Det nya Sverige
Kategori: Politik
Kära Wilo
Du är nu borta ett tag, en bit ifrån oss och bloggen. Jag har egentligen slutat blogga. Men nu var det någonting som jag tänkt på i flera år, som jag ändå måste skriva här. Det handlar om bekymmer. När jag tänker på vad som är dåligt i Sverige blir det så absurdt i jämförelse med hur det är i Somalia, Syrien, Kurdistan eller kanske Nordkorea.
Jag tänker att vi har det fan så bra i Sverige. Idag tex när min man gick till sjukhuset och fick punkterat en halsböld. Eller idag när jag betalade min sjukhusräkning för en natt på avdelning, det var 100 kronor kostade det. Att vi haft ett allmänt skolväsende i Sverige sedan 1842. Eller att det finns en del rötägg som arbetar i vår välfärd i dag, men det är åtminstone bättre än att låta dem att styra något som till och med är dåligt i tanken. Exempelvis.
När jag hör om Somalia så känns det ju väldigt mycket som ett klansamhälle. För det finns ett växande parti i Sverige i dag som går ut på att ställa olika grupper mot varandra och det är samma gamla klantänk. Jag tror verkligen inte på några enkla svar i den här frågan. Men en orsak tror jag är att man under så många år i svensk politik utgått från individen, du ska inte rösta i solidaritet med andra utan för att få det bättre själv. Det är en agenda som varit gällande för så gott som alla partier. En sådan stämning gör sådana här rörelser möjliga. För när det i första hand gäller vad man kan få ut själv så blir det en fråga om prioriteringar som poltikerna brukar kalla det. Ord som solidaritet har varit något man använt för att göra reklam för sig själv i samband med välgörenhet, inte som politiskt argument.
Det må vara hänt att folk idag gör så gott de kan. Jag brukar tänka att orsaken till alla de rättigheter vi svenskar vi fått beror på ett slags kollektiv foglighet. Den svenska fackföreningsrörelsen har varit effektiv men också krävt en viss likriktning för att nå sina mål. Nu är det nya tider. I dag ska man vara individualist och entreprenör. Givetvis är det svårt för många som fostrats hårt in i en kollektiv fåra där man inte får sticka ut att rätta sig i dessa nya ideal. För så har det verkligen varit i Sverige. Det är vi många som kan vittna om. Jag glömmer aldrig den där campingplatsen som min kompis jobbade på. När vi såg alla par komma gående i samma träningsoverall. Till skillnad mot i dag då när ord som gurlesk kommer med i nyordlistan.
Jag tror nog att en baksida med alla framgångsrika kollektiva rörelser är en likriktning som till viss mån också kan vara destruktiv. Att det var så i Sverige vittnar exempelivs steriliseringar om. Jag tror att vad SD gör i dag är att ta hand om de som inte känner igen sig i det nya Sverige, eftersom det inte skapats särsklt mycket på inkluderande kollektiv på under de senaste 30 åren. Inte ens idrottsrörelsen är för alla längre. Men nu finns det här ett parti som tar upp några gamla idéer som bygger. SD pratarsjälva om det gamla folkhemmet.
Fast gjort är gjort på något vis och nu står vi här. Jag vet inte vad det kommer sig att många svenskar inte törs säga vad de tycker. Ibland beror det kanske på planer om dyrare huslån och bättre jobb, men lika ofta är det nog en oro för att sticka ut. Sen blir det okej att hålla tyst eftersom alla andra gör det. Så är det med all moral, den skapas i det sammanhang där man befinner sig.
Men jag är verkligen rädd för vad som håller på att hända med det här landet. Jag tycker faktiskt att det handlar om moral. En retorik som går ut på att välja ut en redan svag grupp som syndabock för problemen i samhället riskerar att plocka fram det allra lägsta i människan. Det har det redan gjort. Exmpelvis vädjade en Sds partiledare sverigevänner att sluta mordhota journalisten Niklas Orrenius barn med tanke på julfriden.
Jag tror att vi alla måste bli lite modigare och stå upp för alla människors lika värde om vi ska kunna vända den här utvecklingen. Det är väldigt svårt att veta hur, men att börja med att stå för sig själv är nog ingen dålig början. Eller att helt enkelt inte lyssna på när folk pratar en jävla massa skit. Samtidigt som vi skapar på ett inkluderande och mer tillåtande kollektiv än det gamla folkhemmet. Själv mår jag bäst i kollektiv där folk är så olika som möjligt, både vad gäller nationaliteter, sysselsättningar, familjesituation, intressen och ålder. Det är i sådana sammanhang jag kan känna att jag får lov att vara mig själv.Så borde det kunna vara för alla? Hur svårt kan det va att fatta?
När vår Fredrik Reinfeldt höll sitt sommartal så vädjade han till svenska folkets hjärtan ifråga om flyktingpolitiken. Sedan sa en retorikexpert att det var fel, för folk kan inte ta till sig sådant, att man istället ska komma med exempel på riktiga personer istället för att hänvisa till någon kollektiv massa. Problemet är väl att många som till och med är för en generös flyktingpolitik inte själva känner en enda flykting, så det där med att ta personliga exmpel blir väldigt svårt.
Sen fattar jag inte vad det är som är så himlans generöst med svensk flyktingpolitik idag. Eller som min syster sa häromdagen; vi har ju redan den flyktingpolitik som SD säger att de vill ha. Apropå att dina syskon son dött och att du ändå inte får ta hit din gamla mamma, trots att du bott i Sverige sedan 90-talet. Eller andra som jag känner till som bott här i flera år, som har jobb, men som ändå inte får stanna kvar i Sverige. Det var bättre för några år sedan säger man. Eller? Jag vet inte. Hur var det med de apatiska barnen?
På sistone har det kommit fram åsikter om att det alltid varit främlingsfientligt i Sverige. Jag vet. Jag har hört. Men det finns ändå en vits att hålla en snygg debatt, att inte vädja till det lägsta i människan. Att elda på sådana sidor leder inte till något bra. Sen är det förståss oerhört viktigt att de som utsätts för rasifiering (ännu ett nyord som presenterats i dag) får komma till tals.
Dock finns det andra problem som jag verkligen tror att vi skulle må bra om vi pratade om, exempelvis att vi pratade om att det fortfarande i dag är en skam att vara fattig. Det är det som jag tycker är problemet att vi i alla tider haft människor som hamnat längst ner och därför föraktats. Varför pratar vi inte mer om det? Sist ett helt enastående klipp som jag såg på facebook i går där Muhammed Ali på ett roligt sätt förklar hur det var för honom att växa upp i ett kristet USA:
:
