att inte gå på magkänslan
Kategori: Allmänt
Hej
Ja det du skriver om är verkligen tragiskt. Att man blir behandlad olika på grund av vem man är. Jag hörde ett radioprogram i går där någon pratde om en bok som precis kommit ut (vet vet inte vad den hette) som handlade om att man inte ska gå på magkänsla så mycket, eftersom magen ofta talar om saker och normer du lärt dig, och inte alls analyserar. Det där har jag tänkt på ganska länge och sett hur hopplöst det är att diskutera med en mage. Nu får jag ta reda på vad den där boken heter. Men magen leder ofta till en dålig eller ingen utveckling alls, skulle jag vilja säga, ett slags styrning genom rädsla. Ofta blir det omöjligt att resonera med folk som går på magkänslan, att tänka tvärtom är det i regel inte fråga om. Då menar jag inte att man ska svika sig själv men åtminstone tänka ur ett större perspektiv, se vad som är bättre, vad ens rädsla beror på etc. Vad man borde göra är att gå till botten med sin värderingar, tänka över dem. Sen är det inte särskilt besvärligt att utgå ifrån dem, för de sätter sig också i magen, fast på ett annat mindre neurotiskt sätt.
Men vet du vad Wilo. Jag tycker att du istället ska utnyttja din situation, den du är. Du vill ju något. Målet är viktigare. För att det är som det är kan du bara förändra genom att själv agera bra och respektera andra oavsett vilka de är.Det gör du ju redan, det har jag själv sett. Att se det där respektfulla sättet mot exempelvis väldigt stökiga ungdomar och hur det verkar är nästan som att titta på trolleri.
Men jag delar något med dig här i denna fråga. De här människorna som allt för mycket tittar på vem du är utefter vad de tror du har att säga. För dem känner jag det djupaste förakt och i dag har jag mer besvär av mina känslor för den här typen av människor, än jag har för människorna, för jag håller på dem på avstånd. Jag tycker att jag borde vara lite snällare, se att de är offer för en samhällstruktur som de säkert inte ser själva.
Tidigare har jag varit med om en del osynliggörande i mitt yrkesliv som barnbibliotekarie. Så här i efterhand så vill jag inte gå in på olika situationer. Men att det ens funnits sådana situationer har gjort mig skärrad eftersom det varit så uppenbart, nästan komiskt. Att det varit så har mest berott på att jag varit drivande i mitt arbete och tänkt i mitt arbete, inte för att jag varit ute efter att konkurrens Men folk har kännt konkurrens med mig och jag begriper inte riktigt varför, i vårt yrke. Vilken makt har jag liksom? Jag har varit ingen på ett litet sketet bibliotek. Hade det inte varit bättre att de gått på kutlurministern? Vad är det som driver den här tillplattar ådran? Jag vill nog inte veta tror jag. De flesta är ändå helt annorlunda. De flesta är ritkigt bra.
Tillplattar grejen är i min kår är som en maskin tror jag som går ut på att ingen ska sticka ut eller om man gör det ska man göra det efter vissa mönster. Det finns inga tankar bakom detta, utan är bara rent mekaniskt. Det är destruktivt och har placerat utveklingen av vår proffession i många åtevändsgränder. Jag har pratat om det med en annan bibliotekarie ganska mycket över åren: Det är som en blandning mellan att osynliggöra sig själv och en slags grandiositet, där det lilla som man gör som avviker får överdriven betydelse. Som att sitta och gräma sig över kommatecken. Men maskinen går allt sämre.
