I värmen
Kategori: Allmänt
Att vara på besök i Stockholm är väldigt fint. På dagarna skriver jag. På kvällarna träffar jag folk.Jag vet inte om det har att göra med att det är en huvudstad, men jag tycker folk är så dedikerade till vad de sysslar med, i alla fall de jag träffar. Exempelvis var jag för några dagar sedan ute med en förskolelärare som arbetar med autister. Hon var väldigt intresserad av sitt jobb och läste mycket relaterat på sin fritid.
Men så är det kanske hemma i Göteborg också. I kommunen där jag arbetar, där du arbetade, var vi själva några av dessa dedikrade hängivna anställda. Jag tänker på många fler, som Marianne som arbetade med särskolan och som i utbildat sig USA eftersom hon inte tyckte det fanns någon tillräckligt bra utbildning i Sverige.Det finns så många som brinner men så få kanaler att ta vara på elden. En energiförlust för hela samhälllet.
I Göteborgs stad handlar det också om organisationsmodell som ingen är nöjd med och som liksom går ut på att den vanlige anställde inte får några större möjligheter att påverka, utan blir mer och mer fast i administrativa processer och beslut kopplade över hennes huvud.
I går var jag ute och drack öl med några från irakiska Kurdistan. De pratade om problemen där, om korruptionen och internationelll hjälp. Att det handlar så mycket om att få en position, inte att göra något bra. Att få positionen är viktigare än att åstadkomma. Allt handlar om papper tyckte de, om planer och beslut.
Det är ju samma sak som vi tjatar och gnatar och ältar i Göteborgs stad. Det är ett väldigt statusfixerat samhälle. Ett globalt problem som slår olika, men som förmodligen har samma grund. Liksom jag skrev om yttrandefriheten, det är samma skit fast olika procent. Det globala samhälllsbygget och storkapitalismen.
Jag läste en gång en bok av Bruno Bettelheim som heter Det upplysta hjärtat Om hur man överlever som individ i ett massamhälle. Boken tar upp exempel från nazismens koncentrationsläger. En sak som levt kvar i mig var vad att Bettelheim skrev att medelklassen i koncentrationslägren hade det svårt eftersom de förlorade så mycket av sin identitet när de förlorade sina titlar.Det finns mycket i vårt samhälle som går ut på att utveckla den egna individen. Men olika samhällsgrupper köper ofta samma slags koncept. Hur ska man göra för att stärka folks tankefrihet? Hur river vi våra egna privata fängelsen istället för att hela tiden koncetrera oss på att göra dem rymningssäkrare? Vi bygger in oss i olika trygghetsssystem och slutar se. Vi är rädda trots att vi kanske är tryggast i världen. Vi är rädda för att vi bygger en gemenskap på fel saker.
I går var jag också på en fotouutställning från syriska staden Kafranbel. Det är en stad där man under hela kriget haft ett aktivt motstånd mot regimen, vilket man visat bland annat i satiriska teckningar som man kommunicerar till omvärlden genom sociala medier. Det är en väldigt intressant utveckling i Kafranbel. De når ut. Samtidigt som den här utställningen är så pågår en likadan utställning i London. Människorna som bor i Kafranbel har hittat ett bra sätt att göra motstånd och sträva mot ett samhälle som de vill ha.
Under gårdagen var jag också och fikade med en kompis från gymnasietiden.Hon är journalist och författare och är profilerad mot Hbtq ur ett politiskt perspektiv. Vi pratade om analyser och samhällsperspektiv, att vara klar med sitt egen problematik innan man kan göra riktigt bra analyser.
Egot är ett hinder som jag skrev tidigare, men också en möjlighet. Man måste kanske erkänna att man har ett ego för att kunna se världen klarare. Det moderna samhället har möjliggjort för fler människor att ställa sig utanför kollektivet. Samtidigt som det finns stora industrier som tjänar pengar på folks identitetsbygge. Som mot betalning ger en inbillad frihet. Ändå tror jag att världen går framåt, även om det går jäkligt sakta. Folk sitter fast i så mycket gammal skit som andra ser till att stärka eftersom de kan tjäna pengar på det.
Min gymnasiekompis och jag pratade också om en klasskompis som kastat sig framför ett tåg. Jag har inget minne av detta. Minns inte ens att tjejen fanns. Hon gick bara några veckor i klassen och när hon försvann fick vi aldrig reda på att att hon dött. Varför? För att det bara gått några veckor på terminen och hon inte lyckats skaffa sig några vänner? Just därför borde vi kanske fått veta.
I kväll skall jag på en Bukowskifest med flera författare och bland dem en känd kinesisk poet. Innan dess skall jag åka till Farsta och träffa Alvar 5 månader. Livet går vidare och på ett personligt plan är det väldigt bra.
/Karin
