Att möta det ohyggliga
Kategori: Allmänt
Kära Wilo!
I dag är en lite tyngre dag än vanligt för mig. När jag kom hem hittade jag en tidning som handlade om mordet på Helén, den tioåriga flickan från Hörby som blev mördad och våldtagen 1989. Inte så att jag kände familjen. Men gåtan om vad som hände Helén pågick under stor del av mitt vuxna liv. Det var när jag var föräldraledig med min dotter som förövaren åkte fast. Jag kunde inte låta bli att läsa om det. När jag föreställer mig hur familjen Nilsson haft det under alla dessa år, så kan jag självklart inte begripa ändå. Eller rättare sagt, jag törs nog inte. För vem vill vara i helvetet om man slipper?
I år är min egen dotter 10 år. När jag läser om Ulf Olsson som begick brottet så förstår jag att det inte finns någon enkel förklaring, eller ingen förklaring som jag kan förstå. Men att leva med att känna till något sådant här handlar så mycket om balans, att veta men ändå inte vara rädd för allting. För hur jag än vrider på det så tror jag att det är viktigt att vi inte blundar för det ohyggliga. Vi måste våga se att det finns, om inte annat för att orka möta de som drabbas. Men det är en balansång som alltid riskerar att övergå i självgodhet. Ja det är svårt.
När vi hörs, via facebook, eller via bloggen begriper jag att mycket av det du upplever är ohyggligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det heller. Men jag är trött på denna livsstil som är så inriktad på att blunda. Det är en indvidualistisk livsstil som gör saker så mycket värre. Att skriva en sådan här text blir på sätt och vis att slå upp redan öppna dörrar, men jag skriver ändå, för jag kan just kommma på något klokare att skriva.
Men jag tänker på det vi har pratat om tidigare. Vi måste säkert ha många olika svar för att kunna lösa de här svåra problemen.Jag tror egentligen inte på att våra samhällen kommer att lyckas fullt ut, även om jag är säker på att många saker kan bli bättre, kommer att bli bättre. Men jag undrar ifall ett svar inte finns i sättet vi bygger berättelserna, eftersom det så mycket speglar hur vi ser på världen. Hur det ska gå till vet jag dock inte heller. Men att börja lyssna efter andra saker är kanske ett sätt att börja kunna se andra saker?
För en del av det ohyggliga med Ulf Nilsson, Heléns mördare är också att han lyckades leva så länge innan hans bestialiska brott upptäcktes. Som sagt, jag vet ingenting egentligen, men kan inte sluta tänka på det här.
Karin
