begripliggorande.blogg.se

Vi lärde känna varandra när vi arbetade i Medborgarhuset i Gamlestaden i Göteborg. Två kvinnor, födda samma år, som båda tillbringat minst 22 år i Sverige. Den ena född i Somalia, den andra i Sverige. Nu bor en av oss i Göteborg den andra i Mogadishu. Förutsättningarna för våra liv är plötsligt rätt olika. I denna blogg skall vi försöka begripa världen utifrån våra olika centrum.

Vad är det som händer i världen?

Kategori: Allmänt

Här är jag i Somalia. Det händer så mycket i världen. Vi pratar mycket om det som hände i lördags i Nairobi och Kenya. Några minuter efter händelsen så började hela världen nämna landet Somalia. Händelsen kopplades genast till en grupp som verkar i Somalia. Nu har det gått fem dagar och man har börjat cementera händelsen. Det har blivit en sanning att det som hände har med Somalia att göra. Jag har följt fallet noga och är inte lika övertygad om att händelserna har med Somalia att göra. Som bevis för att somalier är inblandade säger man att de som attackarde pratade somaliska, men det spårket talas i flera länder. Gruppen som erkännt att de ligger bakom attacken i Nairobi är en globalt organiserad grup. Det är ett globalt problem som ska mötas globalt. 

Det är den  globala politiken är det som håller den här  gruppen vid liv. Gruppen finansieras och rekryteras globalt. Det vet vi alla. Gruppen har ett globalt samarbete med andra kända stater och organisationer. En känd man som idag i finns I Mogadishu var en av högsta ledarna i gruppen. Det sägs att han är i husarrest, med mobil, tv, internet och har möjligheter att få besökare. Det har anordnats många demonstrationer för att få  honom fri. Han har fått möjlighet att förhandla med den somaliska staten och andra länder som exempelivs Qatar. När han var ledare för den här gruppen mördade han flera hundra mäniskor i Somalia. Har han gripits eller har han överlämnat sig själv till den somaliska staten? Vi är många som inte riktigt förstår. 

Det sägs att den här gruppen har intensivierat sitt arbete i Somalia och även i gentemot grannländer i Östafrika.  Är den här gruppen ett symtom av vad världen gör i Somalia eller är den en självgående lokal organisation? Man kan inte behandla symtomen av en sjuk människa, man måste behandla själva sjukdomen så att människan blir frisk. Ungdomar med invandrarbakgrund från Örebro, Toronto, Minneapolis, Sidney, London, Amsterdam osv rekryteras till den har sorten av organisationer. Vi bevittnar att det här är ett globalt nätverk som sprider sig. Idag har de flesta ungdomarna med invandrarbakgrund, men snart kommer blonda med blåögda ungdomar att vara med. Väntar vi på att blaögda svenska kvinnor ska  få smaka smärtan av att deras barn dör i Syrien, Somalia, Irak eller i ett annat land än Sverige? Vad väntar den svenska staten på? Varför håller staten tyst om det här?

Eller är det så har att ungdomar med svensk bakgrund ansluter sig till nynazizterna medan ungdomar med invandrar bakgrund ansluter sig till jihadisterna?  Är det har ett mönster som blir tydligare och tydligare I Europa? Kommer det tredje världskriget att ske mellan jihadister och nazizter? Vi har under den har veckan diskuterats om registreringen av romarna I Skånepolisen. Hur många andra registreringar finns i Sverige och i andra länder I Europa? Kommer mitt svenska personnummer att avslöja om vad jag har för färg, vilken religion jag betjänner och vartifrån jag härstammar? 

Numera fotograferar man våra ögon när vi reser, det har de till och med gjort har i Mogadishu. Varför gör man det? Vi finns i olika registerar som vi inte har någon aning om vad de används till. Världen har ändrats sedan 9/11. Vår rörlighet kontrolleras och begränsas. Vi bevakas dagligen. Vi lever i ett globalt fängelse som bevakas av virtuellt nätverkande kommunkationsverktyg. Vi är inte längre fria. Vi är inte ens fria att äga vår egen tankeförmåga. Vi är fast i en systematiserad bevakning som vi inte ens erkänner för oss själva. Oavsett färg, kön, religion, ras osv så är vi inskrivna i olika osynliga register som leder vår världen i en ohållbar riktning. 

Använder vi vår tankefömåga maximalt och gör egna ställningstagande mot den diskriminerande och exkluderande globala politiken så definieras vi som sinnesjuka, manshatande farliga extrimiststiska feminister och spärras in i osynliga institutioner på livstid. Hur kommer det sig att den globla diskriminerande politiken skrämmer folk som bestämt sig för att avskaffa världens orättvisor? 

 

DÖDENS MINERAL
“Mineralet coltan är en av de viktigaste råvarorna i våra avancerade elektroniska apparater. Kongo-Kinshasa har väldens största fyndigheter av coltan, och det är utvinningen av coltanet som håller igång det grymma inbördeskriget i landet. Som en av ytterst få journalister har Magda Gad och Niclas Hammarström fått besöka en coltangruva i Kongo, där arbetet utförs under vidriga förhållanden. Läs deras skakande reportage i nya Vi, ute denna vecka” (Tidningen VI0)

 Vi vet att inbödeskriget i Kongo handlar om att rova åt sig sig at landets naturtillgångar Kongoliser drivs bort från sina byar, unga friska kongolesiska man slavas, som som ni ser I bilden. M23 har skapats och ges vapen av andra länder som plundrar kongolesiska folkets naturtillgångar. Inbördeskriget i Somalia har samma mönster som kriget i Kongo. FN soldater finns i båda länderna och kallas for fredsbevarande FN styrkor. Bevarar de verkligen fred när det ens finns fred i någon av länderna? 

De här styrkorna kostar biljarder för världens stater. Jag kan uttala mig om Somalia.Där är jag och ser vad dessa styrkor gör. De bevarar ingen fred. De är till för dem som intresserar sig för landets naturtillgångar. De bevakar den globala politikens intresse i landet. 

Våra söner tvingas gå på en väg skapad av strukturellt skapade fraktioner som gör att de flyr till skadliga fraktioner. Våra döttrar blir sexsklavar. Vi skrivs in i osynliga insitutioner där vi registreras så att de som styr världen ser oss som farliga andrahandsmedborgare, oavsett var vi bor i världen. Jag struntar i vilket register jag hamnar i. Jag kommer alltid att vara mig själv och ha egen ståndpunkt. Den är min och jag kräver att den respekteras såsom den är, precis som andra i världen kan kräva att deras ståndpunkter registreras av mig. 

Det är två ståndpunkter som jag tveklöst respekterar. 1. En människas liv. 2. En människas egendom. 

Varje människa har rätt att leva och det ska försvaras. Människas egendom är hans/hennes och det ska absolut försvaras. Det är fundamentala rättigheter som varje människa har rätt att försvara. 

 Andra länders företag har beväpnade grupper som dödar människor i Somalia och Kongo. De plundrar dessa länder på naturtillgångar. Det är därför som människor mister sina liv och egendomar plundras. Det är därför som det är krig i dessa länder. Det är det som händer på min front i dag? Vad är det som händer på din sida av världen?
/Wilo

 

 

 

Qararaf kvinnorna

Kategori: Allmänt

 

Jag är övertygad om att afrikanska kvinnors deltagande i en hållbar utveckling för ekonomi, fred, demokrati och miljö, är den avgörande faktorn för Afrikas framtid. Formuleringen av Diaspora African Fond (DAF) har föranlett mig till att skriva denna historia.

 

Det var någon gång under 80- talet. Jag var tonåring. Det var en ung kvinna,  Dahabo, som kom från Mogadishu till nomadlägret, där jag var. Hon var släkt till min mor. Den unga kvinnas far var släkt till min mor, och hennes mamma var släkt till min far. Hon var min moster, och jag var hennes moster enligt Somalias släktskapstradition (formula). Det nästan omöjligt för en icke somalier att förstå vårt släktskapsförhållande . Men det var inte det, jag skulle berätta. Ekvationen av vårt släktskap är en hög matematisk uträkning, som ingen annan än somalier kan begripa, så försök inte. Jag återkommer till det om det visar sig att jag måste förklara

 

Den här unga kvinnan kom till oss nomader. Hon var inte ens 30 år då Jag var där, eftersom det var under skollovet. Hon kom dit för ett enda ändamål. Hon kom för att få ihop lite pengar, för att kunna  starta ett eget företag. Hon kom till sina (nomad)släktingar för att få några getter, får, kor eller kameler som hon sedan skulle sälja, för att få ihop ett startkapital. Jag glömmer aldrig när hela lägrets vuxna samlades under ett träd, för att diskutera ifall hon skulle få detta bistånd.

 

Hon var ung, analfabet och dessutom kvinna. Hon planerade  att ge sig av till Kenya för att handla saker, som hon sedan skulle sälja i Mogadishu. Det var hennes affärsidé. Hon visste att hon hade kundunderlag.

 

Hon presenterade sin affärsidé för de vuxna i nomadlägre. Förklarade att att det var ett lönsamt sätt för att bli en stor affärskvinna. Hon skulle exportera varor till Kenya och importera varor från Kenya till Somalia.

 

Denna kvinna hade aldrig gått skolan. Hon hade träffat andra kvinnor, som bedrev den här verksamheten i kooperativ form. De sa att hon kunde komma med i företaget, men först måste hon ha lite kapital för att kunna göra de första inköpen.

 

Dessa kvinnor kallades Qararaf i det somaliska samhället. De flesta av dem var mödrar. Namnet kom till på grund av att de åkte på dåliga vägar från Somalia till Kenya med gamla lastbilar. Det lätet som bilen gjorde när den åkte på sådana dåliga vägar kallas Qararaf. Kvinnor som gör affärer på detta sätt är vanligt över hela kontinenten.

 

De äldre fattadebeslutet att varje familj skulle ge henne ett djur oavsett vilket sort. Min mor rådfrågade mig ifall vi skulle ge henne en

ko, get eller kamel. Min mamma rådfrågade alltid mig eftersom hjälpte henne med djurskötseln på min lediga tid. Den här gången var jag lite osäker på vad jag tyckte, eller hur jag skulle uttrycka mina åsikter, så jag lämnade över beslutet till mamma. Jag tyckte den unga kvinnas initiativ var för bra för att vara sant.

 

Under dagarna hade jag möjlighet att umgås, lära känna och prata med Dahabo. Hon berättade för mig att hennes familj var fattig och att de bodde  i Mogadishu. Hennes mamma sålde kött på marknaden. Hon var slaktare, och försörjde hela familjen på det sättet. Dessutom betalade hon många ungdomars skolavgifter, både för hennes egna barn, och andra släktingars barn, som bodde hos dem. Nu Dahabo hjälpa  till för att förbättra familjens sociala och ekonomiska situation.

 

Jag blev så imponerad så jag ville ge henne, det bästa djuret vi hade, som skulle kunna ge henne mest pengar, men jag vågade inte säga det till mamma. Mamma gav henne ändå ett djur, som jag då tyckte var helt ok. Många år senare hörde jag från den unga kvinnan att det djuret var det sämsta hon fick och det gjorde mig ledsen.

 

Hon lyckades ändå sälja alla djur och fick igång sin affärsverksamhet.. Några år senare när jag kom  till Mogadishu, så hade hon blivit en stor affärskvinna. Hon var  en grossist som sålde alla möjliga basvaror från Kenya.

 

Sju år senare blev vi flyktingar på grund av stormakternas spel - kalla kriget. Kriget mellan Somalia och Etiopien bröt ut vid gränsen, där vi bodde.

 

Jag började studera i Baladweyne och bodde hos min kusin och hos min faster. Jag började första ringen på gymnasiet (i Balatweyne) och det första året bodde jag hos min faster. Skollovet 1983 var jag hemma hos min mor igen. Innan andra ring började, hörde jag att min faster har flyttat till Kuwait.

Jag hade inget hem att komma till. När tiden att åka tillbaks närmade sig, gick jag och min mor (från nomadlivet) till den närmaste staden med (några) boskap som vi tänkte sälja, så att jag skulle få  lite respengar. När vi kom dit så var ingen som ville köpa våra djur. Mamma och jag försökte lifta till en annan stad. Det kom inga bilar. Vi var på den stora gatan och det blev kväll och mörkt. Där i närheten fanns banditer/rebeller som brukade komma till stan  varje kväll och bränna ner allt efter de hade plundrat. Våldtäkt förekom också. Vi var så rädda så vi sökte skydd i busken och lyssnade efter bilarnas ljud. Det kom inga bilar.

 

Nästa dag gick vi till nästa stad. På vägen dit kom en lastbil tillhörande en man från Ballanballe. Vi kände till honom. Bilen var full med människor, djur och varor. Bilen stannade, och mamma gick fram till bilägaren, som satt i framsätet. På lastbilen satt också en man, som var släkt med mamma. Min mor pratade med ägaren. Han ville ha betalt, om vi skulle åka med honom. Hon berättade att vi inte lyckat sälja de tre djuren, som stod bredvid mig. Han tittade på mig och på djuren, sedan sa han vad det skulle kosta att låta oss och djuren åka med honom.. Mamma sa, att hon inte hade några pengar just nu. Mammas kusin sa ett somaliskt ordspråk, som jag tills idag kommer ihåg, och att det då var första gången jag hörde det. Gacalkaa gacmo uwaa, waa maantoo kale, Dahabo. Min kusin, sa han: Att inte förmå att hjälpa sin nära och kära, det är ett sådant läge, Bilen startades och lämnade oss kvar på gatan. Vi fortsatte att gå mot staden och när vi kom dit så lyckades vi ändå inte att sälja något. Mamma bröt ihop.

 

Köparna tillhörde en annan klan och bojkottade att köpa djur från vår klan. En av köparna kände igen min mor sen länge och hon grät inför honom, för att han skulle hjälpa henne. Han köpte två djur för ett mycket billigt pris. Efter det sålde vi två djur. Vi lämnade det tredje djuret till mannen som köpte de andra två och sa.  Du kan väl ta hand om det här också, om du så vill”.

Vi åkte till den närmaste storstaden för att därifrån åka vidare till Balatweyne där jag skulle gå på gymnasiet. Resan tog flera dagar och nätter med lastbil. När vi kom fram var det kväll och vi sökte oss till min kusin.

 

Min mor bad denna kvinna, att låta mig bo hos henne, så att jag kunde fortsätta att gå i skolan. Min kusin behövde arbetskraft, så mamma sa till henne att jag skulle hjälpa henne med hemarbetet, och andra arbetsuppgifter, så att jag skulle få möjlighet att avsluta mina studier. Jag satt med dem när de förhandlade och jag accepterade läget, men sa till dem båda att jag vill åka till nomadlivet så fort det blev skollov. Vi kom överens. För mig var det att överleva de nio månaderna, som jag läste per år. Andra ringen på gymnasiet bodde jag hos min kusin, och när det blev skollov åkte jag hem till mamma.

 

Under skollovet kom också  båda mina yngre bröder hem. De bodde hos andra släktingar i olika städer under skolåret. Ingen av oss var glada över våra upplevelser med släktingar. Mina bröder berättade att de flera nätter fått sova hungriga.

Vi var inte älskade eller önskade, och utförde fruktansvärda arbeten. Jag var ett hembiträde för familjen jag bodde hos. Jag hade ett par skor och ett klädesplagg.

Men jag satsade på min utbildning och fick bästa betyg i hela skolan.

 Mina bröder och jag  hade nu tid tillsammans och kunde planera för de de kommande terminerna. Vi kom fram till, att vi inte ville återvända till nomadlivet. Vi pratade med mamman om detta och sa att vi inte ville återvända till de familjerna vi bott hos. Vi föreslog att mamma skulle hyra ett hus och att vi tre skulle leva som vi gjorde innan kriget.

 

Vi kunde ta hand om oss själva, fast i en annan stad där det fanns en gymnasie- skola. Mamma gillade förslaget och samrådde med vår far. Han tvärvägrade, för att i en stor stad var det annorlunda, än där vi växte upp. Där kände alla varandra och vi kunde få hjälp av grannarna, argumenterade han. Han påstod att vi var för små för att kunna ta hand om oss själva i en stor stad. Jag var besviken över pappas beslut. Mina bröder fattade egna beslut. En av dem, den yngst av oss, bestämde sig för att gå på en internatskola. Den andre sökte sig till militär akademin. Våra liv tog olika riktningar.

Rasismen i dag

Kategori: Allmänt

När jag läser vad du skriver funderar jag. Du backar nu. Jag undrar har det inte blivit sämre i Somalia efter kriget? När du var barn, kunde man åka buss då utan att veta att bli rånad av busschaffören? Kunde kvinnor vara ute efter 21.00 på kvällen?
 
Jag tänker också på att du måste ta hand om dig. Att jag vet att du upplevt en del väldigt jobbiga saker som  den senaste månaden. Jag funderar på om det är något som jag kan hjälpa dig med?  Du måste tänka på att vila. Det kanske du redan gör? Jag har ingen aning. Men jag vet av egen erfarenhet att det är viktigt att vara kontinuerlig och noggrann när man skall hjälpa sig själv med återhämtning. Det kan kännas krävande men man vinner på det i längden. Jag brukar göra en yogagrej som heter Ishnaan. Det är kalldusch tidigt på morgonen. Det lär stärka imunförsvaret och skall lindra depressionssymtom. Googla på det och se ifall det är något för dig (Googla Ishnaan och hydroterapi)
 
Du skriver så bra om hyckleri och självgodhet. Detta har jag funderat mycket på under åren. Det var för några år sedan som jag bestämde mig för att det är omöjligt att vara en intellektuell människa och tro på att man är god. Med intellektuell menar jag  någon som har möjlighet att ifrågsätta sin samtid.  
 
Rasismen har vi sett tydliga tecken på i dag när det avslöjats att Skånepolisen fört register över romer. Att många i den svenska polisen är rasistiska går inte att blunda för, varken före eller efter det här avslöjandet. Just nu sitter jag och funderar på hur kommentarsfältet under Aftonbladets artikel om ämnet ser ut. Där brukar man få de grövsta svaren på hur eländigt det är i Sverige i dag. 
 
För ett halvår sedan var det en artikel om en kafékedja i Göteborg som utnyttjade invandrare, främst från Afrika till att göra riktiga jobb men med lönebidrag. Någon kvinna i mataffärskön sa appropå ämnet att annars skulle de ju inte få något jobb alls. Som att det jobb de gjorde för firman som gick bra inte var värt att betala för bara för att de var invandrare. Man ryser. 
 
Det är så mångas resonemangen ser ut i dag. Det finns viss arbetskraft som man kan få köpa lite billigare, som inte är tal om för riktiga anställningar, även om man kanske behöver dem särskilt just för att de har en annan språkkomptens än övriga personalen. Däremot kan man starta bolag som gör vinst på skattekronorna. 
 
I en artikel i Aftonbladet skrev man om ett taxibolag på en liten ort som drevs med bidragsstöd från Arbetsförmedlingen. Detta taxibolag gjorde att ett annat bolag, som varit på orten i 20 år och som betalade vanliga löner, slogs ut. Kommentarerna i Aftonbladets fält gick ut på att ja så går det när invandrare kommer hit. Samma andemening där, att deras jobb inte var värda att betalas med vanliga löner, trots att de uppenbarligen gjorde ett bra jobb. 

Men det är inte en rasism eller sexism som är byggd nerifrån, den är byggd uppfrån. För dessto högre status en sammansättning av människor har dessto större procent är medelålders vita män. Ju mer makt en grupp har dessto mer lika varandra är de.  Vår maktelit genomsyras av en bristande förmåga att ifrågasätta sig själv. Något mer ointellektuellt kan man knappt tänka sig. Men makt handlar väl mest om makt egentligen, inte om att vara intellektuell. 
 
VI bor som du vet mitt i stan. På skolan där min son går finns elever från hela Göteborg. Det är rätt så ofta som barn ifrån de områdena i Nordost pratas om som bråkiga.Mer rådande strukturer förstår jag inte hur någon skulle kunna tro att det skulle kunna vara på något annat sätt. 
 
Det beror på att invandrarbarn från Angered och Bergsjön som kommer in i den här snäva medelklassmiljön  hamnar lägst i rang. Det beror på att lärare som sökt sig till skolor i stan inte i första hand hade tänkt sig att jobba med den här elevgruppen. Det beror på att precis som du skriver på förnekelsen, på oförmågan att genomskåda och skärskåda sina egna motiv och syna sina egna privilegier. VI som bor här är ju de goda. Robin Hood-människorna mot rasism och kapitalism.
 
 
 
 
 
I dag har vi en strålande höstdag i Göteborg. Jag har varit i Botaniska trädgården och Änggårdsbergen. Luktat på luften och låtit allt det vackra svepa in i mig.
 
Jag är ledig. Ska skriva. När jag sovit middag vaknade jag med ett ryck och tänkte på Karl Ove Knausgård. Under den tiden som jag hållit på med min roman så som är ungefär 230 sidor som jag harvar fram och tillbaka med så har han publicerat 6 romaner på mellan 400- 1000 sidor. I en intervju kunde jag läsa att han tyckte att det hade varit väldigt jobbigt. Det kan man förstå. Han kan också utan vidare dricka 6 flaskor vin. Vem man ser sig om beror ofta på vem man jämför sig med. Det är därför vi behöver ha tillgång till hela världen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Wilo Abdulle skriver

Kategori: Allmänt


Gällande yttrandefrihet i sociala medier så har jag fått varningar från journalister och aktivister i Somalia och andra länder. De säger att jag ska sluta skriva sa kritiska artiklar om situationen i Somalia och om vad väst gör i  Somalia. Som du kanske märkt det så skriver jag inte så mycket nu förtiden. Jag vet att min vän inte mördades av några som ville kidnappa den svenska kvinnan som var med honom. Han mördades för att han var en aktivist som uttalade sig om orättvisorna i Somalia. Han ville organisera de som blivit slavar i Somalia. Han ville åstadkomma en förändring inifrån.Vi hade mycket gemensamt, han och jag. Skillnaden på hur vi arbetade och hur jag valde att jobba var avgörande för att han miste sitt liv. Jag väljer att hålla mig i bakgrunden och inte vara förfronten i  det jag är engagerad i. Det gjorde jag också när jag levde i Sverige.
Jag och mina medarbetare  syns inte men jobbar dag och natt for att öka medvetenheten om orättvisorna hos folk. Hur folk ska förändra sina situationer så att det blir bättre for dem. Det går genom att de först ska kunna formulera vad som är utmaningar och sedan hitta egna lösningar till utmaningarna. Vi är med i processen och inte utförandet av deras aktioner. Vi gör inte arbetet för eller åt dem. Vi håller oss i för att hjälpa till att bakgrunden for slutföra det de har beslutat om att göra. Jag har valt att publicera artiklar utan mitt riktiga namn pa populara somaliska hemsidor. Jag har skapat olika aktivisiska grupper och hemsidor där det inte syns att det är jag som står bakom dem.
Jag har träffat och intervjuat somaliska politiker utan att de vet att det är jag. Jag suttit  på olika möten där  diskutterat om riktig vidriga idéer om Somalis framtid,  där man har sålt de mest bördigast jorbruksområden i  Somalia till olika utländskt ägda multinationella företag. 
De mest framstående länder som har ingått i sådana kontrakt med Somalia är arabiska länder och Kina. Tusentals av den inhemska lantbruksbefolkningen i sådana områden har tvångsförflyttats.  Se konflikten I middle och lower shabeele. Detta har skapat inhemska flyktingar som idag lever I misserabla situationer I Mogadishu och i andra stader I Somalia. Samma folk som har skapat miserabla situationer försöker få övriga världen att ge Somalia bistånd så att de kan hjälpa flyktingarna. 
Jag bevittnar ett land som kontraktiseras till I –lander som förvandlat Somalia till små enklaver. Där det finns olja har man skrivit kontrakt med ett  tre månader gammalt brittisk företag. Somaliska medborgarna har blivit  antingen terrorister som är hot mot omvärlden och/eller till behövande flyktingar innanför och utanför landet.
När jag rest runt i Somalia har jag sett ett rikt land med en liten befolkning. Somalia skulle kunna vara en av de rikaste länderna i världen om man hade fred. Somalier är entreprenörer som inom kort skulle kunna förvandla Somalia till Afrikas affär och jordbruksmästare. 
De få somalierna som arbetar mot västvärldens är wahabisternas förlängda armar.Wahabisterna är Somalias värsta hinder mot stabilitet, fred och hållbar utveckling. 
Det värsta är inte yttre krafter utan det är deras förlängda armar som finns bland oss somalier. Makthavarna i Somalia idag beskrivs tydligt och klart av Franz Fanons bok: svart hud vit mask. Omvärldens styrande formula som appliceras I Somalia har också applicerats I Kongo DRC. Afrikanska trupper används som fredsbevarande i Somalia och i Kongo, men de gör något helt annat än fredsbevarande. De tvingar somaliska medborgare att acceptera att bli ockuperade och koloniserade år 2013. Det som sker i Somalia är styrt uppifrån. Alla de viktiga landsuppfattande och Somalias framtida beslut fattas utanför Somalias mark. Nar somaliska presidenten skriver under kontrakt med utlänningar traffar han dem  alltid på den internationella flygplatsen I Mogadishu. Nästan aldrig på hans kontor.
 
De människor som är rikast och de som sitter på de högsta positionerna i i den federala republiken är personer som arbetade i non governmental organisations (NGOs) under inbördeskriget. De kallas NGOister. Jag vill inte nämna deras namn har, men det är känt i  Somalia vilka de är. De internationella biståndsgivarna vet vilka de är. De samarbetar fortfarande eftersom den internationella bistandsindustrin har skapat värdefulla relationer med de få NGOisterna som styr Somalia. Man kan inte styra ett land med en sådan maktrelation där det finns biståndsgivare och biståndstagare.  Den senast är alltid i ett underlaget förhållande till den som ger. Biståndsgivarna har sina egna villkor medan biståndstagare saknar sådana. De få högst uppsatta personerna i den nationella styrande nivån pratar alltid om att somalia behover hjälp från omvärlden. 
Jag hänger på där du har avslutat med ditt senaste inlägg nämligen: “Kanske är detta en del av vägen neråt. En del påstår att västvärldens ekonomiska guldålder bara är en parentes i världshistorien. Det kan jag gott tänka mig när jag ser hur dåligt folk tar vara på vad vi har”.
Västvärlden och deras förlängda armar (få somalier) som också samarbetar med Turkiet som är den tydliga springpojken för USA i Somalia kör Somalia till potten. Jag menar, det politiska systemmet som finns i Somalia idag verkar det vara en motorvag som planas för hur vastvärlden ska suga somalias blod.
 Kriget is Somalia har orskat många somaliers liv och har gjort miljon tals somalier till flyktingar. Detta är en parentes i det världen planerar att göra I Somalia. Det kan jag förutspå  när jag så tydligt ser turkarna gör här och varfö och med tanke på den plan EU och USA har gjort för Somalia. De har lyckats att engagera Afrikanska stater att ta fram unga friska Afrikanska soldater som genomfor Afrikan mission in Somalia (AMISOM). 
Västvarlden har valt presidenten i Uganda for att bli högsta chefen i Somalia och det är inte en slump. Vi vet vad han har gjort I Kongo. Han har sina trupper i Kongo där naturtillgånger plundras, kongoliser tvings fly från sina byar och drivas till flyktingförläggningar. Landet distabliseras. Det är med samma krigsförande formula som Musaveni har fått mandat att genomföra i Somalia. Grungläggande orsak till att sa många länder är inblandade i både Somalia och Kongo är att det finns stora orörda naturtillgångar. 
Somalia ar ett riktigt vackert och rikt land med endast 10 -12 miljoner invånare. Vi vill ta vara på vad vi har men det finns andra som inte kan acceptera att vi äger vad vi har I Somalia.
Att Storbritanien har fått huvudrollen är inte heller en ren slump. Att Turkiet helt plötsligt kom in bilden och framhåller med sin välgörenhetsroll förvånar mig inte heller. Vi vet idag hur det globala politiska spelet ser ut och vad som händer globalt. Västvärlden har fatt kalla fötter for att Kina har kommit in i kontinenten.  De koloniserade länderna ska man tvinga att hållas hårt med fd kolonisatorerna. Den nuvarande somaliska regeringen ha återupptagit kontakten med Storbritanien och Italien (fd kolonisatorerna). England fått huvudrullen av EU for att “hjälpa” Somalia.
Turkiet  utnyttjar situationen genom att göra gemensam sak med muslimska brödrar/systerskapet  för att förklara varför det varit så mycket svält och krig i Somalia.  Vad billigt det låter! Vi har svultit, dödats sedan 1991 och de visste om det. Turkarna säger att vi är här för att Hjälpa muslimska bröder och systrar. 
 Varför nu? Vi har svalt, flytt och dödats sen 1991 och de visste om det. Var de inte muslimer 1991- 1993 nar nästa en miljon somalier dog av svalt? När alla tidningar hade sådana här rubriker:  HELVETET PÅ JORDEN
Jag vet utan tvekan vad Somalia har och att inga somalier behöver svälta i Somalia. Men på grund av inbördeskrig har folk tvingats att dö av hunger. Folk som ar fattiga I Somalia kan inte vara dar de kan odla, fiska och vagga sina boskap dar det finns betsmark. Folk har tvingats till fattigdom på grund av att inbordeskriget har beställts och förlängts av icke somalier men utforts av deras förlängda armar.
Idag säger man att terroristgrupper finns i Somalia och att de är ett globalt hot. Somalia är deras bas, sägs det också. Därför ska varlden “hjälpa” Somalia med vapen och med ekonomiskt medel for aatt kampa mot terrorister. Det vet vi ocksa hur denna grupp skapats och vilka som är med och förlänger kriget i Somalia. Dessa grupper använder somalier som självmordsbombare. Det är somalier som dör på det sättet och offren som dör av attackerna är somalier. Vilka är de som styr terrorgrupperna? De är inte somalier. Under 22 år har man lyckats inveckla problemen i Somalia. Man har lyckats förstöra somaliska folkets integritet och dignitet. Man har kompliserat den politiska situationen genom att skapa sa mpnga olika grupper som man satt mot varandra. Det har varit en karusell sen 1991. Jag undrar vilken grupp som kommer after Al- X.
För att vi somalier ska komma ut ur den har karusellen så måste vi ta tllbaka det Somaliska landet, vår integritet, dignitet och nationella suveränitet. Vi måste själva äga Somalia frågan. I dagsläget är äger andra länder frågan. Det har skapats en osynlig mur mellan oss somalier. Fortsätter vi gå i den riktning som britterna leder oss och den ockupation som turkarna utsätter oss för så kommer vi hamna i samma situation som i Palestina. 
Människor med tydliga polistik analys om den politiska riktlinjen som sattes upp for Somalia på London konferensen, Istanbul mötet, och senast på Bryssel konferensen kan se symboler som tyder på att det byggs en oåterkallelig mur. I en snar framtid kan Somalia inte längre påstås tillhöra somalierna. 
 

Vad ska jag svara?

Kategori: Allmänt

Wilo
Tack för din text. Jag har tänkt så oerhört mycket på den. Tänkt på den där mannen som ni hyr av, hur jobbigt det måste vara att lyssna på sådan skit. Tänkt på hela situationen i Mogadishu. Funderat men inte direkt så att jag förstår något. Jag är mest förundrad.

Själv lever jag i ett överflödssamhälle. Trots att det var flera år sedan som Tim Jackson började skapa opinion för välfärd utan  tillväxt så är tillväxt det enda idén politiker har. Det är som de har någon allvarlig  hjärnskada. Traumatiserade de också kanske.


Det är sådant överflöd i Sverige att folk tjänar på att ta sig hit från Rumänien och tigga pengar, att leva på våra smulor är alltså lönsamt. Men det vet du. 

Jag funderar på alla lyxproblem vi har. Som vi är så medvetna om att de är lyxproblem. Jag funderar på vår dåliga förmåga att utnyttja vår yttrandefrihet. Särskilt tydligt blir det nu när din och min blogg med bloggers hjälp blivit censurerad i Somalia. 

Det finns  många människor som menar att man inte ska prata politik i sociala medier. De tror att det kan skada dem. Jag är väl lite inne på motsatt åsikt. Det kan skada oss om vi inte utnyttjar vår yttrandefrihet. Vi skapar en psykosocial-diktatur, bara för att vi är bortskämda och för att vi börjar inbilla oss att livet är någon sorts finare middagsbjudning, där det gäller att hålla balansen. Det finns så mycket positiv grogrund i det öppna samtalet. Så mycket negativ med att inte våga prata. Jag förundrad över hur tysta folk kan vara, hur mycket småsaker som man är rädd för. Lyxproblem kanske, men varför inte rätta till enkla saker som man kan ändra bara genom att öppna på käften? Var i finns självrespekten i att inte låta andra få veta vad man tycker? 



Ett exempel från verkligheten är en konflikt vi har på biblioteken i Göteborgs stad. Några medarbetare uttalade sig i radion om ett beslut som de tyckte var dåligt. Detta fick några andra att reagera kraftig och menat att uttalandet var illojalt. Jag har också hört om arbetsplatser i Göteborgs stad där de anställda uppmanas att inte tala med media. Det är ju lagbrott att ens säga något sådant. Men att tro på att yttrandefriheten är något skadligt det är riktigt ruggigt. De institutionerna jag pratar om är folkbibliotek och de som skall företräda yttrandefriheten. Riktigt skrämmande. 

Ett liknande exempel hade jag från vår egen stadsdel Wilo, Östra Göteborg. Jag tror det var när du var kvar så skulle Sara Beisher komma och föreläsa. Sara Beisher har skrivit en roman Jag ska egentligen inte jobba här, som är en kritisk bok om åldringsvården. Vi vill sprida info om detta föredrag bland folk i vår stadsdel som jobbade i åldringsvården. Men då fick vi höra att det var olämpligt. Vår dåvarande chef gjorde också ett lite vagt uttalande som stödde idén om att det var dumt att sprida sådant här, de kunde få besvärliga konsekvenser för stadsdelen på sikt. Så dumt. Vi fick i alla fall absolut inte skicka ut info om detta till anställda i stadsdelen.


Kanske är detta en del av vägen neråt. En del påstår att västvärldens ekonomiska guldålder bara är en parentes i världshistorien. Det kan jag gott tänka mig när jag ser hur dåligt folk tar vara på vad vi har. 

Wilos dröm

Kategori: Allmänt

Wilos dröm

 

2013 – 09 -12
Mogadishu, Somalia
 
När jag levde i Sverige hade jag en återkommande mardröm. Varje gång jag drömde, brukade  drömmen återspelas och sedan forstatte den där den slutat.Drömmen utspelades mellan Boondhere districk från Nasiib buundo gatan I Mogadishu till Sayid Mohamed Abdulle Hassan statyn.
 
Jag gick frånn Nasiib buundogatan i Mogadishu till Mohammed Abdulle Hassan staty. Jag gick över Daljirka dahsoon till det stora gatan mot kvinnohuset. Jag svängde ner mot kvinnohuset vid förbi Hawo taako statyn på vänster sida. I området kring Syl och Cellegag och även framför Ex fiyoore tills jag kom fram till Sayid Statyn. Där brukade en grupp ungdomar samlas.Jag brukade vara rädd för att bli attackerad av gatubarn som vistades i området. Barnen var på båda sidorna av gatan.

De var många, slitna, hotfulla och drogade. Alltså trosiga och våldsbenägna barn i mina drömmar. I varje dröm kom jag på hur jag klarade mig förra gången. Jag kände igen barnen och ungdomar. Men det alltid fanns några okända bland dem.
 
Det värsta var att de fanns på  båda sidorna av gatan från kvinnohuset till Parlamentet. Jag visste aldrig från vilken sida de skulle attackera mig.  Det hände ibland att jag blev rånad på någonting jag hade med mig. Men ofta handlade det om att jag kände en stark rädsla. 
 
Det sjuka var att drömmen blev en rutin. Drömmen återspelades varje gång jag drömde. Men varje gång jag drömde om det kände jag mig starkare.Det blev lättare att klara sig för varje gång. Jag kunde undvika vissa saker genom att gå på rutin, men hindrades av nya omständigheter som gjorde att jag ändå varje gång beslutade mig för att gå samma väg.
 
Varje gång drömmen startades  funderade jag över varför jag drevs av att gå istället för att åka med lokaltrafiken. Trots att jag var medveten om risken att bli attackerad och skadad. Samtidigt var jag bestämd över att kunna lösa de situationer som skulle kunna hända. 
 
 Jag var vaksam, fokuserad på lösningar och gick med bestämda steg. Ibland träffade jag några som hotade mig när  jag misslyckats att samla mig. De brukade hålla sig lugna när jag gick förbi. Men det kom alltid några okända fram och försökte göra mig illa, men det hände inget allvarligt. På något sätt undkom jag faran. Det hände att jag stannade och snackade med någon eller några. Det var inte långa samtal utan  korta hälsningsfraser och jag  sade alltid något som överraskade både dem och mig. Varje gång kändes det som jag lyckades skapa någon slags relation med någon eller några  och på så sätt klarade jag mig. Varje gång slutade drömmen i en  om undran om vad kunde hända mig om inte… denna unge kom, om jag inte gjorde sa, om inte … om inte…
 
Det är 2013 och nu förstår jag vad drömmen igentligen handlade om. Jag kan inte gå på denna väg men åker med bil. Det ar alltid farligt att åka på den har sträckan. Det finns beväpnade grupper,  som  överallt i detta område. De frågar efter ID,  vilket jag inte har. Området ar fullt av militärer som kontrollerar eftersom att de är ansvariga för säkerheten. 
 
Det är unga beväpnade män som arbetar som säkerhetstrupper. Man vet aldrig vilka de är och varför de kontrollerar alla som åker förbi. De är korrupta och gör precis vad de vill. Ibland vägrar de  att låta oss att åka förbi om vi inte betalar dem. Man är rädd for bilexplosioner, självmordsbombmare och grupper som kan öppna eld när och hur som helst. Denna rutin gör att det är den säkraste vägen att åka, men det gör  samtidigt att det är en väg som är mål för farliga händelser. 
 
 
Mitemot SYll- huset finns entren till Villa Somalia.Där finns för säkerhetspärrar med beväpnade unga vakter och pansarbilar från AMISOM konvoy. Bland oss åker på vägen skapar  AMISOMs tunga konvoy stor rädsla. Man är rädd för beväpnade militärer som finns där som vakter, AMISOM bilar som aker runt, Bilbobmare, Självmordsbobmare och andra okända bevapnade gängrelaterade grupper. 


Det känns som jag förutsett och förberett mig för den här vistelsen i Mogadishu. Kopplingen mellan de här två upplevelserna är mitt eget sätt att göra det hela begripligt för mig själv. Det var 22 års förarbete for min vistelse I Mogadishu. De unga trosiga och drogade barn och ungdomar som jag drömde om tolkar jag som de krigsdrabbade och traumatiserade och kat-tugande ungdomar som nu arbetar soldater och finns överallt i dessa områden. Det är oundvikligt att inte vara rädd för dem.


/Wilo