begripliggorande.blogg.se

Vi lärde känna varandra när vi arbetade i Medborgarhuset i Gamlestaden i Göteborg. Två kvinnor, födda samma år, som båda tillbringat minst 22 år i Sverige. Den ena född i Somalia, den andra i Sverige. Nu bor en av oss i Göteborg den andra i Mogadishu. Förutsättningarna för våra liv är plötsligt rätt olika. I denna blogg skall vi försöka begripa världen utifrån våra olika centrum.

analysen av Sverige uteblir

Kategori: Allmänt

Jag skulle vilja skriva ett svar. En analys av Sverige. Men här finns ingen enhetlig bild och det är väl egentligen bra. I jämförelse med Somalia är Sverige ett fantastiskt friskt och fint land. Ändå klagar vi. Särskilt jag är duktig på att klaga, särskilt på det kommunala styret. Att det är så beror nog på att jag härstammar från ett folk, inte särskilt rika eller märkvärdiga, men som är vana att göra som de vill, som jobbat för sig själva. När jag är som mest ilsken över hur allt ser ut, både vad gäller mina egna barn och min arbetsplats brukar jag hänvisa till folks bristande överlevnadsinstinkt. Jag brukar tänka att mina barn skulle ha mycket att lära sig av några dagar ensamma i slummen i Calcutta. Eller att mina överordnade har sjukt dåligt affärssinne som inte begriper att de för att nå framgång måste finslipa och utveckla produktionen istället för administrationen. Produktionen i den offentliga sektorn är ju verksamhet mot människor. Det som de får pengarna för från första början. Produktionen i offentlig sektor måste  måste få vara kreativ om den ska vara bra, möjliggöra att de som arbetar i verksamheten och ser ,  har makt över att utveckla sitt jobb. Att det där ordet transparans som man börjat är något använda så flitigt är något helt annat än att skriva dokument som skall skickas till politiker.
 
Transparans är att de som finns och  verksamheten och har kunskap om den har mer makt över den. För det finns alltid ett kunskapsbortfall  i de där fjortontusen otroligt tråkigt skrivna  dokumenten som når de högsta cheferna och som innehåller några få omskrivningar från år till år. Dödare än så kan det knappast bli. Att de skulle ha något med transparans att göra är ett av de värsta missförstånden.
 
När man pratar om resurser så pratar man alltid om rena pengar, sällan om alla de människor som av övertygelse över att de vill göra något viktigt faktiskt tagit dessa jobb lågbetalada jobb offentlig sektor. Så länge dessa människor är förlorare kommer vi aldrig kunna komma till rätta med någonting. Klarar man av att bättre ta tillvara deras resurser är jag övertygad om att det kommer leda till att det även blir bättre med pengar. Jag fattar inte hur det kan vara så svårt att förstå. 
 
Jag skriver inte detta i egen sak. Jo det kanske jag gör, i egen sak i egenskap av skattebetalare.  Men faktum är att jag tillhör de som har makt över mitt arbete och har en förmåga som jag gör att blir lyssnad på. Nej jag skriver om alla de människor jag träffar från olika kommunala verksamheter, som pratar om känslan av maktlöshet, att inte bli lyssnade på, om utbrändhet och uppgivenhet. Det var väldigt längesedan jag träffade någon i en sådan position som inte hade mycket att klaga på. 
 
(Obs, eftersom jag senaste lördagarna har jag inte gått ut och pratat med politiker om hur de ska förändra Göteborg Stad) 
 
 
 

Analys av situationen i Somalia, i världen

Kategori: Allmänt

Den moderna telekommunikationen har gjort att det blivit enklare för dem att kommunicera och transferera pengar. Främja kvinnors roll i samhällsbygget! Arbeta för att stärka deras förmågor, för att göra dem delaktiga i den sociala och ekonomiska utvecklingen. Skapa förutsättningar för att förbättra infrastrukturen för den intra och interregionella marknaderna,  som är grundstenar för samhällsframgång för den Afrikanska kontinenten. 

Det finns otroligt många starka Afrikanska kvinnor,  som kan  mycket om företagsamhet  i Afrika. Underlätta för dem. Gör dem friare och underlätta så att for att röra sig friare och snabbare mellan olika regioner och olika länder!

Förenkla regelverken gällande företagsamhet mellan länder.  Qararafkvinnorna i Somalia har varit företagare sen länge. De vet hur de ska bära sig åt för att resa mellan olika länder i och handla mellan olika regioner i Afrika. De har skapat potentiella affärsnätverk. De styrande regelverken I Afrika är förlegade och inte anpassade efter förändringar som skett på kontinenten sedan den koloniala tiden. 

Qararafkvinnorna är idag uppdelade I två grupper: en citygrupp och landsbygdsgrupp. De som gör affärer mellan olika städer i olika länder har väl uppbyggda affärsnätverk. Kvinnor som har grossister handlar med varandra. De som bor på landsbygden har små affärer/butiker och arbetar med detaljhandel mot grossisterna. Det största problemet just nu är regelverken gällande  tullverksystemen,  mellan olika länder och infrastrukturen mellan länder och städer. Säkerheten är också ett stort problem. Det social nätverket är väluppbyggt och väl fungerande 

 De har kvinnorna har ett välfungerande företagskoncept, de ar synkade ihop och har värdefullt företagande och kompetens i sina miljöer och samhällen.  De har arbetat fram ett pålitligt, välluppkopplat och trovärdigt affärsnätverk mellan kvinnor I olika länder, städer samt byar.

 De har kvinnorna har arbetat fram ett potential globalt affärsnätverk men saknar utbildningar om det globala internet anpassade nätverkandet som kan förenkla deras kommunikation for att handla enklare, smidigare och snabbare/e-commerce och tryggare.

När de har lärt sig hur detta system fungerar för att deras fördel sa kommer de att kommunicera och handla med varandra utan att resa. Det kommer också att underlatta for dem att minska krånglet med tullverken, risker for bilolyckor samt att plundras på vagnen.

 

Redan för  att kommunicera med varandra och pengar. Den mobil penningtransfereringen för att skicka och ta emot pengar sinsemellan och mellan de och kunder ar på plats och har minskat risken.

Jag är jättefascinerad av hur de här kvinnorna stödjer varandra och hur ekonomiskt medvetna de är. Jag kom I kontakt med dem när jag var ung I Somalia. Det är någonting värdefullt som har fastnat hos mig. Jag försöker förstå vad det är. Men jag har kommit på att deras sätt att organisera sig, att stärka varandra, skap värdefulla relationer och göra affärer är unikt och outforskat. 

 

. Det här  någonting mystiskt som jag inte kan satta fingret på som lockar mina tankar. Jag vet att min mor var involverad I det har nätverket I Somalia på något sätt. Jag uppmärksammade  liknande nätverk på olika ställen i Afrika. Det finns vissa kännetecken hos dessa starka, målmedvetna driftiga kvinnor på respektlabiliteten och självständigheten hos dem. 

 Jag söker mening med det jag känner för och med dem. Det har är mitt satt att beskriva min resa med dem I mina tankar. Det har varit en besvärlig process att berätta detta för er. 

 

Min frågeställning är inte varför jag vill skriva om detta. utan hur ska det lyckas luckra upp. Öppna och integrera  den interegionala marknaden mellan deras hemländer Afrika? Hur kom det sig att den intraregionala marknaden I Afrika är så  rigid, komplicerad och systematiskt begränsad och hindrad?

Jag vill uppmärksamma dessa kvinnors pionjärarbete for ett öppnare och friare Afrika for den intraregionala marknaden som enligt mig ar en viktig faktor for Afrikas ekonomiska utveckling.

Det har tillkommit en tredje grupp, en global grupp som kom ut ur citygruppen. Idag finns många av de har kvinnorna som reser mellan, London, Dubai, Delhi, Beijing och Nairobi, Abudja, Harare, Johannesburg,Lusaka, Bomako, Mogadishu och Adis Ababa OSV. De koppar och salter varor av alla sorter. De investerar land/mark, Guld, Diamand och andra naturtillganger I Afrika. De ager aktier noterade pa borsen I Afrika.  Afrikanska kvinnor handlar inte inom vapenindustrin. De arbetar for fred och samhällsutveckling.

Kärnan for deras affärer är basen for grundlaggande behov hos människan. De ger unga människor utbildningar, de levererar medicin till de sjuka, handlar klader for folk och saljer vatten och byggmaterial. De investerar varor som ar viktiga for samhällsutvecklig.

De grundläggande faktorer för deras affaärsframgang är bättre infrastruktur, tydligare och smidigare tullsystem, bättre governance/förvaltningar, bra bemätande med regeringstjänsteman  och bättre administration och sakerhet osv. De är villiga att betala skatt, administrations avgifter och licens avgifter for att kunna driva sina foretag. De ar medvetna om att dessa avgifter gor samhallsnyta.  Om Afrika satsar på infrastruktur och öppnat upp gränserna mellan länder för företagare så hade Afrikas ekonomiska utvecklingen blommat.

 Den intraregionala marknaden I Afrika är den som har potentialen för Afrikas ekonomiska framgång. Den skulle underlätta väldigt mycket för integration mellan afrikaner, som bidragit för varor och tjänster. 

Vad är det som har hindrat afrikaner  att öppna upp den intra och interregionala markanaderna? Jo, den gamla koloniala adminstrationen är inte gjord  att använda varor och tjänster inom kontinenten. Råmaterialen ska exporteras till vast. Produkter fran väst är de bästa , har man lärt ut människorna i Afrika. Folk i Afrika äger inte det som är deras. 

Deras lokalproducerade varor är inte vädefulla innan de har exporterats till väst, kommercialicerats och importerades tillbaks till Afrika. Då har inte afrikanerna råd att köpa sina egna produkter. Produkter som tillverkas I Afrika har lägre varde än de ursprungliga afrikanska produkter som har reproducerats och kommercialiserrats i Väst.På så sätt har väst kolonialiserat väst och gjort Afrikas ekonomi underutvecklad och hårdkontrollerad.  
/Wilo

Hur kan vi hjälpa till?

Kategori: Allmänt

Här sitter jag Wilo. Där är du. Av vår sista dagars kommunikation har jag förstått att situationen i Mogadishu har förvärrats. Du har berättat för mig om hur ni håller er inomhus. Att det ekar av tunga vapen.  Jag försöker föreställa mig hur du känner dig just nu, men jag kan inte. Det enda jag kan förstå är att världen just nu är ett helvete på många ställen. Men vad kan man göra? Hur ska man göra? Vi som sitter här i Sverige. 
 
 
 Själv lever jag absolut i den bästa av världar, men ändå i samma värld som dig. För att tydliggöra det är yttrandefriheten och demokratin inte allt, men ändå ett instrument. Om alla människor törs uttrycka vad de tycker så stärks idén om alla människors lika värde. På så sätt närmar vi oss förståelsen för din situation i Mogadishu just nu. Men en stark demokrati fungerar också som idéöverförare, ett gott exempel. 
 
En del säger att demokratin i Sverige är lite urholkad, men jag tror snarare att den bara inte  är riktigt färdig än. Det märks mer ibland, som nu exemeplvis. Antidemokratiska partier har tagit sig i kommunfullmäktige i Grästorp (nazister). I Sveriges riksdag sitter ett parti som är emot religionsfrihet. Vad som hänt på sistone är att människor blivit räddare för att säga vad de tycker. Jag vågar mig inte på att analysera varför. Fast jag tror absolut att det har med större klasskillnader  och segregation att göra. Marknaden har också dykt upp som en joker i leken i färd att skapa en marknadens diktatur. Det närmaste exemplet jag har är vår egen organisation, där du också jobbat. Det har vuxit fram en hiskelig hierarki med precis allt det som hisekliga hierarkier brukar innebära. 
 
Jag har också lyssnat på diskussioner där människor som jobbar i det offentliga på allvar uttrycker att man som offentlig anställd inte skall få säga eller vad man tycker offentligt. Men om man ska försvara demokratin måste man uttrycka det man tycker är fel, eftersom det är det enda sättet en politiskt styrd organsiation har att komma till rätta med oegentlighete. Vi har till och med en grundlagsskyddad rätt att yttra oss, men folk tycker ändå att det är fel. Det är hemskt och äckligt.  Flytta då tänker jag. Flytta till en diktatur om det är så viktigt med lojalitet. Då är det förståss inte lojalitet med dem vars pengar vi lever av (skattebetalarna) utan med cheferna , som är orsak till denna tro på tystnaden som något fint. 
 
Det är som folk glömt bort vart vi fått allt ifrån i det här landet. Som rösträtten, arbetsrätten och välfärden kommit som i ett trolleri, eller som att det bara är en privat angelägenhet. Som om det inte kommit om folk inte bråkat för det.  Folk skäms inte över sin privatism. De har dåligt samvete kanske för sin kropp eller i bästa fall för sin familj, men sällan verkar det som någon har dåligt samvete för sin brist på samhällsengagemang. 
 
Men som sagt var. I Sverige blir inga bloggar censurerade.Ingen kastas i fängelse för vad de säger.  Det enda som kan hända med mig om jag kritiserar det som är uppenbart fel är att t jag inte får jobb på arbetsplatser där man inte vill ha kritiker. Men vem vill jobba på sådana arbetsplatser? Jag menar om man nu väljer att bo i Sverige och man kan slippa? Jag kan inte se att det är någon uppoffring att använda min rätt att få uttrycka mig. Jag ser det som ett privilegium. Ett förbaskat fint privilegium, som vi än så länge har  i det här landet, även om folk uttryckligen är emot det.  Bara att människor uttrycker att begränsningar i  yttrandefriheten skrämmer folk. Då får vi göra vad vi kan för att skrämma tillbaka! 
 
Nästa lördag har jag tänkt gå ut till valstugorna här på Järntorget och fråga vart och ett av partierna hur de ska verka för en bättre organisation i Göteborg stad. Jonas Sjöstedt har ju exempelvis pratat sig varm för att låta de som arbetar i verksamheterna få större inflytande. Men vårt parti har varit med och styrt ett tag här i Göteborg och här har det som sagt utveckligen gått i motsat riktning. Jag tänker fråga varför. I alla valstugorna kommer jag gå runt för att fråga och berättta.  Det känns lite som jag gör det för din skull, för att jag har rätt och möjlighet till det. Nästa söndag skriver jag om det här på bloggen. 
 
/Karin
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bensinförsäljerskan

Kategori: Allmänt

En dag åkte vi runt i stan med en bil som vi hade lånat av en vän. Vi åkte genom huvudgatan i Mogadishu. När vi åkte i 4 kilometer innan vi kom till Cinema Somalia, så upptäckte vi att vi behövde bensin. Vi såg en kvinna som hade massa gula hinkar på andra sidan gatan. Vi stannade hos henne och frågade om hon sålde bensin. Hon svarade ja. "Vilken sort vill ni ha?" frågade hon. "95an röd", svarade killen som körde. Vi tankade bilen och så frågade han henne om hon använde EVC plus. Ja svarade hon. Hon sa sitt mobilnummer och han skickade pengarna till henne. Men nu visade det sig att hon inte kunde ta emot fler inbetalningar på sin mobil. Gränsen för antalet tillåtna inbetalningar var passerad. Hon gav oss då sin brors mobilnummer, så att vi kunde skicka pengarna till honom. Efter några sekunder ringed hon sin bror som bekräftade att pengarna hade kommit in.

 Vi åkte vidare och hamnade i Kaaraan distriktet som några dager tidigare hade fritagits från Al Shabab. Alla hus var förstörda. Folk hade kommit tillbaka till området. Olika företag hade öppnat affärer i området. Gatuförsäljningen var i full gång. Vi ville växla pengar från dollar till Somali shilling. Vi parkerade bilen intill en kvinna som sålde olika varor på ett bord. Vi frågde henne om hon kunde växla lite pengar. Till vår förvåning svarade hon ja. Vi lämnade 100 dollar till henne för att växla € 50 EVC  till våra mobiler. Vi fortsatte vår färd mot gamla stan. Vi köpte vatten, snabbkaffe, frukter, grönsaker osv, men betalde alltid från en mobil till en annan.

 

Gatuförsäljerskor i Mogadishu

Kategori: Feminism

 

Hur ser samspelet och samarbetet mellan de här kvinnorna ut? Kände de varandra innan de träffades på marknaden? Hur skapar de tillit till varandra?

 

De sitter på bägge sidor av gatan. Långa rader mittemot varandra. De flesta av dem sitter under solen hela dagen. De har färgstarka kläder på sig. De ropar högt vad de har att sälja till människor som passerar förbi. Det går inte att  missa dem. De hörs, syns och tilltalar en. De säljer olika varor. De kompletterar varandra.  När en säljer färdigt te så säljer den andra socker och den tredje säljer vatten, den fjärde säljer charcoal och den sjätte en bärbar spis/grillställning (burjiko) och andra säljer madrasser osv.  De köper saker av varandra, de lånar saker av  varandra och därmed uppstår ett värdefullt tillit som är grundad på solidaritet. De berättar för varandra om deras familjesituationer. De löser olika problem tillsammans genom att lyssna på varandra, ge råd och dela bördan med varandra. De hämtar till och med kunder för varandra.  De gör reklam för varandra. De underhåller varandra, skrattar och gråter tillsammans. De här kvinnorna känner till alla sorters valutor i världen och de tar emot vilken valuta som helst. De finns en valutaväxlare bland  dem. De till och med skickar och  tar emot pengar genom mobilen. Det kallas EVC Plus. De ser direkt om pengarna har kommit in på deras mobila kontot. Prata om e-commerce. Ingen av de kvinnorna har ID eller bankkonto.

 

 

att förändra genom konst

Kategori: Allmänt

 Hej Wilo
Idag efter jobbet gick jag på Way out west. Det var kul. Jag bor ju i princip i festivalområdet. När jag kom hem kunde jag fortfarande höra musiken och efterfesterna från balkongerna runt omkring. Det kom en stark känsla över mig i går om att saker och ting kommer att ordna sig, bara jag utgår ifrån mig själv och gör det jag vill göra. Jag önskar verkligen att du och dina vänner i Mogadishu kunde känna den känslan Wilo. Men som du förstår så har jag inte den minsta aning om hur det ska gå till. Detta blir därför en text som utgår ifrån den delen av världen där jag lever och du hittar säkert ett sätt att svara på den. 
 
Tillbaka till festivalen. Musiken är bra förstsås, men det är befriande bara att se hur folk rör sig på ett sådant här område. Smådansande, skrattande.  När jag växte upp på 70-, 80-talet i Sverige var det väldigt mycket tjat om att rockmusiken förändrat världen. Att innan 50-talet fanns det inget tonårsmode. Då gick man från barn till gammal tant var det ungefärliga budskapet. Ungdomen hade inte samma möjligheter att hitta sitt eget uttryck, bli sin egen generation och på så sätt förändra samhället som varje generation gjort sen dess. 
 
 Jag förstod väldigt lite av vad det innebar och tyckte väl mest av allt att det handlade om ett av alla sätt fyrtiotalisterna hade för att förhärliga sig själva. Att det verkligen ligger någonting i det där har jag börjat fatta på senare år, när vårt samhälle återigen blivit mer konservativt och folk återigen börjar få en överdriven, för att inte säga farlig respekt för auktoriteter. För rockmusik och attityd är verkligen inte allt, eller hur? Det behövs mer och annat för att få ett bra samhälle. 
 
Hur rocken förändrar fick jag en lätt svindlande insikt om när jag var på en bar i Chengdu i Kina nu i sommar. På scenen stod en ung kinesiska, kortklippt med trasiga jeans, och sjöng amerikansk rock med övertygande bravur. För självklart ligger det något i reaktionära krafters uppfattning om att rockmusik är farlig. Det handlar om attityd. Hur rockmusiken på sikt kommer att förändra attityden i ett auktoritärt samhälle som Kina vet jag inte, men jag är säker på att det kommer att förändra. 
 
Men vad är det som är så farligt? Självklart är det känslan som utgår ifrån den enskilde musikutövaren eller den som lyssnar. Bra musik hittar in i folk och utmanar något inom oss. Det gäller att hitta rätt. Tänk på hur det exempelvis måste ha varit när gänget bakom James Browns Like a sex machine kom på de textraderna. Jag inbillar mig att det måste känts triumfartat. För att utgå från det privata i den enskilda människan och göra det till något större är alltid att utmana. Att ge människor den möjigheten är också att frigöra enorma krafter. Eller som Patti Smith uttrycker det People have the power.
 
 
 
 
 
 
 

förenklingarna

Kategori: Allmänt

Hej Wilo
Efter att ha läst ditt sista, hemska brev. Det enda jag kommer att tänka på, som jämförelse, är skräckfilm. Det är så förfärligt och svårt. Men intressant förståss. Kvinnan som dog i depression. Här i Sverige hör man ibland folk säga att depressioner bara är något som finns i vår del av världen. Det är en av alla de sätt vi använder för att värderar oss själva som lite viktigare, lite svårare och därmed också på något sätt värdefullare. Vi väljer att titta på visst avstånd för att det gynnar oss. Vårt sätt att förhålla oss till resten av världen skilijer sig inte speciellt mycket mot 1800-tals- kolonisatören. Det märkliga är att ingen verkar reflektera över detta. Eller att sällan kommer på tal. Det känns som det blivit värre på sistone. Men det beror väl på att Sverige blivit rikare. I en materialistisk åskådning så betyder det också att vi är mer värda än folk i stora delar av världen. Det är så äckligt. 
 
Jag är ingen demonstrant. Men på senare tid har jag gått del på demonstrationer. Förmodligen för att hela samhället hamnat i en vänstervind. I lördags gick jag på en demonstration mot de förfärliga förhållandena i Gaza. Orsaken till att jag gick är för att oppinionen över hela världen nu blivit så stark mot attackerna att jag tror det skulle kunna påverka Israel (med respekt för allt det fotarbete som gjorts för att vi kommit dit hän). I slutet av tågandet var det några som började ropa  Israel är mördare, stoppa sionismen nu. Jag förstår absolut frustrationen. Men om man nu verkligen är intresserad av att lösa läget tror jag inte det hjälper att skrika ut sitt hat. Det höjer bara tonläget och skärper konflikten, som nu också på ett mycket olyckligt sätt blivit en del av vårt samhälle, när exempelvis svenskar blir attackerade på gatan för att de är judar. Jävla tröttsamt. 
 
I går skrev en vän till mig på facebook att det verkar som att vi svenskar bara kan fokusera på en konflikt i taget och just nu råkar den konflikten vara Gaza.Men folk tycker det är viktigare att syssla med sitt eget självförhärligande, på bekostad av er, det är hela sanningen. Jag vet inte ifall det gör saken så mycket bättre att de aldrig tänker så långt.  Det är därför som vår blogg är viktig Wilo. Det finns ingen annan som beskriver situationen i Somalia på det sätt som du gör. Innifrån och på riktigt, utan förenklingar. Det behövs. Men vad kan jag göra? Du bad mig en gång skicka en vävstol, men det kunde jag inte. Finns det något annat? 
 
Mig själv och mina lyxproblem. Jag har haft värkproblem i magen som jag sökte för efter att varit dålig ett antal månader. Jag ville kolla allt själv först, utesluta gluten, laktos  och förhålla mig till alla diagnoser som vanligt folk gav mig. Att jag väntade berodde också  på att jag ville slippa få det krångligt och utdraget. 
Jag har uppsökt sjukvården fyra gånger i mitt vuxna liv. Två av gångerna för att jag var gravid. Men jag har gruvliga minnen av krångliga läkarbesök med mina barn och oändligt väntande i trista korridorer med provocerande fula tavlor. Nog hade jag rätt! Det blev krångligt!. Vad har hänt nu då? Jag har varit på olika undersökningar i fyra månader och hunnit bli frisk, men kommer förmodligen att opereras. Ett rent lyxproblem . Jag kan ligga hemma här med den svenska allmäna sjukförsäkring, åtminstone en vecka. Jag är lite orolig för att sova på sjukhus dock. Vill inte dela rum. När jag skulle på förlossningen sist hade jag sett till att få det skrivit att jag var folkskygg för att öka chanserna till eget rum. Det funkade. Jag undrar om det finns någon möjlighet till en sådan framställning nu. 
 
Då jag ringde sjukhusväxel i dag kunde man knappa sig vidare genom att välja Psykiatri, barnsjukdomar, kvinnosjukdomar. Manssjukdomar är det allt det andra? Random saker som bara är självklart och inte behöver specificeras. Jag vet inte ifall du hört det men den svenske skådespelaren Kjell Bergqvist ska kampanja för ditt parti FI. Det känns väldigt oväntat. 
 
 
/Karin
 
 
 

Om kvinna i gatukiosk

Kategori: Allmänt

Andra berättelsen, gatukiosk:

“Innan jag gifte mig och skaffade min egen familj, arbetade jag för min mor som hade en biibito (en form av kafé). Jag arbetade som servitris. Vi hyrde lokalen. Vi sålde färskt juice, te, kaffe, vatten, söta kakor mm. När kriget bröt ut plundrades hela butiken. Mamma dog av depression. Hon var den mesta sorgsna människa jag har sett i hela mitt liv. Jag fick ta hand om mina syskon som var yngre än mig. Tack och lov är alla vid liv idag. Några är på flyktingförläggningar i Kenya och andra finns här i Mogadishu. Alla är vuxna nu. Fem år efter krigets utbrott gifte jag mig med en man, lite äldre än mig. Jag hoppades att livet skulle bli lättare genom att dela ansvaret med en annan vuxen person.

Tyvärr blev han en börda för mig. Han var krigsskadad, våldsam och vidrig mot alla människor inklusive våra barn. Han är känd som “dac cunsiiye” Du kan fråga vem som helst i Mogadishu om honom. Han hade vägspärr i Madina distrikt.  Mitt på gatan där han hade sitt vägspärr fanns ett jätte stort hål på gatan. Allt vatten och avlopp från hela stadsdelen samlades där. Även döda kroppar hamnade där och ruttnade. Stället ligger i Madina distriktet. Han stoppade alla människor och tvingade dem dricka och dricka av vattnet och avloppet. Sen mördade han de flesta som inte orkade eller inte dog på en gång. Han tog allt från alla som passerade den vägen, även kvinnor som arbetade som jag gör nu.

Kvinnor som gick flera mil för att hämta mat för sina hungriga och törstiga barn. Jag och mina barn bevittnade hans vidriga handlingar mot alla människor. Folk hatade oss fast vi led med människorna och för att vi inte  kunde hindra honom. Han var inte snäll mot någon, inte ens mot sina egna barn. Han hade egna beväpnada unga män som också var rädda för honom. De var hans gisslan. En god dag kom en grupp som var beväpnad. Han sov när de kom, de hämtade honom från sängen och tvang honom dricka och äta det som fanns i hålet. Där fanns till och med döda kroppar som ruttnade. Han kräktes till döds och sen sköt de honom för att vara säker på att han var död. Vi fick lämna huset och hans förslavade unga män befriades. Sen dess arbetar jag för att försörja mina barn. Jag och mina barn bor på en annan ort där vi är okända för folk. Vi säger aldrig vad vi har för efternamn eller vilket klan vi tillhör.  Som du ser så säljer jag vatten, is, och färskt juice här på marknaden. Det är så jag försörjer min familj”.

Efter att jag intervjuade den här kvinnan kände jag mig alldeles kraftlös, tom och blev helt stum. Min vän som satt en bit ifrån oss kom till mig. Han såg att jag satt där och tittade ner på anteckningsboken med pennan i min högra hand, helt still stod pennan på anteckningsboken. Kvinnan som jag intervjuade tittade åt det andra hållet och hade sin vänster hand på kinden och stirrade på himlen, helt tyst. Min vän satte sin hand på min axeln och frågade, är ni färdiga? Jag tittade upp på honom samtidigt som jag ställde mig upp för att gå. Den här berättelsen blev som en rullande band i mitt huvud. Jag känner till stället. Det är bara några hundra meter ifrån mina föräldrars hem. Jag åkte dit och gick på den vägen varje dag under min tid i Mogadishu.  Min mun var halvt öppen och mina ögon stora och helt öppna. Det värsta var att jag bodde bredvid det stället hon beskrev och gick på den gatan varje dag. På väg hem gick jag och min vän dit. Vi tog några bilder i smyg med våra mobiler eftersom det fortfarande är ett vägspärr på samma ställe på gatan. Vi kom hem och helt tysta satte vi oss på verandan. Min vän kände till denna fruktansvärda händelse. Han hade hört den berättelsen från andra människor som han hade träffat i olika sammanhang.  Min vän var från England och jag från Sverige. Han kom tillbaka till Mogadishu före mig. Vi lämnade Mogadishu innan kriget började.  Vår vistelse i Mogadishu var full av både sorg och glädjen över att vi var tillbaka i hemlandet. Vi var upprivna över förstörelsen. Vi brukade berätta om den gamla Mogadishu och hur folk levde där för de unga 20-åringar som brukade samlas hemma hos oss.

De hade aldrig upplevt fred och visste inte så mycket om hur Mogadishu såg ut under vår ungdomstid. Staden är spöklik.  Man ser sällan ett hus som ar helt. Det pågår krig i stan och i områden utanför. Artilleriets eld hörs hela tiden.

Skottlossningar är en del av vardagslivet, ibland utanför vårt hus. Jag var fruktansvärt rädd de första dagarna. Sedan kändes det som fyrverkeri. Men man vänjer sig  (februari 2012).

/Wilo 

Kvinnorsföretagsamhet i Mogadishu

Kategori: Allmänt

 

Socialt och ekonomiskt tillväxt i Afrika kan endast nås om vi stärker kvinnors företagsamhet. Om vI underlättar for kvinnor att använda sig av den moderna teknologin sa kallat e-commerce som är tillgängligt i Afrika för företagsutveckling så kommer det att bli mycket lättare för dem att konkurrera med marknaden på lika villkor.

Jag har fokus på kvinnor som startar och driver små företag i Somalia. Berättelser från dem är det som ger mig styrka att skriva detta. Jag möter kvinnor som säljer och köper allt möjligt på marknaden, på gatan och överallt. Till och med de som använder sina kroppar som transport medel och bär andras varor från en marknad till annan marknad eller från marknader hem till folk.

Här är en av berättelserna, teförsäljerska:

“ Jag är en ensamstående mor med fem barn, tre flickor och två pojkar.  Tre av mina barn, två pojkar och en flicka går i skolan. De andra två hjälper mig med att försörja familjen genom att arbeta som hembiträde och vaktmästare. Det jag berättar för dig nu är vanligt bland fattiga familjer i Somalia.  Att jag sitter här under solen, kokar te hela dagen och säljer det till förbipasserande på gatan är en av de mest kända sysselsättningar för kvinnor som finns i Mogadishu. Det är endast kvinnor som gör det. Som du ser så har jag en enkel spis med charcoal, en termos, en balja for att diska de sju muggar som jag använder för teförsäljningen. Det  är allt som mitt företag består av. Du ser den där kvinnan som säljer charcoal på andra sidan gatan. Jag får charcoal från henne på morgonen och betalar henne i slutet av dagen. Vatten köper jag från en annan kvinna. Jag betalar henne också dagligen. Detsamma gör jag när det gäller socker och te. Jag gör lite vinst vilket räcker till att köpa mat, vatten och annat for mina barn. Det är så jag försörjer mina barn och betalar deras skolavgifter. Min egen mor lever idag. Hon är jättegammal. Hon är 70+. Hon bor hemma hos mig. Hon arbetade som hembiträde för en annan familj. Kvinnor före oss och vi nu tar ansvar för sina familjer och för samhället. Utan min mor hade jag inte funnits idag och mina barn hade dött för länge sedan om jag inte fanns. Det somaliska samhället är ett matriarkalt samhälle  när det gäller de sociala och ekonomiska frågorna..Kvinnor arbetar hårt i sådana omständigheter för att försörja familjer, tar hand om de gamla, sjuka och barnen och männen. Du kan se själv, 90% av dem som kommer hit varje dag för att driva olika företag små som stora, är kvinnor. Det uppmuntrar mig och jag får då energi att kampa på. De äldre barnen hjälper till med ekonomin. Jag har en avbetalningsplan när det gäller skoluniform och andra skolavgifter för de av mina barn som går till skolan. Det finns en kvinna som har klädaffär, hon tar hand om tio kvinnors hadba, en sparform som jag ingår i. Jag betalar skoluniformen och böcker en gång per år genom att spara hos henne”.

Det sociala arvet är så tydligt och levande i den här berättelsen. makens frånvaro i berättelsen är kvinnans val. Hon nämnde inte heller vad hennes far gjorde.

Analysera denna berättelse ur ett normkritiskt och feministiskt perspektiv…

/Wilo