om allt eller inget
Kategori: Allmänt
Hej Wilo
Jag har haft en hektisk vecka. Planen har varit att istället för att svara sätta mig ner och skriv in en av de inlägg som du redan skickat mig, men jag har inte fått tid till det heller. I dag är det min lediga dag. Jag vaknade redan klockan 5, kunde inte somna om, så nu tänkte jag sätta igång att skriva. MItt kaffe är klart. Jag börjar verkligen bli en gammal kärring på kaffe fronten. Om kaffet inte blir tillräckligt stark så häller jag ut. Är jag hemma hos någon annan som serverar för svagt kaffe så dricker jag under största plåga. Precis som min mamma. Jag tyckte hennes beteende var så dumt och trodde väl att hon överdrev. Detta med kaffet var en grej mellan henne och min faster Marthe. En gång när mamma varit och hälsat på i flera dar och drack den sista kaffedkoppen innan de skulle åka hem så sa hon att det var första gången hon fick riktigt kaffe. Därefter var Marthe alltid lite orolig när hon skulle bjuda mamma på kaffet.
Senare i dag ska jag åka till Gamlestaden och äta lunch med Nina, en god vän till mig, som jag lärt känna genom jobbet som hon brukar besöka. Det har börjat uppstå en slags resonans på jobbet, en lagring kanske, som ett ekafat.Jag har varit i Gamlestaden i 7 år och jag har sett folk växa upp. I går tittade ett ung par förbi som var på biblioteket dagligen de första åren, men som jag ser några gånger om året nu. På något sätt har de blivit mina vänner. Jag var faktiskt bjuden på deras bröllop, men hade inte möjlighet att gå. En av dem är iranier och de skulle tågluffa till Iran så de gifte sig för att båda skulle kunna få visum in. En imam vigde dem på Kulturhuset Underjorden, som du vet var anarkisternas näste när det fanns.
I onsdags var jag och pratade romaner för komvuxlärare. Ett uppdrag som jag har för fjärde året i rad nu. Jag presenterar intressant litteratur som kommit ut under året. Av den litteratur som kommit ut i år så lägger jag märke till en allt större drift med medelklassens livsstil. Ett problem med skönlitteratur i dag är säger man att medelklassen bara kan skriva om sig själva. Det stämmer inte riktigt, men grovt kan man väl säga att för den litteratur som får uppmärksamhet så stämmer det. Min man exempelvis skriver ett slags skräckfantasy bland hemlösa och det är litteratur som inte riktigt får ta plats eftersom man har svårt att definiera vad det är. Men det finns annat också. Det skönlitteräracentrumet är ett litet kotteri av författare och kulturjournalister som bara ser varandra. Svenskan är ett extremt litet språk och Sverige är ett litet land, så det går liksom inte att få det på något annat sätt. Det tror inte jag. Däremot kan man ha en kulturpolitik som gynnar och förstår fördelen av ett rikt och varierat kulturliv. Så är det inte riktigt i dag.
Vi har en kulturminister som är idrottsminister, som pratar som har gjort uttalanden om att kulturmänniskor borde arbeta mer ideellt. Hon verkar inte ha en aning om vad hon pratar om. Eftersom det finns sjukt många människor som jobbar ideellt med kultur. Men de är tillskillnad från idrottsmänniskorna inte inne i några typiskt manliga strukturer, de har varken klubbhalsdukar eller hejaramsar och rör sig över huvud taget inte i det bjärta.
Vad jag egentligen ville skriva här är att det känns som en samhällsförändring är på väg. Jag vet inte hur den kommer att se ut, bara att den kommer ske. Men när man ser vad något är brukar det försvinna. När man läser författare som Kirsten Hammann och Philip Teir som driver så med sin klass så så tänds ett hopp inom mig. Det är inte det att jag tycker det är fel att folk har det bra. Men det är fullständigt absurt hur mycket energi vi lägger på att odla vår identitet. Därför är det så bra med historier som visar på det absurda, som driver utvecklingen framåt eftersom de ger upphov till ifrågasättande.
Ett av dagens problem är att folk är så rädda om sin position, så att man inte vågar frågasätta annat än i slutna sällskap om man är ute efter lite status. Samtidigt så är möjligheten att påverka andra större om du har en bättre position. Det har med att man lever i ett samhälle som man kan påverka verkar ha gott folk förbi. Det enda man är intresserad av att påverka verkar vara den egna kroppen. Nu vaknar barnen. Nu får jag sluta.
