Jag lämnade Somalia med ögonbindel
Kategori: Allmänt
Under april 1990 fick jag flera förväntalsfulla brev per dag. Jag svarade inte. Jag behöll alla mina tankar för mig själv. De som skrev breven fortsatta skriva till mig. Jag hade ingen att prata med. Jag antecknade mina tankar och känslor. Endast jag kunde förstå om hur mina tankar och känslor hängde ihop. Jag skrev varje natt och det skrivna togs ifrån mig varje morgon.
Men jag hade hela formulan i mitt huvud, för jag hade ingen annan att göra än att fokusera på mitt livs ingång och utgång samt undergång. Början av maj månaden insåg jag att händelseförloppet nådde sin vändpunkt. Brännpunkten var att breven om okänd hemvist där jag skulle vara för mig själv, kan ha användning av vad jag har i mitt bagage och därmed kunde bestämma över mitt liv. Livet efter döden, tänkte jag på! 10 maj 1990 fick jag ett brev där det stod det är inte många dagar kvar tills du lämnar oss. Håll ut och var stark. Det du har varit med kommer du ha nytta av i det ensamma livet du kommer att leva med under en lång och lång tid.
Den 15;e maj togs jag ut ur fängelset och stoppas in i en bil och kördes till fältet. Jag hade ögonbindel. I bilen fanns tre pesoner. De två satt var sin sida och jag satt mellan dem i baksidan av bilen. Jag togs in i ett kallt rum och fick andra kläder för att byta om. Det var någon som hjälpte mig för att ta av och ta på mig kläder. Jag sattes på en stol för att ta skor på mig. Hela grejen verkade stressigt. Det skulle gå snabbt. Jag sa inte ett ord utan samarbetade med de som fanns där. Någon tog mig i handen och ledde mig ut ur rummet. Vid dörren stannade jag och tog flera djupa andetag. Jag hörde att personen som höll mig i handen snyftade och grät. Jag förstod att det var en kvinna. Och andades ut och tittade rakt fram fast jag såg inget. Vi gick och efter några steg klev vi in i en bil. De körde och sedan kom vi fram till fältet. Vi gick ut ur bilen och gick 5 – 10 minuter i fältet, sedan leddes jag uppför trappor.
Jag på en stol. Ögonbindel var fortfarande på . Jag hörde att motorn startade och att kaptenen sa på engelska att vi åker snart och att vi måste ha bältet på oss. Jag böjde mig framåt, böjde ner mitt huvud och började ta bort ögonbandet med båda händerna. Jag sneglade till höger och såg att jag satt vid fönster och till vänster och bredvid mig satt en ung kille. Jag höjde mitt huvud för att se mer. Jag hade båda mina armbågar vid låren men bra höjde överkroppen och då såg jag att jag var på en flyggplan fullt med människor. Jag lutade mig bakåt och tänkte nu lämnar jag mitt hem. Jag tittade ut genom fönstret och försökte registrera allt jag såg.
Jag knöt ihop mina händer och höll dem bakom nacken, snabbt la jag mina händer på ansikten och masserade bindeln. Jag la armbågerna igen på mina lår, slöt ihop mina händer som om jag ska boxa någon snart och började skakas av oförståeliga känslor. Jag höll in andan och bet ihop. Jag la min bindel på stolen framför mig och började gråta. Jag hade mina händer på huvudet.. Flygplanen började röra sig och tog av. Jag tittade ner på Mogadishu och indiska oceanen och tänkte. Det kommer att ta lång tid innan jag återvänder till denna plats på jorden. Förväll Mogadishu!
Tårarna rann som fullt öppen kran. Jag kände att jag hade några papper i fikan. Jag tog ut dem och började läsa ett långt brev från mamma, mina bröder, min faster och mina systrar. Jag tog ut nästa brev från min vän, poliskvinnan. Hoppas att du förstår nu varför jag satt dig i fängelse. Förlåt mig. Jag hade inget annat val. Det var den enda jag kunde göra för att rädda dig. Jag kollade andra fikan där fanns ett pass och en enkel biljett till Tyskland. I passet fanns 150 dollar sedlar. Det var allt.
