begripliggorande.blogg.se

I morse när jag vaknade pratade de om Rosengårdsskolan på tvnyheterna. Den har stängts ner skolan. Man berättade också att de försökt komma till rätta med problemen genom att använda sig av en kommunikationsstrategi som gick ut på att säga att det blivit bättre,  trots att det blev sämre.  Det fick mig att tänka på vad du skrev om att allt blivit så banaliserat i Somalia. Här är det "the other way around". Om man i Somalia banaliserar för att skapa förståelse i ett destruktivt samhälle, så skapar man i Sverige  ett destruktiv samhälle genom att banalisera.  Kommer att tänka på en arabisk folksägen som går ut på att om man skall få framgång i affärer så bör man mörka om det går dåligt. Någon sådan gammal visdom var det väl som låg bakom Rosengårdsskolans kommunikationstrategi, fast det var kopierat med 18 karbonpapper emellan så att det bara blev dåligt. 

 

Så oerhört dumt. Det känns som att hela vårt samhälle kopierar idéer av idéer som kommer från framgångsrika företagare i USA. På sätt och vis har det satt demokratin ur spel, eller demokratin har blivit underordnad storkapitalismen. Man pratar i dag i kommunen om att man skall vara lojal mot ledningen på samma sätt som man pratar i stora företag. Det är väldigt svårt för mig att förstå vad det är som man skulle kunna skada genom att man som anställd skulle utrycka något annat än cheferna i den politiskt styrda organisationen. Kanske har det också med storkapitalismen att göra? Att det konkurrerande verksamhet? Eller är det ett slags tabu som vi ärvt från den religiösa värden? Har chefer och företagsledare blivit ersättare för det som tidigare var den religiösa makten? 

 

På många sätt går samhället bakåt, inte framåt. Men i det stora hela, går det självklart framåt. Jag har ändå valt att sätta barn till världen. I dag ser vi att den revolution av jämställdhet som skedde i det svenska samhället på 60-70-talet var lite för bra för att vara hållbar. På något sätt måste det kanske alltid vara två steg fram och ett tillbaka. Vi ser det i vårt grannland Norge som började förra århundradet som ett av Europas fattigaste länder, men som på hundra år blivit en av de rikaste länderna i världen. Nu har samma land tagit in ett främlingsfientligt parti i regeringen och det kommer absolut betyda flera steg tillbaka. 

 

Vi lever i en värld som kräver att vi förenklar för att vi skall  att legitimera den livsstil vi måste ha för att inte helt ställa oss utanför samhället. Många av oss, de flesta, vill göra rätt för sig, vara goda samhällsmedborgare. Det kan man inte vara om man hela tiden måste slåss med insikten om orättvisor i världen är en grundval för den välfärd vi omger oss med. 

 

I tidningen någon annan dag i veckan stod det att sjukskrivningarna i Sverige ökar. Särskilt illa är det bland kvinnor. Hur kunde det bli så? För hundra år sedan hoppades dadaisterna på inrättande av progressiv arbetslöshet genom förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Varför har inte vi använt maskinerna till att befria oss?

 

Förmodligen för att det är ett fåtal som äger maskinerna och att de har köpt oss. Kvinnor är fattiga för att de inte har något eget rum skrev Virginia Woolf och det stämmer väl fortfarande. Då på 1929 talet hade vi inget eget rum. Nu har vi kanske ett rum, inrett noga för att passa in i tidens ideal. Vår kropp har vi förlorat, den är såld till olika näringsidkare som gör vad de kan för att tjäna pengar genom att odla vår osäkerhet. Vår tid, den har vi sällan ägt, det visar all statistik. 

 

Den här veckan är det romsk vecka på biblioteket. I dag har min dotter läst högt för mig ur Katitzi. Hon fick den i julklapp förra året när hon gick i tvåan. Då läste jag den för henne. Hon lärde sig läsa den julen, men betydligt enklare böcker var det då. Så det känns stort att hon i dag kunde läsa Katitzi. Tänk att Katarina Taikon aldrig fick gå i skolan och att hon lärde sig läsa först i vuxen ålder. Registreringen av romer var väldigt förfärlig och hemsk.  I alla fall. I dag har vi en romsk vecka i stadsdelen, en romsk utställning på stadsmuseet och en romsk samordnade i stadsdelen. Katarina Taikons kamp betydde något. Situationen för dagens romer är bättre än det var när Katarina Taikon växte upp. Men att förändra ett samhälle är inte som att vända på en hand. Vi påverkas av vårt kollektiva minne.  
Sjung med!