Svar till Karin
Kategori: Allmänt
Helt bortkommen. Det är så jag upplever mig i Somalia. Det är endast jag som vet att jag finns och vad jag är kapabel till. Folk omkring mig vet inte ett dugg om vem jag är. De vet endast att jag är dotter till Abdulle Osman, en gammal polisman som de flesta kommer ihåg och säger mycket gott om. Jag är väldigt glad över att ha fått reda på att min far gjort så många bra gärningar. Det jag skriver mest om är att den samhällstruktur som format Somalia under kriget är skrämmande eftersom den domineras av giftiga krafter utifrån. Jag känner ett vemod över hur Somalia formas. Det kan bero på att jag är helt bortkommen i själva samhällets transformering. Det är ett känt fenomen att människan är rädd för det främmande.
Jag följde slöjdupproret i Sverige och har kommenterat det flera gånger. Det är bra att man visar stöd till de som drabbas av orättvis behandling. Slöjupproret gjordes på ett praktiskt sätt. Att slöjan skulle vara en förtryckande symbol är den yttre världens uppfattning om slöjan. Den inre upplevelsen kan vara annorlunda. För mig har det utlöst en frigörande kraft att få bära slöja och det har varit värdefullt. Jag bär slöja och niqab när det behövs. Det var inför min resa tillbaks till Somalia som jag började klä mig så. Jag bar inte i slöja innan jag lämnade Sverige och inte heller under tiden jag levde utanför mitt hemland. Anledning till att jag ville komma hem till Somalia var större och viktigare än ett plagg. Jag tar inte skada av slöjan. Jag vet att jag är en människa bakom slöjan och för mig räcker det att det endast är jag som vet det.
I Sverige hävdar antirasistiska aktivister att deras antirasistiska arbete genomsyras intersektionel analys. Det är en bra riktning att gå i. När man samarbetar med sådana aktivister så märker man tydligt och klart att det det arbetar emot är en del av de privilegier de själva har. Medvetet och omedvetet så väljer de att upprätthålla det väsäntliga i det hela, nämligen den självupplevda godheten. Sådant de har programmerats med under barndomen. Läran om rasbiologi som rådande för inte särskilt länge sedan och som har socialiserats in i det svenska samhället. Den svenska självgodheten grundas av en rutten förnekelse som har gjort det surt i den svenska politiken och de svenska medierna under en lång tid. Den självgoda bilden förvandlas till en sanning som inte håller måttet i vardagssammanhang. Det uppstår en konflikt i människors hjärna, mellan den ruttna förnekelsen och sanningen. En rasistisk akt kan aldrig förklaras med att man menade väl när man sa eller gjorde så. Eller att man missförstod fel. Eller att det inte var så man menade. Det jag skriver här gäller inte bara svenskar. Jag är också påverkad av hur jag programmerats och socialiserats under barndomen. Ingen är fri från rasism och sexism.
Det enda man kan göra är att förändra sin livsstil och sina tankemönster. Förändringen måste börja med en själv. Är man inte redo att förändra sig själv så är man den värsta sortens hycklare. Det finns människor som medvetet ingår i politiska partier och ekonomiska institutioner som hämtar sina program från rasbiologiläran och patriarkala strukturer. Deras övertygelse är grundad på en övertygelse nivå där de kan uttrycka tex: “Nivån på samtalet om rasism i det här landet är så låg. Här måste vi fortfarande debattera om varför det är fel att använda n-ordet” lbeza @lenabeza. Sedan finns de andra människor som är medvetna om att rasbiologiläran och patriarkala systemet är grogrund för orättvisor. De vill åstadkomma en förändring men utan att ändra sin egen livsstil. Jag undrar om det går ihop att leva så. Går det att upprätthålla institutioner som får vinster av att verka mot rasism och sexism samtidigt som de drar nytta av dessa strukturer? Det låter som att säga: Jag äter pepparkakor fast jag vet att de är giftiga.
/Wilo
