flera år sedan som Tim Jackson började skapa opinion för välfärd utan  tillväxt så är tillväxt det enda idén politiker har. Det är som de har någon allvarlig  hjärnskada. Traumatiserade de också kanske.


Det är sådant överflöd i Sverige att folk tjänar på att ta sig hit från Rumänien och tigga pengar, att leva på våra smulor är alltså lönsamt. Men det vet du. 

Jag funderar på alla lyxproblem vi har. Som vi är så medvetna om att de är lyxproblem. Jag funderar på vår dåliga förmåga att utnyttja vår yttrandefrihet. Särskilt tydligt blir det nu när din och min blogg med bloggers hjälp blivit censurerad i Somalia. 

Det finns  många människor som menar att man inte ska prata politik i sociala medier. De tror att det kan skada dem. Jag är väl lite inne på motsatt åsikt. Det kan skada oss om vi inte utnyttjar vår yttrandefrihet. Vi skapar en psykosocial-diktatur, bara för att vi är bortskämda och för att vi börjar inbilla oss att livet är någon sorts finare middagsbjudning, där det gäller att hålla balansen. Det finns så mycket positiv grogrund i det öppna samtalet. Så mycket negativ med att inte våga prata. Jag förundrad över hur tysta folk kan vara, hur mycket småsaker som man är rädd för. Lyxproblem kanske, men varför inte rätta till enkla saker som man kan ändra bara genom att öppna på käften? Var i finns självrespekten i att inte låta andra få veta vad man tycker? 



Ett exempel från verkligheten är en konflikt vi har på biblioteken i Göteborgs stad. Några medarbetare uttalade sig i radion om ett beslut som de tyckte var dåligt. Detta fick några andra att reagera kraftig och menat att uttalandet var illojalt. Jag har också hört om arbetsplatser i Göteborgs stad där de anställda uppmanas att inte tala med media. Det är ju lagbrott att ens säga något sådant. Men att tro på att yttrandefriheten är något skadligt det är riktigt ruggigt. De institutionerna jag pratar om är folkbibliotek och de som skall företräda yttrandefriheten. Riktigt skrämmande. 

Ett liknande exempel hade jag från vår egen stadsdel Wilo, Östra Göteborg. Jag tror det var när du var kvar så skulle Sara Beisher komma och föreläsa. Sara Beisher har skrivit en roman Jag ska egentligen inte jobba här, som är en kritisk bok om åldringsvården. Vi vill sprida info om detta föredrag bland folk i vår stadsdel som jobbade i åldringsvården. Men då fick vi höra att det var olämpligt. Vår dåvarande chef gjorde också ett lite vagt uttalande som stödde idén om att det var dumt att sprida sådant här, de kunde få besvärliga konsekvenser för stadsdelen på sikt. Så dumt. Vi fick i alla fall absolut inte skicka ut info om detta till anställda i stadsdelen.


Kanske är detta en del av vägen neråt. En del påstår att västvärldens ekonomiska guldålder bara är en parentes i världshistorien. Det kan jag gott tänka mig när jag ser hur dåligt folk tar vara på vad vi har. 

The aftermath of the civil war

Kategori: Allmänt

Jo, det är samma värld vi lever i men det är ändå så jäkla olikt

Det har varit ett långvarigt inbördeskrig i Somalia. Kriget kom till Mogadishu 1991. Enormt många människor har flytt till andra regioner och t.o.m till andra länder. Otroligt många människor har invaderat Mogadishu. De kom från vissa regioner i Somalia. De tog över all mark och byggnader som ägts av de som flytt från Mogadishu. Efter 22 år så är det tredje generationen som är bosatta på denna ockuperade mark och i dessa hus. Tredje generationens ockupanter tror att dessa marken och byggnader var deras fars eller farfars ägodelar. Den här kategorin av människor är majoriteten av människorna som i dag bor Mogadishu.
 
Den 26 januari 1991 var en söndag. De tar en allmänt känd definition I Somalia idag att man kallar dem “Sunday people” in Mogadishu. Den första gången jag hörde den har definitionen var när jag läste en ansökan fran en lokal organisation i Somalia. Organisationen sökte bidrag från Forumsyd I Sverige. Det var 2012. Det var en beskrivning av de som invaderat och övertagit marken i Mogadishu. 
 
De offentliga myndigheternas ägodelar plundrades efter den 26 januari 1991 när regeringen kollapsade och presidenten lämnade landet. Alla offentliga dokument förstördes. Folk började bosätta sig i de offentliga myndigheternas byggnader. Barn har växt upp och fötts i dessa byggnader. I dag bor de första ockupanternas barnbarn där. Ingen har förklarat för dessa barnbarn vad som hände då och vad som händer nu. 
 
 
Obeskrivliga, omänskliga och fruktansvärda händelser har dessa barn bevittnat under alla dessa år. Barnen och barnbarnen  till Sunday people  har dehumaniserats. Vuxna krigsherrar som krigade för makten var ansvarige för att folk drabbades av kriget. Mogadishu förstördes med grunden. Folket i och omkring Mogadishu blev gisslantagna av krigsherrarna.
 
De uppkom oräkneliga inhemska flyktingar som inte sågs som människor.  De kunde inte ens återvända till sina ursprungliga regioner som deras farföräldrar kom ifrån.
 
Demografin i landet har ändrats pa grund av inhemska flyktingströmmar. Landet blev som små enklaver i samma land. Homogena folkgrupper bosatte sig i olika regioner. Fler och fler människor bosatte sig i inhemska flyktingförläggningar.
 
Människorna på landsbygden minskades kolosalt. Den inhemska produktionen stannades upp på grund av otryggheten pa landsbyggden. Lantbrukarna flydde, fiskarna flydde och nomaderna flydde. Samtidigt blev det återkommande torka i landet. Den somaliska valutan blev värdelös. Ingen handel innanför och utanför landet. 
 
Det blev total anarki i Somalia. Människorna som har levt under de här omständigheterna i så många år har påverkats både fysiskt och psykiskt. Det ar väl inte konstigt att de saknar empati. När jag är i stan och handlar så ser jag väldigt många traumatiserade barn och ungdomar. De verkar frånvarande. De flesta människor i den här staden och andra städer jag besöker verkar vara apatiska. Det är inte mycket de bryr sig om. De är kraftlösa och hopplösheten är stor hos många. En sak som de flesta verkar ha gemensamt är att de saknar lugnet eller freden. 
 
 
När vi samtalar så beskriver de saker och ting på ett banalt satt. Om du till exempel går till en affar och vill köpa typ en termos, sa förklarar de först vad en termos är och vad den är till för.
 
Vi är en grupp som bor kollektivt. Vi har hyrt av en man som lagar maten åt oss. Han säger att han varit chef för en fem stjärnigt hotell  Jag undrar var det hotellet finns. Mannen har ju bott i Mogadishu under inbördeskriget och innan dess var han skolbarn. Kanske 10 år. Vi har väldigt svart att förstå honom. Han förklarar allt for oss. Hur man lagar pasta, hur man kokar tea osv. Vi upplever att ett sådant beteende är vanligt bland lokalbefolkningen i Mogadishu.
 
Häromdagen var jag och min kompis från London på ett företag som har internet-tjänst.Vi ville ha internet hemma. Vi köpte ett modem från dem. Killen som jobbade på företaget förklarade allt. Han sa att vi skulle sätta upp modemet på väggen men inte slå spiken på modemet, utan slå spiken på väggen!Det är så ni ska göra tillade han.  Jag och min kompis tittade på varandra.Seriöst! 
 
I Mogadishu kan du köpa allt, men produkterna är specifikt utvald för Somalia. Dåligt kvalité tillverkat i China. Man köper de billigaste produkterna och betalar maximalt. Det är så dyrt. En schampo som är värdelöst kostar typ $7 -10 dollar (60sek).
 
Nu är det 2013 och det verkar  som att folk är trötta på kriget, men människorna  är mitt i kriserna av kriget. De är mitt i alla hemska upplevelser av kriget. 
 
Folk i Mogadishu lever som i enklaver. De är rädda för varandra. Tillit saknas. De lever för dagen. Det är inte många som har framtidsvisioner. Inte ens politikerna tänker på vad som kan hända. De flesta människorna bär på fruktansvarda upplevelser som de inte har bearbetat. De har så mycket att berätta men det finns ingen platform eller mötesplats där de kan dela sorgen ocg upplevelser med varandra. 
 
Det finns också en girighetsroveri instinkt. Vanliga medmänskliga görandet eller tjänster har minskat eller försvunnit. Nar man säger tack till någon som har gjort en tjänst sa undrar de vad man menar med det. Nar man frågar någon på ett vanligt sätt, tex kan jag få en kopp kaffe, så svarar serviteriserna: Vi har kaffe, vad vill du ha? Och sa står de kvar och väntar på att du beställer. Om du däremot säger till servitrisen ge mig ett kopp av kaffe så hämtar han eller hon kaffet.
 
En annan sak är om du ber någon som är på väg till en affär för att köpa någonting som kostar två dollar och du ger fem dollarsedel. Då kommer du inte få tillbaka resterande tre om du inte frågar. När du frågar efter de resterande pengar sa får du en mot fråga, vill du ha dem?  Från början upplevde jag det som pinsamt att svara ja. Jag blev tyst och det tolkar de som ett nej. Det verkar vara ett trick som nästan alla använder i Somalia. Det finns massa sådana normer som folk har lärt sig under inbördeskriget. Sådana knäppa koder eller normer fanns inte under vår tid. Folk var ärligare och vanligare (kindness). Det är kanske en överlevnadstrategi som besudlar all ärlighet hos människor.
 
Jag har rest runt i Somalia och upplever mig som en alien. 
Vissa värderar mig mindre på grund av att jag är en kvinna, ung, (fast ser ung ut). Andra för att jag är annorlunda klädd och tänker på ett annat sätt. Det är mycket som skiljer oss åt. Man kan inte bli arg eller ledsen. Det är inte deras fel att det är så. Normerna som styr dem och deras tankar om andra är formade av omständigheter som är både lokala, nationella och globala. Jag bortförklarar inte deras beteende utan försöker att förstå hur mycket de blivit  påverkade av vad de har gått igenom.
 
Rättssäkerheten i Somalia är en annan femma. Den som betalar mest pengar får vad som helst. Mitt framför ögonen på dig kan någon rikare 
kan du förlora alla ägodelar om i en domstol om någon rikare påstår att hon eller han äger det som är ditt.  Du riskerar ditt liv om du inte accepterar vad domstolarna har beslutat. 
 
Wilo

Karins dröm

Kategori: Allmänt

Karins dröm

 
Wilo! Vilken fin text. Jag blev alldeles tagen.

Jag har också haft återkommande drömmar, men de har slutat. En dröm hade jag som barn. Det handlade om att jag, ofta i sällskap med min två år äldre brorson Anders, vadade omkring i ett hus fyllt av vatten. Det var märkligt och spännande. När jag blev äldre och väldigt inne på surrealism så bestämde jag mig för att  tolka vattnet som det undermedvetna. Sådant som styr oss utan att vi har riktigt koll på det.

En annan dröm som jag hade innan jag var redo att få barn var att jag gick över ett vatten med ett barn och varje gång så bara råkade jag dränka barnet, av rent slarv. Det var en hemsk dröm.

Du skriver om drömmar och vakter. Jag tänker på att vi båda lever i olika slags kontrollsamhällen. Det finns en fara i att söka kontroll i allting som jag också tror gör avtryck i människor medvetande. Man blir rädd för det okända, vare sig det handlar om möten i det egna inre eller sådant utanför sig själv som man inte förstår. Det handlar inte bara om främlingsfientlighet utan också om ett allt mer utbrett kulturförakt.


När jag skulle översätta din text till svenska alfabetet tex, då tog jag bort namn. Jag tyckte det blev för mycket okänt. Sen insåg jag att så kunde inte göra, det var både respektlöst och fel väg för att göra din situation begriplig. En disneyfiering. En väg mot det livsfarliga snusförnuftet. Den mest snusförnuftiga vi har i Sverige i dag är  Jimmie Åkesson. Kan man ens skriva den mannens namn i en blogg utan att bli nedlusad av hatsvar? Vi får se, det är i alla fall en del av den kontroll som håller på att ta över vårt samhälle.

Vi har haft en fin sommar i Göteborg. Häromdagen sprang jag genom Botaniska trädgården och blomsterprakten där är fortfarande överväldigande. I går satt jag och några grannar nere på gården och drack. Förra veckan trodde vi det var sista fredagen vi kunde sitta ute. Men den här sommaren ger sig inte.

Folket sitter fortfarande i Slottskogen hela kvällarna och en bit in på nätterna. Det har hänt något i Slottskogen under de senaste åren. Folk grillar mer. Vi har pratat om det med olika folk och kommit fram till att det är invandrare som har börjat med den här grillkulturen. Men det har hänt något annat också,  folk gymnastiserar febrilt i Slottskogen. Olika grupper rör sig i särskilda mönster. Det ser härligt ut. Jag antar att det här detta är en del av kroppskontrollen. Istället för att knarka och dricka används parken nu till rörelse. Det är inte fel och jag har alltid tränat en hel del själv. Men det är ändå samma värld, i samma tid som de andra kontrollsystemen. Samtidigt sprids en uppfattning om att livet skulle kunna gå att kontrollera.  När det egentligen bara är det ytterst ytliga som vi har någon makt över. Vad händer med ett samhälle där man tror att allt går att förstå? Vad händer med det obegripliga? Säljer vi ut det till sybillor och fredagsfyllor?




/Karin
 

Wilos dröm

Kategori: Allmänt

Wilos dröm

 

2013 – 09 -12
Mogadishu, Somalia
 
När jag levde i Sverige hade jag en återkommande mardröm. Varje gång jag drömde, brukade  drömmen återspelas och sedan forstatte den där den slutat.Drömmen utspelades mellan Boondhere districk från Nasiib buundo gatan I Mogadishu till Sayid Mohamed Abdulle Hassan statyn.
 
Jag gick frånn Nasiib buundogatan i Mogadishu till Mohammed Abdulle Hassan staty. Jag gick över Daljirka dahsoon till det stora gatan mot kvinnohuset. Jag svängde ner mot kvinnohuset vid förbi Hawo taako statyn på vänster sida. I området kring Syl och Cellegag och även framför Ex fiyoore tills jag kom fram till Sayid Statyn. Där brukade en grupp ungdomar samlas.Jag brukade vara rädd för att bli attackerad av gatubarn som vistades i området. Barnen var på båda sidorna av gatan.

De var många, slitna, hotfulla och drogade. Alltså trosiga och våldsbenägna barn i mina drömmar. I varje dröm kom jag på hur jag klarade mig förra gången. Jag kände igen barnen och ungdomar. Men det alltid fanns några okända bland dem.
 
Det värsta var att de fanns på  båda sidorna av gatan från kvinnohuset till Parlamentet. Jag visste aldrig från vilken sida de skulle attackera mig.  Det hände ibland att jag blev rånad på någonting jag hade med mig. Men ofta handlade det om att jag kände en stark rädsla. 
 
Det sjuka var att drömmen blev en rutin. Drömmen återspelades varje gång jag drömde. Men varje gång jag drömde om det kände jag mig starkare.Det blev lättare att klara sig för varje gång. Jag kunde undvika vissa saker genom att gå på rutin, men hindrades av nya omständigheter som gjorde att jag ändå varje gång beslutade mig för att gå samma väg.
 
Varje gång drömmen startades  funderade jag över varför jag drevs av att gå istället för att åka med lokaltrafiken. Trots att jag var medveten om risken att bli attackerad och skadad. Samtidigt var jag bestämd över att kunna lösa de situationer som skulle kunna hända. 
 
 Jag var vaksam, fokuserad på lösningar och gick med bestämda steg. Ibland träffade jag några som hotade mig när  jag misslyckats att samla mig. De brukade hålla sig lugna när jag gick förbi. Men det kom alltid några okända fram och försökte göra mig illa, men det hände inget allvarligt. På något sätt undkom jag faran. Det hände att jag stannade och snackade med någon eller några. Det var inte långa samtal utan  korta hälsningsfraser och jag  sade alltid något som överraskade både dem och mig. Varje gång kändes det som jag lyckades skapa någon slags relation med någon eller några  och på så sätt klarade jag mig. Varje gång slutade drömmen i en  om undran om vad kunde hända mig om inte… denna unge kom, om jag inte gjorde sa, om inte … om inte…
 
Det är 2013 och nu förstår jag vad drömmen igentligen handlade om. Jag kan inte gå på denna väg men åker med bil. Det ar alltid farligt att åka på den har sträckan. Det finns beväpnade grupper,  som  överallt i detta område. De frågar efter ID,  vilket jag inte har. Området ar fullt av militärer som kontrollerar eftersom att de är ansvariga för säkerheten. 
 
Det är unga beväpnade män som arbetar som säkerhetstrupper. Man vet aldrig vilka de är och varför de kontrollerar alla som åker förbi. De är korrupta och gör precis vad de vill. Ibland vägrar de  att låta oss att åka förbi om vi inte betalar dem. Man är rädd for bilexplosioner, självmordsbombmare och grupper som kan öppna eld när och hur som helst. Denna rutin gör att det är den säkraste vägen att åka, men det gör  samtidigt att det är en väg som är mål för farliga händelser. 
 
 
Mitemot SYll- huset finns entren till Villa Somalia.Där finns för säkerhetspärrar med beväpnade unga vakter och pansarbilar från AMISOM konvoy. Bland oss åker på vägen skapar  AMISOMs tunga konvoy stor rädsla. Man är rädd för beväpnade militärer som finns där som vakter, AMISOM bilar som aker runt, Bilbobmare, Självmordsbobmare och andra okända bevapnade gängrelaterade grupper. 


Det känns som jag förutsett och förberett mig för den här vistelsen i Mogadishu. Kopplingen mellan de här två upplevelserna är mitt eget sätt att göra det hela begripligt för mig själv. Det var 22 års förarbete for min vistelse I Mogadishu. De unga trosiga och drogade barn och ungdomar som jag drömde om tolkar jag som de krigsdrabbade och traumatiserade och kat-tugande ungdomar som nu arbetar soldater och finns överallt i dessa områden. Det är oundvikligt att inte vara rädd för dem.


/Wilo

 

Välkommen till min nya blogg!

Kategori: Allmänt

Mitt första inlägg.