Kvinnornas kamp för Somalia
Kategori: Allmänt
Jag var tvungen att återvända och bo hos min kusin för tredje året. Precis när jag skulle åka, så kom jag på att min faster som åkte till Kuwait hade en son i Mogadishu. Han var rektor på en högstadieskola i Baladweyne, men hade sagt upp sig för att starta ett företag inom apotek branschen i Mogadishu. Han var ungkarl. Jag träffade honom när jag bodde hos fastern. Jag skrev ett brev till honom, och sa att jag skulle vilja bo hos honom Jag kunde hjälpa honom med hemarbetet eftersom han var ungkarl och behövde en syster som lagade mat, tvättade kläder och städade hans hem. Han svarade och sa att det var en super bra idé. Jag åkte direkt till Mogadishu istället för till min kusin i Baladweyne. Jag bodde hos honom tills jag gick ut gymnasiet.
Under denna tid lärde jag känna min store bror, som bodde i Mogadishu. Han bodde bredvid min skola. Jag gick hem till honom så fort det var rast och kollade om han var hemma. Ibland var han där och ibland inte. När han var där pratade jag med honom om vår familjsituation. Jag besökte honom också där för att få ekonomiskt stöd för hygieniska artiklar, kläder, utgifter för skolböcker och lite fickpengar. Han gav mig alltid pengar, och väskor fulla med kläder. Ibland gick vi till det bästa kaféet i Mogadishu och fikade. De två sista åren på gymnasiet åkte jag inte ut till nomadlivet på loven. Jag skickade hälsningar till mamma att jag måste fixa vårt liv här i Mogadishu. Jag sökte jobb men hann aldrig att utföra annat arbete än att läsa heltid och att sköta hemmet hos min kusin.
Min faster kom på besök från Kuwait. Jag såg människor med pengar på nära håll. De var rika, och ändå skulle jag vara ett hembiträde hos dem. Jag tänkte ständigt och jämt på min familj, och hur vi splittrades. Jag träffade mina bröder och min syster, som då och då hälsade på hos vår faster. Alla såg att jag arbetade som hembiträde och uppmuntrade mig att hålla ut tills jag gick ut gymnasiet.
Jag hade inga fritidsaktiviteter. Från tidigt på morgonen till midnatt fanns arbete att göra hemma. Hemma hos min faster fanns många människor. Alla dessa människors kläder tvättade jag för hand. Disken tog aldrig slut. Det var flera rum att städa och det var mycket mat att laga. Allt gjordes med hand, det fanns inga maskiner. Jag klagade aldrig. Jag frågade aldrig after hjälp. Det fanns tjejer i den familjen men de behövde inte göra något. När de var i vardagsrummet med sina kompisar och behövde något från köket, så ropade de till mig att hämta något och servera alla. Några av dem var lika gamla som jag. Jag hade bra relation med alla genom att vara tillags.
Min faster brukade sitta på verandan under dagarna nar hon kom på besök i Mogadishu. Vi satt där ibland och pratade om hennes uppväxt. Hon berättade om hennes föräldrar och syskon inklusive min far. De hade en mycket tragiskt barnuppväxt. Deras pappa dog när de var små och deras mamma tvingades flytta till min farfars släkt. Farmor tillhörde en annan klan och talade med annan dialekt, vilket gjorde att hon mobbades. Barnen sågs som mindre värda på grund av att deras mor var från annan klan. En av mina fastrar blev bortgift. Hennes man slog henne och hon dog. Min faster som jag bodde hos flydde från familjen när hon var 15 år. Hon gifte sig med en man och skilde sig ifrån honom. Hon hade fyra barn som hon fostrade ensam. Hon försörjde dem genom att slakta djur och sälja kött. Alla hennes barn gick skolan.
Min far lämnade familjen före henne. Han var bara 11 år när han sökte sig till Mogadishu. Han var gatubarn några år. Sedan kom han till en militärbas där han arbetade för soldaterna. När han var 15 blev han rekryterad till polisen. Under tiden lärde han sig swahili och italienska. Det var mycket intressant för mig att veta deras bakgrund.
Efter gymnasiet ville jag läsa vidare till universitetet. Mamma sålde sin boskap och vår bror köpte en mycket fin och stor villa för oss. Vi flyttade in. Tyvärr dog vår yngste bror i en trafikolycka. Han som gick på internat skola.
Den andre brodern blev färdig med sin militärutbildning och blev officer. Jag gick ut gymnasiet med bra betyg. Men kom inte in på universitetet. En av mina systrar fick en stor farm/gård i Sablaale och dit flyttade också mamma. Mamma köpte en stor farm bredvid min syster(s farm). De odlade majs,och sesam som de pressade olja av, samt bönor i stora mängder.
Inom några år hade familjen mycket pengar och köpte flera farmer/gårdar. Vi var inte vana vid att vara farmare/ bönder. Vi anställde folk som kunde odla, skörda och transportera. Det var en oerhörd viktig och lärorikt upplevelse att komma från nomadlivet och bli farmare. Eftersom jag inte kom in på universitetet direkt efter gymnasiet och inte fick något jobb, så åkte jag till farmen då och då och hjälpte till. Det var ett mycket bördigt och fint område med många vilda djur.
Mamma ,pappa och jag bodde i villan i Mogadishu. Jag kom in på universitetet och arbetade som apoteksbiträde på deltid. Mamma sålde sina sista djur och kom till Mogadishu. Men fick inte så mycket pengar för sina sista djur. De pengarna ville hon lämna till den där unga affärskvinnan (se förra blogginlägget), för att hon skulle förvalta dem åt henne. Hon ville inte göra det eftersom mamma inte hade givit henne mycket, då hon behövde hennes hjälp, (löd argumenten).
Det var en kvinna som hete Halima Abdi. Hon var från Södra Somalia och var en av ( nykomlingarna i Qararaf. Hon tog hand om mammas pengar. Halima och mamma blev bästa vänner. När de träffades hemma hos oss så hade de verkligen roligt ihop. Gud, vad vi skrattade när de två skvallrade om andra kvinnor. Halima och jag blev också goda vänner. Jag berättade för henne om mina drömmar och planer. Hon sa att hon kommer att ställa upp för mig även om det kräver allt hon äger.
Halima var mycket en god och snäll människa. Affärerna gick inte så bra. Mammas pengar lämnades lyckades lämna tillbaka de pengar hon lånat för tre årtidigare. Halima fortsatte att kämpa med att köpa och sälja. Ibland förlorade hon och de andra kvinnorna allt, under sina resor, eftersom det förekom plundringar på vägen mellan Kenya och Somalia. Ibland dog många på grund av dåliga vägar och av bilolyckor.
I hela Afrika finns sådana kvinnor som åker mellan olika länder på dåliga vägar för att göra affärer.De riskerar att möta banditer som tar allt, och ibland våldtar dem. Situationen mellan Kenya och Somalia blev värre och värre, och dessutom började den somaliska regeringen att ta ut hög skatt på dessa kvinnors inkomster. Tulltjänstemän placerades vid gränserna för att upprätthålla det gamla koloniala tullsystemet. 1988 var det min storebror som blev högste tullchefen vid gränsen mellan Kenya och Somalia, Mandera och Baladxawo. Jag besökte honom och blev så förskräckt, då jag såg vad tjänstemännen gjorde mot dessa kvinnor. De som började sina affärer från noll och ingenting, och med stor risk för att utsättas för våld och bli dödade. Kvinnorna krävdes på mutor, mer än vad hela företaget skulle kosta. De gick då till min bror och berättade för honom, vad tullmännen begärde. Han avskedade flera av personalen. Efter ett tag kallades han till Mogadishu av den högste chefen, som sa till min bror, att inte störa hans affärer. Min bror åkte tillbaka och fortsätte sitt arbete, men med en annan strategi. Kvinnor strömmade in i hans lilla tjänstehus varje dag och klagade över att systemet inte gynnade deras företagsamhet.
Han återbetalade tullpengarna till dem, och sa till högsta chefen, att det inte fanns några varor att beskatta. Att alla slutade att ta in varor (genom) denna väg därför att skatten var alldeles för hög.
Chefen trodde att min bror tog pengarna till sig själv och krävde hans avgång. Jag avgår om du och dina tjänstemän slutar att hindra Qararaf kvinnornas affärer, rapporterade mub tillbaks. Dessa kvinnor försörjer halva befolkningen och ger många barn utbildningar. Denna strid pågick när jag lämnade Somalia.
Hade det varit bättre infrastruktur mellan Kenya och Somalia så hade den interna ekonomin i båda länderna blomstrat. Det fanns gods som man behövde i båda länderna. Qararaf kvinnorna handlade Omo som är ett tvättmedel, tvål, kaffe, te, medicin, cigaretter och andra saker från Kenya. De hämtade kläder från Dubai, skinn, skor från Italien till Kenya. De visste från dag till dag vad man behövde i båda länderna. De hade ett stort affärsnätverk i både riktningarna. De hade andra som sålde deras varor på de öppna marknaderna i Mogadishu och därmed startades nya företag. Det var en annan stor detaljforsaljningsmarknad som var beroende av deras leveranser.
Jag började intressera mig för dessa kvinnors affärsverksamhet och nätverkssamarbete. Jag gick varje dag till deras lager, affärer och marknad och med intresse observerade jag deras samtal, vad de sålde, vilka som var deras underleverantörer, deras tillit till andra affärsfolk. Både de som var i större (skala) och de som var under leverantörer. Det som fascinerade mig mest var deras elegans och sätt att röra på sig med stolthet, samt deras självförtroende och tillit. De var som drottningar på jorden. De hade på sig fina kläder med väldigt starka färgar. De var klädda på den traditionella somaliska klädstilen. De kommunicerade med varandra på ett hemlighetsfullt sätt med starkt tillit till varandra. Jag satt med dem, men ändå förstod jag knappast vad de pratade om. Jag bad många gånger Halima att förklara för mig på ett enklare sätt för att förstå deras affärskoncept. Halima frågade mig några gånger varför jag inte gick i partnerskap med dem för att arbeta/förvalta min mammas pengar. Det skulle vara kul och lärorikt för dig att hänga med oss till Kenya, tillade hon. Jag åkte den vägen en gång och skulle inte vilja riskera mitt liv igen, sade jag till henne.
Den enda gången, 1989, när jag åkte till gränsen mellan Kenya och Somalia, åkte jag dit för att delge och rådfråga min bror om ett familjproblem jag hade. Han gav mig sitt fulla stöd, och ville hjälpa mig att lösa det. Han kom senare till Mogadishu och hade en mycket allvarlig och lång diskussion med min far tillsammans med min mor och mig.
Tyvärr ledde inte diskussionen till en enig överenskommelse. Min far höll bestämt på sin ståndpunkt, och det var omöjligt att ändra hans beslut. Det handlade om hans prestige och heder, samt om hans anseende gentemot klanen. Min mor, min bror och jag fattade ett gemensamt beslut, som var smärtsamt och känslosamt.Det är oklart varför jag skulle gå i exil.Jag skulle skickas till exil. De gav mig allt de ägde. Min bror som var över 40 år, och fortfarande var ungkarl, betalade min biljett till Europa. Mamma gav mig de få pengar hon hade fått från sin boskap. Nu lämnar jag dem utan någonting. Jag smugglades ut ur landet och hamnade i Sverige 1990. Alla vettiga människor i Somalia visste att det var bara några dagar kvar tills regeringen förlorade all sin makt och det skulle bli ett fruktansvärt långvarigt inbördeskrig. Min bror som arbetade pa tullverket dog 1995 i Nairobi, och de som sörjde mest var Qararaf kvinnorna.
Innan han dog brevväxlade jag med honom. De flesta av hans brev handlade om Panafrikanism och om Afrikanska kvinnors kamp för att hålla kontinenten vid liv. Han uppmuntrade mig att läsa vidare. Han ville att jag skulle bidra till afrikanska kvinnors kamp, för att öppna upp den intra regionala afrikanska marknaden. Enligt honom är det, det enda sättet som kan integrera Afrika både socialt och ekonomiskt, och därigenom befria oss från beroendet av andra, vars intresse är att ta allt ifrån de afrikanska länderna. Afrikanska kvinnor kommer att kunna ta bort de onaturliga gränserna i Afrika. De kommer att göra denna förändring utan att det märks. Deras ekonomiska befrielsekamp kommer att ta lång tid, avslutade han sitt sista brev, daterat, 23 mars, 1995, Nairobi. Jag har inte tänkt på de här breven sen hans bortgång. Helt plötsligt fann jag mig skriva Diaspora Africa Fund (DAF) och blev inspirerad av själva idén. Då kom jag in på de gamla tankegångarna om utvecklingen av den intra och interregionala markanderna i Afrika, om en förbättrad infrastruktur. Det var någonting med kvinnor som gnagde i min hjärna, men jag kunde inte få fram det.
Jag kunde inte förstå vad det var. Jag satt hela dagen och skrev. Jag kände mig trött. Den 19 juli 2009 gick jag till sängs kl 22.00 och då kom denna berättelse till mig.
Allt hänger ihop. Alltid när jag har rest inom Afrika har jag känt ett starkt samband och en samhörighet med de starka afrikanska kvinnor som köper och säljer gods inom Afrika. Kvinnor som reser med dåliga bilar på dåliga vägar från Zimbabwe till Tanzania, från Somalia till Kenya, Etiopien eller från Zambia till Botswana. En gång var jag på tågstationen i Johannesburg, Sydafrika och väntade på bussen till Gabarone, Botswana. Vid utgången träffade jag några kvinnor från Zimbabwe. De hade massor med säcker fulla med matvaror. Det gick en buss var tionde minuter till Zimbabwe och dessa bussar var fulla med olika varor, men det var bara några kvinnor som åkte som passagerare. De fyllde bussarna med gods som de handlat till människor i Zimbabwe. De fyllde hela bussen. Jag hade en kort diskussion med en av dem om situationen i Zimbabwe. Hon berättade att hon var gäst arbetare i Dubai och kom till Sydafrika för att handla mat för familjer i Harare.
Män i Afrika gör inte sådant. De gör affärer med resväskor, portföljer och iklädda kostymer. De pratar politik och gör en annan sorts affärer mest vapenaffärerallt för att plundra och förstöra kontinenten. Det mesta är beställningjobb.
Det är klart att allt jag gör grundas på det som finns i min bakgrund. Jag både fyller i och lyfter ut i min rygsäck där mna livserfareheter finns. Men det är inte alltid det blir, så här tydligt. Det är verkligen skönt att detta kom fram nu. Hur ska jag förvalta det? Mitt sätt att förvalta det är att berätta. Det är därför du har den här boken i din hand.
