Bördan
Kategori: Allmänt
Bördan
Effekten av krig är för stort för dem som finns kvar i landet där kriget pågår. De som drabbas av krigen i Afrika är bland annat min mor och många andra kvinnor, barn och äldre. Drabbas gör också de afrikanska kvinnornas affärsverksamheter och politiska deltagande. De förlorar allt de äger och sina barn och barnbarn förutom de som flyr från dessa länder såsom jag.
Man får aldrig vända ryggen åt en fara och försöka fly ifrån den, sa Churchill. När jag insåg att det skulle bli ett inbördeskrig i Somalia då vände jag ryggen åt katastrofen och flydde landet. Det var dock många som tyckte att jag pratade nonsens när jag sa att de skulle åka från huvudstaden och åka till sina ursprungsområden innan inbördeskriget kom till huvudstaden. De flesta stora grupperna i Somalia har ett område i landet där de är majoriteten. Om de inte kan lämna landet så är de idag i dessa områden som de lever som interna flyktingar.
Bördan är så stor så att ingen kan bära den ensam. Flykten är en tillfällig lösning för att få trygghetskänsla. Men att leva i ett inbördeskrig och en total anarki måste vara, som att vara levande död.
Jag träffade min mor efter mer än 20 år. Vi träffades i Etiopien, i Nasaret. Hon var deprimerad, sliten och gammal. Hon såg ut som en djup sorgsen själ, som var trött och ihopbiten av ilska. En bitter, gammal, fattig och trött kvinna men med stark integritet och auktoritet, samt med en viljan att styra alla som fanns omkring henne. Jag älskar min mor mer än jag älskar mig själv. Jag älskar henne inte för att jag känner mig skyldig till det, utan jag gör det för att hon förtjänar för att bli älskad och vördnad. Så mycket hon har gett upp för vår skull.
Människor i frontlinjen, de som inte flyr ifrån sin verklighet och som försöker åstadkomma förändringar till ett bättre liv där de är, det är dem jag lyssnar på för att få de bästa idéerna, för att kunna lösa de stora problemen. De har samlat så mycket kunskap om situationen och vet hur man kan hantera uppkomna svårigheter, då de löser problem varje dag.
Det var en dag när jag var i en stad i Sydafrika. En gammal kvinna kom fram till mig och frågade om jag skulle kunna tänka mig bo hos henne under de två veckor jag skulle vara där. Jag uppskattade hennes erbjudande och tackade ja. Jag flyttade från vandrarhemmet i stan till hennes hus.
Under kvällarna undervisade hon kvinnan mig sitt lands historia utifrån hennes verkliga upplevelser och erfarenheter under apartheittiden. Jag ville inte lägga mig. Vi var vakna till sent. Efter två veckor skildes vi och jag (var upplyst) hade fått kunskap och insikt om Sydafrikas hemska historia under apartheid. Det var fjorton lärorika nätter och dagar. Sådana berättelser läser man inte i böcker.
Ett år senare återvände jag till samma stad och besökte henne över en dag, för hon ville visa mig något. Jag kom dit och hon visade mig runt i huset oc trädgården. Hon höll på att bygga till huset. Några nya rum och stor upprustning gjordes i huset. Huset var mycket finare än förra gången jag besökte henne. När jag skulle gå därifrån sa hon, Wilo, nu vet du varför jag ville att du skulle bo hos mig istället för på vandrarhemmet i Stellenbosch? Bo hos oss varje gång du kommer till Sydafrika, för det gör skillnad, tillade hon innan jag hann besvara hennes fråga. Din vistelse här hos oss bidrar till en utveckling i liten skala, avslutade hon samtidigt som hon gav mig en moderlig och varm kram.
Hon undervisade mig inte bara om sitt lands historia. Hon lärde mig också konsten att lösa problem med enkla och gångbara metoder. Det var på samma liknande sätt som den unga quarafkvinnan som jag skrev om tidigare gjorde.
Dessa kvinnor förstår sina problem, formulerar det för sig själva och kommer fram till en lösning och handlar utifrån vad de kan göra åt den. De vet hur de vill lösa problemen och ser möjligheter för att åstadkomma förändringar som de vill ha. Nu ska jag berätta flera sådana historier.
Jag börjar med min mors sätt att lösa problem. Jag är född i en liten stad i västra Somalia. Nar jag var tre år gammal flyttade vi från staden till nomadlivet. Vi red på kameler. Det var den enda transport som var möjlig för att komma dit vi skulle. Jag kommer ihåg den första gången jag såg en kamel och jag skulle sitta detta djurs rygg. Jag var skräckslagen.
Min mamma var höggravid och kunde inte bära mig som var tre år. Så männen som hjälpte mamman slängde mig upp på kamelryggen tillsammans med min äldre syster som då var fem år. De beordrade henne att hålla mig fast, så att jag inte skulle ramla av. Hon gjorde allt hon kunde för att hålla mig lugn. Jag bet henne. Jag kommer ihåg att jag bet henne precis vid bröstet. Hon har fortfarande bitmärken kvar. De tog ner mig och lät mig gå så länge jag orkade. De kunde förstås inte gå lika snabbt som de kunnat om de inte tvingats att hålla min takt. Till slut blev jag trött, så de bar mig ett tag och när jag somnade så la dem mig på kamelens rygg. Vi kom fram sent på kvällen.
Mamma berättade vad som hände flera år senare. Dagen efter vår ankomst till nomadlägret skulle hela nomadlägret flytta till bättre betesmark. Jag var som sagt tre år gammal. Lång väg att gå för barn och gamlingar! Vi hade ingen kamel att flytta våra saker med. Så hela lägret flyttade, förutom vår familj. Min mamma och vi barn blev kvar. Det äldsa barnet var då nio år gammal.
Vi var fyra barn och jag var yngst. Mamma var förkrossad och kände sig lämnad, förstod jag efteråt. Hon var rädd och kände sig övergiven. Bland dem som flyttade och lämnade min mor ensam fanns mammas tvillingbror, som jag lärde känna senare.
Min mor gifte sig med min far när hon var 16 år och lämnade nomadlivet för stadslivet. Sedan dess hade hon inte levt som nomad. Hon blev nomad igen för att hennes föräldrar dött och för att hon skulle få ta del av ett arv på flera hundra får, getter, kameler och kor.
Kamelerna var inte där, utan de var långt från vårt läger. Hon berättade senare hur hon hade känt sig. Det var spökliknande, sa hon. Ensam med barn och med en massa djur. I omgivningen fanns det vilda djur som lejon lejon och vi hade inget hus. Mamma kände inte till området. Hon visste inte om det fanns folk i närheten. Hon kunde inte heller lämna oss ensamma för att ta reda på om det fanns andra nomadläger i närheten.
Några dagar senare så kom en gammal kvinna till oss. Mamma grät av glädjen över att hon fick träffa en människa. Kvinnan sa till mamma oroa dig inte. Kvinnan hade hört vad som hänt och kom dit för att hjälpa oss flytta till deras läger. Dagen därpå kom en man (Alifurse) med en kamel, och vi flyttade till det nya nomadlägret. Där fanns barn och vuxna som välkomnade oss. Från den dagen till jag gick ut gymnasiet var mamma medlem i det nomadlägret. De manliga var som mina fäder och de kvinnliga var mina mödrar och barnen var mina syskon. Tills idag är de min familj likställda med min mor och mina syskon.
De som lämnade oss, flyttade till Etiopien. De protesterade emot att Siad Barre blev president i Somalia, fick jag veta senare. I själva verket tillhörde de samma klan som Siad Barre. Anledningen att de protesterade var att de inte ville bli kopplade till politiken. Detta var oktober någon gång från 1969 -73.
