begripliggorande.blogg.se

 

 

Det börjar bli höstigt. Nu är jag tillbaka på mitt vanliga jobb på riktigt. Det känns så där. I natt fick vi ta in pelagonierna. De är röda och blommar fint nu, kommer att göra sig bra i vårt sovrum. Min mamma är gammal och sjuk. Jag känner att jag ägnar för lite tid åt henne och orkar inte prata om det med någon. Jag orkar helt enkelt inte höra på folk som tittar på mig med förstående blick och berättar sådant som jag begripit för länge sedan. Skillnaden mellan medkänsla och medlidande är hårfin. Medlidande känns bara förnedrande. 

 

I hegen har det varit insamling för Världens barn och stor gala på Svt och jag tycker illa om det också. Jag tycker inte det är fel att skänka pengar. Jag skänker själv pengar varje månad till två organisationer eftersom 300 kronor i månaden inte betyder någonting för oss men kan göra skillnad på andra ställen.Men det borde inte vara till varje enskild person att skänka pengar till fattiga barn i fattiga länder när hela vår livsstil upprätthålls genom världens orättvisor. Vi borde protestera och engagera oss politiskt istället. Vi borde leva i en stat som skänkte de här medlen. 2012 lyckades Världens barn samla in 83,8 miljoner, det är fint. Men varför kunde inte folk skänka dessa pengar genom skattsedel? En bieffekt av den här sortens insamlingar är att inte utjämna orättvisor utan rättfärdiga dem. Där står jag. Men vad gör jag? Jag vet faktiskt inte vad jag mer ska göra än att skänka pengar. Så det är inte så att jag inte förstår folk. Det är bara tonen och en falsk idé om världsamvete som får mig att må illa. 

 

I går arbetade både jag och min man. Barnen var ensamma hemma. Sen kom jag hem några timmar innan jag skulle gå på teater. Jag såg en pjäs som heter Vad som hände efter att Nora lämnat sin man skriven av Elfride Jelinek. Pjäsen handlar om vad som händer Nora i Ett dockhem att hon lämnat hemmet. Det är en märk berättelse om att kvinnan inte har någon bra plats i arbetslivet, att Nora som den borgeliga kvinnan hon är inte klarar av tillvaron i fabriken. Att kvinligheten är så definierad med hem och omvårdnad att det är omöjligt att göra sig fri från den. Men också att vårt kapitalistiska system göder ojämställdhet mellan män och kvinnor. 

 

 

När pjäsen var slut vid niotiden så såg jag att mina barn ringt 12 gånger. Det kändes lite typiskt och föll bra ihop med temat om kvinligheten och hemmet. Barnen var var hungriga. Jag pratade med dem i telefonen på vägen hem. De sa att de inte fått någon middag, bara lunch. Jag tyckte väl  att de fått middag och ingen lunch. Fast på morgonen när jag åkt till jobbet hade jag sagt att jag skulle laga en sen lunch till dem när jag kom hem. Sen blev allt så sent så jag ändrade i huvudet och tänkte att det var middag de fått klockan strax innan jag cyklat iväg till teatern. 

 

Om de är hungriga så kan de göra mat själv tycker jag och bryr mig inte särskilt mycket om deras hanfallenhet då den äldsta faktiskt är 13 år. Det var bara det att det inte fanns någon mat hemma. Men vi lever ju inte i Afrika. De svälter inte och det fanns ju lite saker i kylen, som grapefrukt. När jag kom hem kom också min man hem. Eller han hade varit hemma och fått gå iväg till affären och handla mat. Så det där med att kvinnan tar speciellt och större ansvar för hemmet stämmer inte hos oss. Jag lever faktiskt i ett jämställt förhållande och även om det är till gagn för att vårt hushåll ska fungera så är det inte alltid så lätt att prata om. I vissa sammanhang får jag känslan av att en del ser mitt förhållande som ett resultat av det fattas mig några kvinnliga instinkter, som gör mig diskvalifierade i diskussionen. 

 

 

På något sätt tror jag att det beror på att man gett upp idéerna om rättvisa. Att man slutat kämpa. Att det man gör betyder mer för yta än för resultat. Precis som i världspolitiken och läget i Kurdistan som jag pratade med några om för någon vecka sedan. Folk är mer intresserade av att titeln som fredsmäklare än försöka göra skillnad på riktigt.