Första gången jag träffade min far
Kategori: Allmänt
Några månader efter pappas besök kom en bror till oss. Vi visste och hade hört talas om att vi hade en stor bror i Mogadishu. Men han kom från Etiopien. Han hade blivit skadad i kriget. Han var lång, smal, stillig och en mycket intelligent person, som var trevlig och jordnära. Han berättade för oss om kriget. Han sa att han bestämde sig att åka tillbaka till Mogadishu och kommer inte att fortsätta delta i kriget. Han sa att Somalia höll på förlora kriget och att det kommer att kosta många människors liv. Han var övertygad om att det var fel att Somalia gick i kriget mot Etiopien for att befria Ogadenia.
Han sa också att han skulle hjälpa mamman ta hand om oss. Han var äldsta barnet i familjen. Ofta är föräldrar i vår kultur beroende av det första barnet (så även i andra kulturer tror jag- ialla fall stämmer det ofta här).Det är ofta en investering i det första barnet, så att bördan blir mindre för föräldrarna för att ta hand om yngre barn.
Det finns dock en skillnad. Om det äldste barnet är en flicka då gäller det att hon hjälper till i hemmet. Om det är en pojke så utbildar man ofta pojken för att få bra jobb och tjäna pengar för att hjälpa familjförsörjningen.
När äldsta barnet skaffar egen familj blir det ofta problem. Vår bror skaffade aldrig egen familj. När han dödades 1995 så ersatte(s) jag (i) hans plats i familjen. Jag har inte heller skaffat mig någon familj.
Skillnaden mellan min brors situation och min situation är stor Min bror hade yngre syskon att tänka på. Jag har inga yngre syskon att tänka på. Det fanns två yngre bröder. Båda är döda. En av de lämnade två barn och det är dem jag måste tänka på i det här sammanhanget, men de har världens bästa mamma, en stark målmedveten somaliska kvinna.
Min bror föddes, växte upp och dog i ett afrikanskt sammanhang. Jag bor i Sverige, även om jag föddes och levde i min ungdomstid i Afrika. Jag kom till Sverige när jag var ca 23 år gammal. Och idag är jag 43 år gammal och bor i Stockholm. Min yngre brors barn är födda i Sverige. De är afrosvenskar. Ska jag förhålla mig till dem såsom min bror gjorde när vi bodde i Somalia under 70-talet? Familjesammanhållnings känsla är densamma. Fast mitt utgångsläge\/ min situation är annorlunda än min yngre brors. Han hade en familj att tänka på. Jag har mina föräldrar och mina syskons familjer att ta ansvar för.
Under den tiden jag berättar om, 1970, hade ingen av mina syskon en egen familj. 1991 när inbördeskriget bröt ut i Somalia var min äldre bror i Somalia. En syster och en bror till oss hade egna familjer. Vad gjorde vår äldste bror då? Han överlämnade sitt hem och allt han ägde till mina syskons familjer som flydde från Mogadishu till Baladxawo där han jobbade för Somaliska regimens tullverk mellan Kenya och Somalia. Han åkte till Etiopien utan ett öre i fickan. Detta fick jag veta senare av min syster som senare också kom till Sverige.
När han kom till Addis fick jag ett samtal från några kompisar till honom och de meddelade mig om att min bror var döende. Han drabbades av TBC. Jag försökte på alla möjliga sätt få honom ut ur landet. Det gick inte. Hans hälsa blev sämre och sämre. Tillslut tog vi honom till Nairobi och där fick den bästa behandlingen. Han blev frisk. Jag besökte honom 1994 när jag gjorde 3 månders faltstudier genom U-landstjänst i Uganda och smugglade mig in till Nairobi. Vi hade bara några timmar att diskutera. Vi bestämde att jag skulle försöka få ut honom från Afrika. Efter en månad blev han mördad på en öppen gata i Nairobi.När jag meddelades om hans död så bad jag min syster att skicka hans dagböcker till mig.
