Ungdomar inför Somalia
Kategori: Allmänt
Först ut var det Fai-Ali ungar, sen var det Aden-grisar och nu är det det som kallas Al-shabab. Innan jag berättar för dig om de ovannämnda begrep och deras sammanhang vill jag ta dig till Uganda, Kongo, Södra Sudan och Rwanda där jag forskade om barnsoldater. När jag läste till socionom så skrev jag och en annan student en C-uppsats om barnsoldater i dessa länder. Fenomenen om barnsoldater är säkert känt för dig som läser detta. Fai Ali, Aden-grisar och Al-shabab ungar är barnsoldater i det krigshärjade Somalia. Under 1980 och 90 talen var jag i Somalia. Jag var ungdom. Jag gick ut gymnasiet med bästa betyget men kom inte in universitetet och fick inte heller något jobb. Så var det situationen för 90% av mina jämnåringar i landet. De som fick jobb eller kom in universitetet var de som hade släktingar i högre rank i samhället oavsett vad de hade för utgångsbetyg.
Tänk dig i stor stad med miljoner människor, alltså, Mogadishu där levde jag. Jag sov till 10.00 och sedan gick jag ut för att få jobb. Varje dag.
Ett år efter gymnasiet orkade jag inte längre leta efter jobb. Någon fixade en plats på universitetet åt mig. Jag bestämde mig att skriva om ungdomars situation i Somalia. Jag var på gatu och torg (Jiiro Norway) och umgicks med alla sorts ungdomar varje dag. De som kom direkt från nomadlivet för att få bättre liv i stan och unga med universitetsutbildningar. Alla hade en sak gemensamt: Arbetslöshet. Alla hade drömmar och förhoppningar om ett bättre liv. Skillnaden om hur problemet med arbetslösheten skulle lösas var dock olika. Det berodde på hur man analyserade vad som orsakade ungas utanförskap och hur man skulle kunna påverka situationen. De socio- –ekonomiska skillnaderna förhållanden var för stora mellan dessa ungdomsgrupper. De som hade utbildningar upplevde att de hade resurser/kunskapskapital som de kunde använda för att producera eller utfora tjänster. De som kom från nomadlivet trodde och hoppades på att de kunde bidra med kroppsarbete om de hade fick möjlighet. Jag var universitetsstudent. Jag bodde hemma och hade tak överhuvud och mat för dagen samt fickpengar. Jag hade tid för att umgås med dessa ungdomar. Jag hade anteckningsblock, penna och lite pengar för fika för dem som jag ville intervjua.
Jag började skriva en bok: Moowd iyo murug jacayl. Bortgång och sorgen av kärlek för ett land. På nätterna skrev jag, Jag la mig vid fem och sov till 10.00. Min far kommenterade till när han frågade om ljudet från skrivmaskinen när jag satt i rummet bredvid hans sovrum. Han irriterades av ljudet från skrivmaskinen och frågade mig om det. Jag svarade att jag höll på med att skriva en bok. Han hånskrattade och sade: Jag visste att du tillhör till en förlorad generation. En generation av kalla kriget. När han sa så till mig var han en hög uppsatt polisman i Somalia. Han brydde sig inte ens om att fråga vad boken handlade om. När jag skrev färdigt boken gick jag till bok publicerings -myndigheten. Denna myndighet censurerar allt som produceras i landet. Jag fick en tid för att läsa min bok. Jag satt en hel dag framför en tjänsteman och högläste rad för rad. Denna tjänsteman träffade jag i Göteborg under 2000. Boken fick inte publiceras. Motivet var precis som min far sa: Innehållslöst.
I Somalia är den muntliga kulturen stort. Jag läste boken eller återberättade den för olika grupper. Studiecirkelgrupper om denna opublicerade boken växte hemma hos oss. Hemma hos mig blev det en fritidsgård för ungdomar med olika bakgrund. Min mor uppskattade för att jag var hemma varje kväll och mötte mina kompisar hemma. I min kultur ska en tjej vara hemma och inte vara ute på kvällarna. Hellre att du umgås med dina vänner hemma än att du vistas ute sent på kvällarna, sa mamma. Det passade mig bra eftersom jag inte hade någon annan gratis mötesplats. Klasskamrater från universitetet, arbetslösa ungdomar och ”kriminella” ungdomar samlades hemma hos oss. Jag visste vilka grupper som kom och gick. Dessutom blev jag skicklig för att förstå den manligas sätt att förföra en tjej. Ingen lyckades att få mig tro att han var kär i mig.
Jag förstod spelet och lärde mig tidigt hur man skulle avsexualisera det motsatta könet. Dessutom visste jag i tidigt skedde om vad jag ville ha.En natt knackade någon på mitt sovrums fönster. Jag öppnade det och där var det några av personer från en av studiecirkelgrupperna.
De bad mig öppna grinden. Jag smög ut för mina föräldrar sov i rummet bredvid mitt. Ungdomarna med några tunga säckar kom in till mitt rum. Vi sa inte något ord. De visade mig vad som var i säckarna. Under kvällen innan jag la mig hörde jag min far säga något som inträffade i en militärläger nära där vi bodde. Jag förstod på en gång var de grejerna kom ifrån. Jag la grejerna i min privata garderob och låste in dem. Gruppen smög ut igen och jag la mig och sov gott.
Det gick flera dagar. Jag glömde om vad jag hade i garderoben. Som vanlig fortsatt jag min forskning om ungdomars situation i Mogadishus gator och torg. En kväll när jag kom hem för att byta om och sedan ge mig ut till stan så berättade hembiträden att polisen kom hem till oss och frågade efter mig. Jag förstod att informationen läckt. Det fanns ingen mobil då för att informera de som hade grejerna hemma hos mig. Jag gick direkt till min mor och visade henne vad som fanns i mitt garderob. Det är 1988 i Mogadishu. Hon sa: det här behövs för dem som ska försvara sig för nuvarande regeringspolitiks eftereffekt. Din bror i farmen i Sablaale är en av dem som behöver det som ligger i din garderob. Vems är dem? Jag sa som det var. Hon visste exakt vems det var. Jag visste det, sa hon. Jag frågade hur? För att han brukade kolla alla sidor (bak, fram, höger och vänster) varje gang han kommer in i huset. Abdirizaq hette killen som mamma refererade till. Det var han som sa en kväll när han var ensam med mig: Du, hur kom det sig att du vet alla trick som det manliga könet använder när de försöker förföra en kvinna?
Han var medlem i en ungdomsgrupp som var bilkapare. De andra i gruppen greps för några månader sedan och avrättades offentligt på en gång för att avskräcka alla bilkapare. Han var efterlyst. Han berättade det för mig för den första gången jag träffade honom och det var därför jag tog in honom till studiecirkel gruppen. Jag dömde inte honom. Det var inte heller mitt jobb att tjalla. Jag var nyfiken för att veta hur han tänker. När han kom med de grejerna mitt på natten och jag såg vad som fanns i säckarna, då förstod jag om vad han var kapabel till och även hur skicklig han var för att veta sina strategier. Några dagar efter denna natt träffade jag honom i Shabela mitt i Mogadishus huvudgata. Jag ställde en enda fråga, nämligen: Vad ska du göra med de sakerna som finns hemma hos mig? Han svarade: Jag säljer inte dem. Vi ger dem som ska försvara sig för det hemska som kommer, sa han. Hans resonomang var i samma linje som mammas.
