Barnen, livet, kärleken
Kategori: Allmänt
Det är söndag och allt känns märkligt. I veckan försvann en av våra grannar för alltid. Han dog. Det är en person som jag känner mest genom hans familj, men som lyckas imponera genom att visa en stor värdighet.
Vad är döden egentligen? Vad är livet? Många som förlorat någon vittnar om att de kan känna närvaro av närstående som gått bort. Jag har också kännt det.Tankar och relationer är energi. Man kan fråga sig vad livet är för något. Alla människor har samma grundläggande behov men förutsättningarna är så olika. En del människor har möjlighet att flumma ut och fundera över mening med livet för att komma i balans i sig själva, medan andra som många i Mogadishu mer har en vardag som går ut på att hantera samhället man befinner sig i. Men livet drabbar överallt. Det kan vi ta för givet.
En viktig ingrediens i den västerländska livsstilen är identitetsbygge. Detta verkar vara något jag ständigt kommer tillbaka till i våra brev. Jag kan inte bestämma mig för i fall jag tycker det är bra eller dåligt. Det är väl varken eller. Men jag tänker på det när jag läser om din tillvaro i Somalia och inte minst nu senast när jag läst om din barndom. Kontrasten mellan hur ni fick klara er själva och hur lite mina egna barn klarar av.
Jag är inte intresserad av att försköna de omständigheterna du växte upp under. Men det finns något där i att klara sig själv som handlar om att kultivera sig, att förstå sammanhang, att känna att man är behövd mer än att bli någon för sin egen skull. Under veckan som varit har mina barn fått vara ensamma mer än vanligt och de klarar sig väldigt bra. Att det varit så är inget jag eftersträvat utan det har blivit så eftersom vi har haft så mycket annat. Det har vuxit av att klara sig själva.
Jag tänker att vi knyter kanske barnen för hårt till oss för att det är en del av vårt idenitetsbygge En del av det där är kärlek så klart, men en annan del kanske är att själv få bekräftelse, att bevara sin viktighet. För vem vill inte vara behövd?
Problemet blir också de familjer som inte fungerar. Som är något annat. Där barnen inte får ens det de behöver. Att det finns en stor diskussion i Sverige i dag som handlar om att det beror på föräldrarna att en del barn hamnar i kriminalitet. Där finns en underliggande kritik som bygger på att de här föräldrarna ska skärpa sig. Det kan man tycka, men om de inte gör det då? Jag tycker det är en så korkad diskussion, för det hjälper inte varken barnen eller samhället som blir utsatta för brott som dessa barn gjort.
Men det som gör mig mest upprördär avståndstagandet i påståendet. Att det här sker samtidigt som klassskillnaderna i samhället blir större är ingen slump. Som att barnen får skylla sig själva som är födda i fel familj.Samtidigt har föräldar i dagens Sverige blivit en stor har blivit en viktig konsumentgrupp. Jag tror inte att det knappt det finns en enda förälder som ser sina barn som en attiralj eller statussymbol. Men idén om barn som en statussymboll upprättshålls genom rådande livsstilstrender som jag gissar påverkar vår syn på barn på ett annat plan än det rent personliga. Ett slags ägandetänk, som att föräldrarna äger sina barn.
Det ger stöd åt idén att upprätthålla klassamhället. Skomakare bli vid din läst sam man förr. Barnen får skylla sig själva för att de fötts i fel familj. Jag hörde en sådan här utsaga senast i veckan när vi diskuterade barn som mår dåligt.Jag hör det hela tiden. Föräldrarna måste ta ansvar säger man. Det dumma med att tänka så är att det inte ens gynnar den lilla priviligerade idioten på mer än på kort sikt. För eller senare slår det tillbaka på hela samhället. Då gäller det försåss att man ska förstå att man har ett gemensamt samhälle. Även om man är priviligerad i dag är det ingen som vet hur det går i framtiden. Det har berättelser från våra invandare lärt mig.
När samhället förändrar sina normer så får det konsekvenser ner på enskilda invidens tankenivå. Det är väl därför som allt blir som det blir som du skriver, banaliserat, i Mogadishu, eftersom det är ett samhälle som inte fungerar. när Det kallas trender när det slår till i mer fungerande samhällen. En sådan sak är väl politiken om barnen. Barnen vistas allt mer i förskola samtidigt som barngrupperna blir större. Ingen vill ta ansvar. Vi bygger inte på en kollektiv gemenskap längre utan det handlar om att vara sin egen entreprenör. Barn som föds i fel familj får skylla det på sina familjer i sann luthersk arvssynds anda. Det är skandalöst låg tankenivå i det här landet, trots 9 miljoner invånare och 14 universitet.
/Karin
