begripliggorande.blogg.se

När kommer du hem? Jag tycker att den här bloggen, som jag själv komponerat är oerhört ful. Att få bort reklamen fungerar inte. Så jag tänker att vi ska byta domän igen.

När du skriver om Somalia på 90-talet så är det inte helt skiljt från Göteborg på 2010-talet. Det är rena gangsterväldet. I år har det varit över 50-skjutningar i stan. I veckan var det kidnappning som skedde i de kriminella kretsarna. Vi är sedan länge en av Sveriges absolut mest segregerade städer. Eftersom gangsterna inte bara finns i de krimnella kretsarna, det är också gangster som styr stan eller åtminstone en likanande moral. För det är inte samma regler för dem som för oss som jobbar i verksamheterna. Det är många kommuner som har skulder, men inte Göteborg, vi är en av de som klarar sig bäst. Fast det märks inte i verksamheterna. På Gamlestadsskolan i närheten av vår gamla arbetsplats får lärarna inte lov att kopiera papper hur de vill. Skolbibliotekekarien berättade att en lärare blivit själaglad över att få en mattebok som var så trasig att den inte hade några ytterpärmar alls. 

 

Lärarna får driva runt som något slags bättre boskap på skolorna. De vet inte från en termin till en annan vilka klasser de ska ha, vilka rum de ska vara i. Min dotter går sedan över ett år på en friskola. Den är bra. En sak som gör att den är så mycket mer stabil än de kommunala skolorna är just att det finns en tydlig struktur. Hjulet behöver inte uppfinnas för varje termin. Sonen som går i sjuan i den kommunala skolan har inga klasskamrater kvar ifrån den klass han en gång började. Föräldrar och lärare får reda på nästa skolårs organisation så sent som möjligt. Det finns mer än en sak som tyder på att detta är en taktik för att vi föräldrar  inte skall hinna klaga. Fast mest märkligt tycker jag det är att man inte verkar bry sig om att det här ostrukturerade påverkar undervisningen. Så långt verkar man aldrig ha tid att tänka. 

 

Men likheterna mellan ligorna som styr stan är att inga brott uppklaras eftersom ingen säger som det är. Man är rädd för att bli tjallad på. Staden går under namnet Muteborg. Uppdrag granskning har gjort en del granskningar av chefer som lett till åtal men det har aldrig blivit några fällande dommar. Lika svårt är att få fast folk i de kriminella gängen.Folk vågar inte skvallra. Skolresultaten i Göteborg är väldigt ojämnlika.I en mätning som lärarförbundet precis gjort på bäst och sämsta skolkommun så visar det att vi ligger i den nedre delen av listan.  Många barn växer upp i fattigdom. I en redovisning i veckan visar det sig att vi har mest uteliggare i Sverige. Men det finns alltså pengar och förra helgen kom det ut att en chef lagt 400 000 kronor på en mediastrategi för att skydda sig mot granskning, vilket jag antar är lagvidrigt. Personen kommer undan genom att påstå att hon inte användt sig av strategierna. Pengarna pratar man över huvud taget inte om, det verkar inte betyda något. Något att fundera på i ljuset av brist på pengar inom socialförvaltningarna och skolorna. 

 

Tjänstemännen skyddar sig med något som heter linjen. Det betyder att du inte får prata med vem som helst. När vi skulle tillsätta en ny chef på biblioteteket så var vi från facket överens med den högre chefen om den chef vi sedan valde. Men den högre chefen påpekade att det kunde bli bekymmer för denna person som kom uitfrån och kanske inte kände till detta med linjen utan trodde att hon skulle kunna få prata med vem som helst. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på sådana där grejer. Jag blir så himlans paff. Så många chefsrekryteringar har jag varit med om att jag med säkerhet kan påstå att det finns en attityd bland de högra cheferna att det skulle vara en speciell och viktigt kompetens att tidigare ha varit chef inom Göteborgs Stad.Förbryllande och helt obegripligt. Min bild är att det är speciellt bra att få någon utifrån. 

 

Men även om det är gangsters i toppen så är det punk ute i verksamheterna. Vi gör allt själva. Från flyers till möbleringar.Det har sina fördelar samtidigt som det är svårt att kritisera eftersom det finns en risk att det blir mer privat än professionellt. Ändå tror jag att samhället skulle må så mycket bättre om fler kunde hitta till den typen av ickekommersiella mötesplatser som biblioteken är. Där det förs samtal och berättas historier i medier och framträdande. Att satsa på att få en bärande dialog i alla sammanhang. Men det är klart att studerar man den s.k. linjen och tystadskulturen i Göteborg så förstår man att de som bestämmer inte begriper sig på sådant här. I Bergsjön håller man nu på att planera för ett Kulturhus. Vi från biblioteken i Östra Göteborg har på många sätt försökt blanda oss i, men det har inte tagits emot. Man är inte intresserad av den kompetensen vi har, för man förstår sig helt enkelt sig inte på den. Det blir för mycket och för svårt. En parodi så klart. 

 

 

Något att fundera på i ljuset av 400 000 kronor till en mediastrategi för att att skydda sig mot granskning. I ljuset av att uteliggarna har det sämst i stan. I ljust av att vara storstaden i Sverige med mest segregation ohc minst tillväxt, trots att man försöker så bra med att skapa kontakter genom  att staden håller Öppna Barer i Cannes. De borde väl fatta att det är saker de inte fattar åtminstone. 

 

Situationen i Göteborg är inte i närheten av den i Mogadishu. Men det är åt samma håll. Tillråga på allt finns det många medborgare i stan som tror att det beror på invandrare och röstar fram till SD. Förresten i år ska vi inte få några julklappar. 

 

 

 

Hej

Ja det du skriver om är verkligen tragiskt. Att man blir behandlad olika på grund av vem man är. Jag hörde ett radioprogram i går där någon pratde om en bok som precis kommit ut (vet vet inte vad den hette) som handlade om att man inte ska gå på magkänsla så mycket, eftersom magen ofta talar om saker och normer du lärt dig, och inte alls analyserar. Det där har jag tänkt på ganska länge och sett hur hopplöst det är att diskutera med en mage. Nu får jag ta reda på vad den där boken heter. Men magen leder ofta till en dålig eller ingen utveckling alls, skulle jag vilja säga, ett slags styrning genom rädsla. Ofta blir det omöjligt att resonera med folk som går på magkänslan, att tänka tvärtom är det i regel inte fråga om. Då menar jag inte att man ska svika sig själv men åtminstone tänka ur ett större perspektiv, se vad som är bättre, vad ens rädsla beror på etc. Vad man borde göra är att gå till botten med sin värderingar, tänka över dem. Sen är det inte särskilt besvärligt att utgå ifrån dem, för de sätter sig också i magen, fast på ett annat mindre neurotiskt sätt. 

 

Men vet du vad Wilo. Jag tycker att du istället ska utnyttja din situation, den du är. Du vill ju något. Målet är viktigare.   För att det är som det är kan du bara förändra genom att själv agera bra och respektera andra oavsett vilka de är.Det gör du ju redan, det har jag själv sett. Att se det där respektfulla sättet mot exempelvis väldigt stökiga ungdomar och hur det verkar är nästan som att titta på trolleri. 

 

Men jag delar något med dig här i denna fråga. De här människorna som allt för mycket tittar på vem du är utefter vad de tror du har att säga. För dem känner jag det djupaste förakt och i dag har jag mer besvär av mina känslor för den här typen av människor, än jag har för människorna, för jag håller på dem på avstånd. Jag tycker att jag borde vara lite snällare, se att de är offer för en samhällstruktur som de säkert inte ser själva. 

 

Tidigare har jag varit med om en del osynliggörande i mitt yrkesliv som barnbibliotekarie. Så här i efterhand så vill jag inte gå in på olika situationer. Men att det ens funnits sådana situationer har gjort mig skärrad eftersom det varit så uppenbart, nästan komiskt.  Att det varit så har mest berott på att jag varit drivande i mitt arbete och tänkt i mitt arbete, inte för att jag varit ute efter att konkurrens Men folk har kännt konkurrens med mig och jag begriper inte riktigt varför, i vårt yrke. Vilken makt har jag liksom? Jag har varit ingen på ett litet sketet bibliotek. Hade det inte varit bättre att de gått på kutlurministern?  Vad är det som driver den här tillplattar ådran? Jag vill nog inte veta tror jag. De flesta är ändå helt annorlunda. De flesta är ritkigt bra. 

 

Tillplattar grejen är i min kår är som en maskin tror jag som går ut på att ingen ska sticka ut eller om man gör det ska man göra det efter vissa mönster. Det finns inga tankar bakom detta, utan är bara rent mekaniskt. Det är destruktivt och har placerat utveklingen av vår proffession i många åtevändsgränder. Jag har pratat om det med en annan bibliotekarie ganska mycket över åren: Det är som en blandning mellan att osynliggöra sig själv och en slags grandiositet, där det lilla som man gör som avviker får överdriven betydelse. Som att sitta och gräma sig över kommatecken. Men maskinen går allt sämre. 

 

Snabb svar

Att medvetet välja att vara en frågsättande person gör att jag raserar min position i  samhället så att de inte lyssnar på mig. Jag väljer att inte ha en hög status i alla sällskap. Ibland antar människor som inte känner mig att jag ar en flicka fran en fattig familj, en hembiträde i mitt eget boende. De frågar efter någon annan som de antar är hemägare. Jag visar min vän och de börjar prata med henne och i slutet av samtalet så säger hon till dem att fråga Wilo , att det är hennes hem.

Vem är hon? Brukar de forvånat fråga. De tar ett satt som jag tror pa att jag far storre effect for att driva utvecklingen framat. Folk borjar ifragasatta sitt eget antagande om andra manniskor.

Ett exempel är när jag var i Kismayo där var det ingen visste om vem jag var. Folk visste att jag är dotter av Abdulle Osman, men vem ar Wilo?

De uppfattade mig som en liten flicka, de kunde inte gissa min ålder. Utbildning, arbete, gift, ogift ingen vet något. Jag bodde i ett litet hotell där ingen kunde missa någon. Jag var med grupper som arbetade för och organiserade ett regionsval som misslyckades. I slutet av procssen sa kuppade en grupp arbetet och processen föll. 

Den sista dagen mötte jag en man från Borlänge, en avlägsen släkting som kände till min bror. Jag hörde någon säga hans namn och då gick jag fram till honom och presenterade mig. Han blev sa chockad och sa vad gör du här? Han frågade mig om hur länge jag varit där.  Han hade aldrig trott  att jag skulle vara dar. Han bad om ordet och stallde sig och berättade for alla som var där ungefär 200 personer, om vem jag egentligen är och hur aktiv jag har varit i Sverge och jag var den enda kvinna som kämpat i vissa sammanhang. . De trodde inte på vad de hörde om mig. Trots deras uppfattningar om mig ändrades som en mörk natt till en solig dag. Dagen efter åkte jag till Mogadishu.

När jag kom tillbaka till Muscat, Oman mötte jag en kvinna som jag träffat  för ett tag sedan. Jag bodde där hela 2012 och den kvinnan och jag byte endast halsningsfraser, inget mer. Hon antog att jag var en analfabet filcka fran Somalia, som inte kan nagot om livet. När jag kom tillbaka och mötte henne så var det första hon sa att Ali berättat för henne vem hon varoch vad jag kunde. Hon sa att hon var förvånad över att det gott ett helt år utan tat hon upptäckt det. Ali var mannen som kanididerade som regionpresident i Jubbaland. Sedan blev mötandet i Kismayo och Muscat annorlunda. Jag avskyr att folk värderar en utifrån vilken position och status man har i samhället. Självklart vill jag bli uppskattade och sedd men inte utifrån mina intressen och kunskaper om vad jag kan och inte kan. Jag vill bli sedd och uppskattad som medmänniska. Hänger du med?

/Wilo

 

Hej Wilo

Jag har haft en hektisk vecka. Planen har varit att istället för att svara sätta mig ner och skriv in en av de inlägg som du redan skickat mig, men jag har inte fått tid till det heller. I dag är det min lediga dag. Jag vaknade redan klockan 5, kunde inte somna om,  så nu tänkte jag sätta igång att skriva. MItt kaffe är klart. Jag börjar verkligen bli en gammal kärring på kaffe fronten. Om kaffet inte blir tillräckligt stark så häller jag ut. Är jag hemma hos någon annan som serverar för svagt kaffe så dricker jag under största plåga. Precis som min mamma. Jag tyckte hennes beteende var så dumt och trodde väl att hon överdrev. Detta med kaffet var en grej mellan henne och min faster Marthe. En gång när mamma varit och hälsat på i flera dar och drack den sista kaffedkoppen innan de skulle åka hem så sa hon att det var första gången hon fick riktigt kaffe. Därefter var Marthe alltid lite orolig när hon skulle bjuda mamma på kaffet. 

Senare i dag ska jag åka till Gamlestaden och äta lunch med Nina, en god vän till mig, som jag lärt känna genom jobbet som hon brukar besöka. Det har börjat uppstå en slags resonans på jobbet, en lagring kanske, som ett ekafat.Jag har varit i Gamlestaden i 7 år och jag har sett folk växa upp. I går tittade ett ung par förbi som var på biblioteket dagligen de första åren, men som jag ser några gånger om året nu. På något sätt har de blivit mina vänner. Jag var faktiskt bjuden på deras bröllop, men hade inte möjlighet att gå. En av dem är iranier och de skulle tågluffa till Iran så de gifte sig för att båda skulle kunna få visum in. En imam vigde dem  på Kulturhuset Underjorden, som du vet var anarkisternas näste när det fanns. 

 

I onsdags var jag och pratade romaner för komvuxlärare. Ett uppdrag som jag har för fjärde året i rad nu. Jag presenterar intressant litteratur som kommit ut under året. Av den litteratur som kommit ut i år så lägger jag märke till en allt större drift med medelklassens livsstil. Ett problem med skönlitteratur i dag är säger man att medelklassen bara kan skriva om sig själva. Det stämmer inte riktigt, men grovt kan man väl säga att för den litteratur som får uppmärksamhet så stämmer det. Min man exempelvis skriver  ett slags skräckfantasy bland hemlösa och det är litteratur som inte riktigt får ta plats eftersom man har svårt att definiera vad det är. Men det finns annat också.  Det skönlitteräracentrumet är ett litet kotteri av författare och kulturjournalister som bara ser varandra. Svenskan är ett extremt litet språk och Sverige är ett litet land, så det går liksom inte att få det på något annat sätt. Det tror inte jag. Däremot kan man ha en kulturpolitik som gynnar och förstår fördelen av ett rikt och varierat kulturliv. Så är det inte riktigt i dag. 

Vi har en kulturminister som är idrottsminister, som pratar som har gjort uttalanden om att kulturmänniskor borde arbeta mer ideellt. Hon verkar inte ha en aning om vad hon pratar om. Eftersom det finns sjukt många människor som jobbar ideellt med kultur. Men de är tillskillnad från idrottsmänniskorna inte inne i några typiskt manliga strukturer, de har varken klubbhalsdukar eller hejaramsar och rör sig över huvud taget inte i det bjärta. 

 

Vad jag egentligen ville skriva här är att det känns som en samhällsförändring är på väg. Jag vet inte hur den kommer att se ut, bara att den kommer ske. Men när man ser vad något är brukar det försvinna. När man läser författare som Kirsten Hammann och Philip Teir som driver så med sin klass så så tänds ett hopp inom mig. Det är inte det att jag tycker det är fel att folk har det bra. Men det är fullständigt absurt hur mycket energi vi lägger på att odla vår identitet. Därför är det så bra med historier som visar på det absurda, som driver utvecklingen framåt eftersom de ger upphov till ifrågasättande. 

 

Ett av dagens problem är att folk är så rädda om sin position, så att man inte vågar frågasätta annat än i slutna sällskap om man är ute efter lite status. Samtidigt så är möjligheten att påverka andra större om du har en bättre position. Det har med att man lever i ett samhälle som man kan påverka verkar ha gott folk förbi. Det enda man är intresserad av att påverka verkar vara den egna kroppen. Nu vaknar barnen. Nu får jag sluta. 

 

 

 

Vårt hembiträde sa att polisen var hemma hos oss.  Jag ville inte göra henne orolig så jag sa att de kanske ville träffa pappa, som var polischef. Kanske sa hon med en skeptiskt ton. Jag stod framför henne och la mina händer på ansiktet och gnuggade minna ögon som om jag var trött. Hon förstod att jag var bekymrad. Hon sa åt mig att  fixa det eftersom de skulle komma tillbaka snart. , Ok, sa jag. Jag gick in till mitt rum för att bytta om. Det gick inte ens 10 minuter innan en taxi stod framför grinden och Abdirizaq ringde op. Han kom in till mitt rum och tog allt som fanns i min garderob. Jag var i duschen och märkte ingenting. Han visste var nyckeln fanns. Hembiträden sa inte något ord om detta. Min mor såg allt, men sa inget till mig. Klockan två nästa natt stormade polisen hos oss. Alla grannar vaknades av polisbilarnas ljud. Tänk dig. Mina föräldrar sover i sitt rum, och jag i mitt.

Alla grannar blev rädda och förskräckta. Gud vad jag skämdes för min fars skull. Hårda knack på dörren. Min far vaknar och går till dörren, vem är det? Andra sidan på dörren sägs, si och så. Hej. Det är si och så. Dörren öppnas. De hälsar på varandra. Vi fick tips om att det finns x här, säger han som knackade dörren. Min far ser förvirrad ut. Mamma som stod bakom honom svarar, ja, det stämmer men… Jag går fram och säger de finns inte här längre. Min far tittar på mamma först och sen på mig med arga ögon. Vad nu? Frågar han mig. Han som knackade dörren frågar: Vilket är hennes rum? Pappa visar honom. De undersöker mitt rum noggrant. De hittar ingenting. Besvikna går de därifrån och säger till min far: förlåt att vi störde din sömn. Inget mer hände. Jag hörde inget mer från Abdurizaq. Han lärde mig en sak: Det som stannar mellan oss går med oss till graven. Tystnadsplikt 100 %.  Hoppas att vi träffas någon mer gång. 

 

Det var absolut inte droger det handlade om, inte heller om penningtvätt. Det handlade inte om vapen eftersom grejerna var från militärförråden som de gjorde inbrott på och att vapen försvann därifrån. Jag vet vad han hette.  Jag träffade en bror till en av dem som avrättades på Skara Sommarland 1990.  

Du skriver om kriminella i Somalia. Jag funderar över kriminella i Sverige. Antar att vi har sinnebilder som vi kopplar ordet till. Men vad som är kriminellt är väl egentligen att bryta mot lagen. På något märkligt sätt så har det blivit mer okej att vara kriminell när man har resurser och möjligheter. Men mindre okej om man är fattig och hamnat utanför. Du skrev om hur banditer i Somalia tagit makten och bytt skjortor och blivit en del av ordningsmakten. Våra kläder har betydelse, en illusion som vi går på. Men de flesta kriminella i Sverige har aldrig behövt byta skjortor. De klarar sig ändå, med bortförklaringar. 

 

I dag har jag varit hos en god vän som tagit mina mått eftersom hon syr en klänning till mig. Jag har funderat en del på kroppen senaste veckan. Att det är den vi har, som skiljer oss ifrån de döda. Vi borde värdesätta våra kroppar mer. Att de finns för oss och håller oss kvar i livet. För att ha en kropp är att leva. Jag funderar på kroppsföraktet och vad det är tecken på.  Det är självklart ett sätt att kontrollera livet. En motsättning men ändå inte. Motsatsen till kontrollerat liv är samma som sjukdom. Där har vi hela jävla problemet, både i samhällstrukturer, psykisk och fysik sjukdom. Det finns en inbyggd orättvisa i hur livet slår också, hur man drabbas.  Det är därför som vi i det medvetna måste kämpa för rättvisa. Värdigheten.  

 

Jag var på begravning förra veckan. Det har fått mig att börja tänka, bland annat på alla du förlorat, bara sedan vi börjat skriva på den här bloggen. Vad livet är värt. Rent illsuorisk kan det verka som att ett liv är mer värt i en demokrati som Sverige än i Somalia, eftersom som det dör så många fler runt dig.  Så är det självklart inte.

 

Att det kan verka så beror på att en fungerande demokrati, som Sverige ändå är i jämförelse, värnar om varje enskild individ på ett bättre vis, att det finns en strukturerad och lagstadgad kamp för rättvisan. Även om det finns mycket att klaga på så står vi oss ändå bra med internationella mått. Det hänger självklart ihop med demokratin. Om att varje människa har ett lagstadgat värde.  

 

Någonstans där finns illusionen om att en människas värde beror på hur mycket makt hon har. En föreställning som allt för få ifrågasätter, även i Sverige, vilket på sätt och vis urholkar demokratin. Som gör att det kan gå till som det gör i Somalia. Att folk kan bedömma värdet i vad vi säger, mer efter vilken position vi har,  än vad vi har att säga. Ändå är många överens om att makt förblindar. 

 

Kanske är det för att jag är minst i en syskonskara på sju, för att min mamma var yngst. För att min mormor som fick ta så mycket skit för att hon var kvinna. Därför är det nog som det ligger så väl för mig att så säga emot och ifrågasätta. Som gör att jag blir alldeles galen av människor som mer eller mindre öppet lever efter devisen om människors olika värde på grund av deras makt eller status.

 

 

I morse när jag tittade på nyheterna och läste tidningen så fick jag reda på att Göteborg kommun kalasat i Cannes för en halv miljon kronor, för att locka till sig til utländska investerare. Men det var mer oegentligheter, kvitton betydligt värre än tobleroneaffären som fällde Mona Sahlin en gång. Vårt kommunalråd säger att hon inte känner igen sig i bilden och att det är väl satsade pengar som kommer att ge lönsamhet på sikt. Men vad ska vi egentligen med en socialdemokrati till som är i storkapitalets våld? Är det då inte bättre med en moderat som står för vad hon tror? Alla dessa satsningar som Göteborg stad gjort mot utlandet, mot Kina or what ever har inte gett särskilt mycket. Göteborgs står sig inte i konkurrensen.  Regionchefen för Svenskt näringsliv hävdar att den negativa trenden kan vända om man satsar mer på skolorna. 

Det är inte så konstigt att jag tänker på alla upprörda föräldrar som klagat på nedskärningar i skolan och förskolan när kommunalrådet pratar om att hon är negativ mot alkohol inom representationen, men att det är svårt att förändra eftersom det blir så mycket upprördheter. Men de upprörda föräldrarna är många fler. Varför är det mindre viktigt att lyssna på dem?  Förmodligen för att de har mindre makt. Men att satsa på barnen är att satsa, det är inget hokuspokus, utan väldigt konkret och dokumenterat, tillskillnad mot Öppna barer i Cannes. 

En sak som är kännetecknande för kriminella är att de har en hederskodex som gäller den egna gruppen och en annan som gäller resten.  Jag tänker också på min granne, som vi begravde. Han skrev för några år sedan en väldigt bra debattartikel om att man måste tänka om när det gäller företagskulturen i Göteborg, att framtiden ligger i småföretagen. Det tror jag absolut det ligger mycket i. Att det kanske är lättare att satsa på sina egna medborgare än att jaga storkapitalister som alla andra jagar. Som kanske kommer och drar. 

 

Min man jobbar med missbruk. Jag tänker ibland på sossarna i Göteborg som en okontrollerad rörelse. Som inte lyckas få rätsida på sina problem utan bara hamnar längre och längre ner i skiten. Som går till val på löften om att satsa på barn och skola. Vinner, men har det sämsta varesultatet sedan 1967. Men som trots sina löften hamnar på 241: plats i hur mycket man satsar på skolan. 

 

Man undrar hur det kommer sig att sossarna i Göteborg är så självdestruktiva?Det känns lite som att de skulle behöva gå på någonslags möten. Anonyma Maktmissbrukare. Det borde finnas något tolvstegsprogram. 

 

 

 

 

 

Först ut var det Fai-Ali ungar, sen var det Aden-grisar och nu är det det som kallas Al-shabab. Innan jag berättar för dig om de ovannämnda begrep och deras sammanhang vill jag ta dig till Uganda, Kongo, Södra Sudan och Rwanda där jag forskade om barnsoldater. När jag läste till socionom så skrev jag och en annan student en C-uppsats om barnsoldater i dessa länder. Fenomenen om barnsoldater är säkert känt för dig som läser detta. Fai Ali, Aden-grisar och Al-shabab ungar är barnsoldater i det krigshärjade Somalia. Under 1980 och 90 talen var jag i Somalia. Jag var ungdom. Jag gick ut gymnasiet med bästa betyget men kom inte in universitetet och fick inte heller något jobb. Så var det situationen för 90% av mina jämnåringar i landet. De som fick jobb eller kom in universitetet var de som hade släktingar i högre rank i samhället oavsett vad de hade för utgångsbetyg. 

 Tänk dig i stor stad med miljoner människor, alltså, Mogadishu där levde jag. Jag sov till 10.00 och sedan gick jag ut för att få jobb. Varje dag.

Ett år efter gymnasiet orkade jag inte längre leta efter jobb. Någon fixade en plats på universitetet åt mig. Jag bestämde mig att skriva om ungdomars situation i Somalia. Jag var på gatu och torg (Jiiro Norway) och umgicks med alla sorts ungdomar varje dag. De som kom direkt från nomadlivet för att få bättre liv i stan och unga med universitetsutbildningar. Alla hade en sak gemensamt: Arbetslöshet. Alla hade drömmar och förhoppningar om ett bättre liv. Skillnaden om hur problemet med arbetslösheten skulle lösas var dock olika. Det berodde på hur man analyserade vad som orsakade ungas utanförskap och hur man skulle kunna påverka situationen. De socio- –ekonomiska skillnaderna förhållanden var för stora mellan dessa ungdomsgrupper. De som hade utbildningar upplevde att de hade resurser/kunskapskapital som de kunde använda för att producera eller utfora tjänster. De som kom från nomadlivet trodde och hoppades på att de kunde bidra med kroppsarbete om de hade fick möjlighet. Jag var universitetsstudent. Jag bodde hemma och hade tak överhuvud och mat för dagen samt fickpengar. Jag hade tid för att umgås med dessa ungdomar. Jag hade anteckningsblock, penna och lite pengar för fika för dem som jag ville intervjua.

 Jag började skriva en bok: Moowd iyo murug jacayl. Bortgång och sorgen av kärlek för ett land. På nätterna skrev jag, Jag la mig vid fem och sov till 10.00. Min far kommenterade till när han frågade om ljudet från skrivmaskinen när jag satt i rummet bredvid hans sovrum. Han irriterades av ljudet från skrivmaskinen och frågade mig om det. Jag svarade att jag höll på med att skriva en bok. Han hånskrattade och sade: Jag visste att du tillhör till en förlorad generation. En generation av kalla kriget. När han sa så till mig var han en hög uppsatt polisman i Somalia. Han brydde sig inte ens om att fråga vad boken handlade om.  När jag skrev färdigt boken gick jag till bok publicerings -myndigheten. Denna myndighet censurerar allt som produceras i landet. Jag fick en tid för att läsa min bok. Jag satt en hel dag framför en tjänsteman och högläste rad för rad. Denna tjänsteman träffade jag i Göteborg under 2000. Boken fick inte publiceras. Motivet var precis som min far sa: Innehållslöst.

 I Somalia är den muntliga kulturen stort. Jag läste boken eller återberättade den för olika grupper. Studiecirkelgrupper om denna opublicerade boken växte hemma hos oss. Hemma hos mig blev det en fritidsgård för ungdomar med olika bakgrund. Min mor uppskattade för att jag var hemma varje kväll och mötte mina kompisar hemma. I min kultur ska en tjej vara hemma och inte vara ute på kvällarna. Hellre att du umgås med dina vänner hemma än att du vistas ute sent på kvällarna, sa mamma. Det passade mig bra eftersom jag inte hade någon annan gratis mötesplats. Klasskamrater från universitetet, arbetslösa ungdomar och ”kriminella” ungdomar samlades hemma hos oss. Jag visste vilka grupper som kom och gick. Dessutom blev jag skicklig för att förstå den manligas sätt att förföra en tjej. Ingen lyckades att få mig tro att han var kär i mig.

Jag förstod spelet och lärde mig tidigt hur man skulle avsexualisera det motsatta könet. Dessutom visste jag i tidigt skedde om vad jag ville ha.En natt knackade någon på mitt sovrums fönster. Jag öppnade det och där var det några av personer från en av studiecirkelgrupperna.

De bad mig öppna grinden. Jag smög ut för mina föräldrar sov i rummet bredvid mitt. Ungdomarna med några tunga säckar kom in till mitt rum. Vi sa inte något ord. De visade mig vad som var i säckarna. Under kvällen innan jag la mig hörde jag min far säga något som inträffade i en militärläger nära där vi bodde. Jag förstod på en gång var de grejerna kom ifrån. Jag la grejerna i min privata garderob och låste in dem. Gruppen smög ut igen och jag la mig och sov gott.

 Det gick flera dagar. Jag glömde om vad jag hade i garderoben. Som vanlig fortsatt jag min forskning om ungdomars situation i Mogadishus gator och torg. En kväll när jag kom hem för att byta om och sedan ge mig ut till stan så berättade hembiträden att polisen kom hem till oss och frågade efter mig. Jag förstod att informationen läckt. Det fanns ingen mobil då för att informera de som hade grejerna hemma hos mig. Jag gick direkt till min mor och visade henne vad som fanns i mitt garderob.  Det är 1988 i Mogadishu. Hon sa: det här behövs för dem som ska försvara sig för nuvarande regeringspolitiks eftereffekt. Din bror i farmen i Sablaale är en av dem som behöver det som ligger i din garderob. Vems är dem? Jag sa som det var. Hon visste exakt vems det var. Jag visste det, sa hon. Jag frågade hur? För att han brukade kolla alla sidor (bak, fram, höger och vänster) varje gang han kommer in i huset. Abdirizaq hette killen som mamma refererade till. Det var han som sa en kväll när han var ensam med mig: Du, hur kom det sig att du vet alla trick som det manliga könet använder när de försöker förföra en kvinna? 

Han var medlem i en ungdomsgrupp som var bilkapare. De andra i gruppen greps för några månader sedan och avrättades offentligt på en gång för att avskräcka alla bilkapare. Han var efterlyst. Han berättade det för mig för den första gången jag träffade honom och det var därför jag tog in honom till studiecirkel gruppen.  Jag dömde inte honom. Det var inte heller mitt jobb att tjalla. Jag var nyfiken för att veta hur han tänker. När han kom med de grejerna mitt på natten och jag såg vad som fanns i säckarna, då förstod jag om vad han var kapabel till och även hur skicklig han var för att veta sina strategier. Några dagar efter denna natt träffade jag honom i Shabela mitt i Mogadishus huvudgata. Jag ställde en enda fråga, nämligen: Vad ska du göra med de sakerna som finns hemma hos mig? Han svarade: Jag säljer inte dem. Vi ger dem som ska försvara sig för det hemska som kommer, sa han. Hans resonomang var i samma linje som mammas.