Wilos dröm
Kategori: Allmänt
Wilos dröm
2013 – 09 -12
Mogadishu, Somalia
När jag levde i Sverige hade jag en återkommande mardröm. Varje gång jag drömde, brukade drömmen återspelas och sedan forstatte den där den slutat.Drömmen utspelades mellan Boondhere districk från Nasiib buundo gatan I Mogadishu till Sayid Mohamed Abdulle Hassan statyn.
Jag gick frånn Nasiib buundogatan i Mogadishu till Mohammed Abdulle Hassan staty. Jag gick över Daljirka dahsoon till det stora gatan mot kvinnohuset. Jag svängde ner mot kvinnohuset vid förbi Hawo taako statyn på vänster sida. I området kring Syl och Cellegag och även framför Ex fiyoore tills jag kom fram till Sayid Statyn. Där brukade en grupp ungdomar samlas.Jag brukade vara rädd för att bli attackerad av gatubarn som vistades i området. Barnen var på båda sidorna av gatan.
De var många, slitna, hotfulla och drogade. Alltså trosiga och våldsbenägna barn i mina drömmar. I varje dröm kom jag på hur jag klarade mig förra gången. Jag kände igen barnen och ungdomar. Men det alltid fanns några okända bland dem.
Det värsta var att de fanns på båda sidorna av gatan från kvinnohuset till Parlamentet. Jag visste aldrig från vilken sida de skulle attackera mig. Det hände ibland att jag blev rånad på någonting jag hade med mig. Men ofta handlade det om att jag kände en stark rädsla.
Det sjuka var att drömmen blev en rutin. Drömmen återspelades varje gång jag drömde. Men varje gång jag drömde om det kände jag mig starkare.Det blev lättare att klara sig för varje gång. Jag kunde undvika vissa saker genom att gå på rutin, men hindrades av nya omständigheter som gjorde att jag ändå varje gång beslutade mig för att gå samma väg.
Varje gång drömmen startades funderade jag över varför jag drevs av att gå istället för att åka med lokaltrafiken. Trots att jag var medveten om risken att bli attackerad och skadad. Samtidigt var jag bestämd över att kunna lösa de situationer som skulle kunna hända.
Jag var vaksam, fokuserad på lösningar och gick med bestämda steg. Ibland träffade jag några som hotade mig när jag misslyckats att samla mig. De brukade hålla sig lugna när jag gick förbi. Men det kom alltid några okända fram och försökte göra mig illa, men det hände inget allvarligt. På något sätt undkom jag faran. Det hände att jag stannade och snackade med någon eller några. Det var inte långa samtal utan korta hälsningsfraser och jag sade alltid något som överraskade både dem och mig. Varje gång kändes det som jag lyckades skapa någon slags relation med någon eller några och på så sätt klarade jag mig. Varje gång slutade drömmen i en om undran om vad kunde hända mig om inte… denna unge kom, om jag inte gjorde sa, om inte … om inte…
Det är 2013 och nu förstår jag vad drömmen igentligen handlade om. Jag kan inte gå på denna väg men åker med bil. Det ar alltid farligt att åka på den har sträckan. Det finns beväpnade grupper, som överallt i detta område. De frågar efter ID, vilket jag inte har. Området ar fullt av militärer som kontrollerar eftersom att de är ansvariga för säkerheten.
Det är unga beväpnade män som arbetar som säkerhetstrupper. Man vet aldrig vilka de är och varför de kontrollerar alla som åker förbi. De är korrupta och gör precis vad de vill. Ibland vägrar de att låta oss att åka förbi om vi inte betalar dem. Man är rädd for bilexplosioner, självmordsbombmare och grupper som kan öppna eld när och hur som helst. Denna rutin gör att det är den säkraste vägen att åka, men det gör samtidigt att det är en väg som är mål för farliga händelser.
Det känns som jag förutsett och förberett mig för den här vistelsen i Mogadishu. Kopplingen mellan de här två upplevelserna är mitt eget sätt att göra det hela begripligt för mig själv. Det var 22 års förarbete for min vistelse I Mogadishu. De unga trosiga och drogade barn och ungdomar som jag drömde om tolkar jag som de krigsdrabbade och traumatiserade och kat-tugande ungdomar som nu arbetar soldater och finns överallt i dessa områden. Det är oundvikligt att inte vara rädd för dem.
/Wilo
