Väntad
Kategori: Allmänt
Medan vi flög över Mogadishu försökte jag se över hela stan från luften och memorera över mitt liv och vad som hände under de sista fyra åren. Jag var mycket intresserad att höra vad andra berättade om sina livshistorier. Jag brukade lyssna på unga tjejer från norra Somalia. De var flyktingar i Mogadishu och sålde sina kropp på Mogadishus gator. Jag besökte alla krigsskadade unga militärer som låg i sjukhusen. Jag lyssnade på de civila som flydde ifrån kriget i norra Somalia och hade sina skadade barn i sjukhusen. Dessa människor fick medicin och var inte heller välkomna att få sängplatser i sjukhusen. Jag tänkte på alla läkare som riskerade sina liv för att ge medicin till dessa barn. Jag var med underjordisk grupp som samlade pengar för att köpa medicin till dessa människor. Jag tänkte på hur det går för dem.
Jag överväldigades av ångest över vad som skulle hända på Mogadishus och hur det kommer att gå för min familj. Jag såg en blodig framtid. Som en film om det värsta helvetet på jorden. Vi kom till Sana i Yemen och fick byta plan. Jag flög vidare till Budepest och senare till Moskva. Från Moskva till Berlin. Jag åt ingenting och sov inte heller.
Slutdestinationen. Jag gick ut och satte mig i vänthallen som om jag väntar på någon. Jag hade inget bagage. Efter två timmar kom fram en kvinna och började prata med mig på somaliska. Hon frågade om jag kom med flyget från Tjeckoslovakia. Jag svarade nej. Hon tittade på Tvskärmen och läste om vilka flyg som landades och vilka som skulle avgå. Hon frågade om jag väntade på någon. Jag svarade nej. Väntar du på folk som kommer? Nej, svarade jag. Hon gick bort och kollade runt och så kom hon tillbaka och satte sig bredvid mig.
Hon sa att hon väntar på sin syster och hennes barn som skulle komma hit från Prag.
Vilket flyg kom du med frågade hon mig. Från Moskva, svarade jag.
- Kommer någon att hämta dig?
- Nej.
- Du är helt själv.
- Ja. Vart ska du? Vet inte.
- Varför kom du hit?
- Jag är utskickad. Från vem?
- Min familj.
- Att göra vad?
- Att rädda mig själv
- Från vad? Att inte bli bortgift.
- Vill du åka med oss till Danmark?
- Jag är därifrån. Jag bor där. Du åker med oss. Ok?
Hon går fram till ankomsthallen och väntar på sin syster. De kommer ut och de kramar på varandra. En stor familj med 20 personer.Jag sitter kvar och observerar den lyckliga familjen.
Jag vänder mitt huvud och tittar åt vänster och tänker på min familj. Jag inbillar mig att jag ser Mogadishu och rakt på vår stadsdel, Madina och direkt vårt hem och ser hela min familj. Jag fastnar där tills kvinan ryker mig genom att hon lägger sin hand på min höger axeln och säger:
- Du följer med oss till hotellet. Jag går fram till de andra och presenterar mig och hälsar på dem.
- Kom du idag? frågar de unga tjejerna.
- Ja, svarar jag. Från Mogadishu?
- Ja. Hur var det när du åkte. Vet inte svarar jag.
De blev tysta. Vi gick ut och tog flera taxi. Vi checkade in i ett hotell. Efter en liten stund kom vi ner allihopa för att äta och då kom två unga killar. De kramade alla förutom mig. De hälsade mig för artighets skull. Det var en stor lycklig familj som återförenades. Jag var ensam, ung och ledsen. Kvinnan som hämtade oss var mycket intresserad av att veta vem jag var genom att ställa en enkel fråga, nämligen, vilken klan tillhör du? Hon ställde frågan rakt medan alla andra stod där och hörde. Jag sa det. Hon sa, du är vår moster. Vår mamma tillhör samma klan som du. Jag har i Berlin en god vän som också tillhör din klan. Jag ringer honom och säger att du är här. Vet han att du skulle komma idag? Vet ej. Jag sov hemma hos honom i natt och han sa att en tjej skulle komma från Somalia. Det måste vara dig han väntade på. Mycket information på en gång och jag bara skakade på huvudet.
Vaddå? Jag vet inte vem du pratar om, sa jag. Vill du inte träffa honom? Tror du att han kommer att skicka dig tillbaks?
Hennes syster kliver in i samtalet och säger: Du är min mors syster och ingen jävel kommer att skicka dig tillbaka till helvetet. Nu är du här med oss och vi är flyktingar från Somalia och vi ska vidare till Danmark, Norge eller Sverige.
Dagen därpå åkte vi till tågstationen i Berlin och köpte biljetter till Trelleborg. Senare på dagen kom mannen och det var en underbar kille som visste vem jag var. Han köpte min biljett och sa Wilo, lycka till!
