begripliggorande.blogg.se

Det är en tidig söndagsmorgon. Jag är den enda i familjen som är vaken.  När jag gick upp för en halvtimme sedan så var tanken att jag skulle skriva på min roman, som jag skrivit på i fem år nu. Men det blev att jag satte mig här i stället. Det har hänt någonting med mig sedan vi började skriva på bloggen tillsammans. Plötsligt förstår jag på riktigt, varför jag är dedikerad för skrivande. Ett slags brinnande för att förstå, se något annat. Jag är en person som hela tiden strävar efter att stå över mig själv, att bli uppkopplad till något roligare, eller mer givande.

Tanken var nu att jag skulle skriva lite om vad jag gjort de senaste veckorna. Men jag kan inte se något av det som hänt skulle vara särskilt intressant för någon annan att läsa om. Eller jo. I relation till ditt så ser man nog ett konstigt mönster.

Jag tycker att min son sitter för mycket framför datorn. Ibland får jag utfall och gormar om att han skulle vara datamissbrukare. Men när vi kollar upp symptomen så är det aldrig något som stämmer. Dataspel är för honom inget missbruk, det är bara ett stort intresse. Han har kompisar men han väljer så ofta att vara hemma. Men han sköter allt väldigt bra. Förutom att vi inte introducerat honom särskilt mycket i hemsysslor och det är vårt eget fel. 

 

Själv har jag en uppväxt i ett hus som alltid var fullt av folk. En vanlig lördagmorgon så kunde jag vakna vid halvåtta tiden av någon högljudd diskussion i köket. Varje dag, vardag som helg kom det folk hem till oss och drack kaffe. Ofta både på dag och kvällen. Mina föräldrar var bönder och det kunde hända att det kom någon annan bonde på förmiddagskaffe efter mjölkningen. Vi hade en stor släkt som vi träffade ofta på olika slags kalas. Men jag ville vara ensam. Så fort det bara gick så slutade jag att följa med på de där födelsedagskafferepen och var hemma och läste. Egentligen tror jag att det handlade om makt, att få bestämma över sina egna tankar. Skapa sin egen sfär. Jag bestämde tidigt att jag skulle flytta till stan och bo i ett hyreshus. Egentligen skulle jag nog vilja bo i en större stad, åtminstone i Köpenhamn. Men det blev här vi hamnade. Särskilt anonym har jag inte blivit heller. Jag känner mina grannar väldigt väl. Det är alltid några människor som jag träffar på och pratar med bara jag går ut på gatan. Men jag försöker i alla fall att inte vara så där överdrivet anpassad. Samtidigt ser jag att detta att min idé om indvidualism är en myt som jag fött in i, genom de berättelser som format västvärlden, allt från Odysseus resa till dagens generationsromaner och filmer som går ut på att definiera jaget. Men jag vet inte riktigt hur man skall komma loss i från det här. Det måste vara främst ett politiskt problem. Det Somalia du beskriver som fanns innan kriget, som byggde på det kollektiva låter väldigt fint. Men det krockar med dagens individualistiska samhälle och det var kanske en orsak till att det inte längre fick plats i världen? Vad tror du? Jag tror att vi måste bygga en värld där det finns plats för individen att göra vad hon vill, att inte bära sjal om hon inte vill, men samtidigt få henne att bidra till ett gemensamt samhälle. Att låta pengar gå till skatt kanske, istället för till en ny bil. Men att vi måste skapa ett intresse för det större, få folk att förstå värdet av det gemensamma samhällsbygget, men ett bygge som ger plats för egna val. Det är så det blir bra. Problemet i dag är att det ser ut som att folk kan välja själv. Men det kan de inte, för det finns knappt något utrymme för att tänka. Folk hoppar på saker som andra redan tänkt ut åt dem. Ibland blir jag galen på politiker, främst de borgerliga, som säger att folk ska få välja själv. För det är så väldigt grundläggande att folk tänker inte själv så mycket utan man formas av strömningar i samhället, av de övergripande politiska visionerna. När KD säger att familjen skall bestämma själv över föräldraledighet och dylikt så sanktionerar de samtidigt en traditionell bild av familjen, hur den är. Hur skulle det annars komma sig att i de flesta familjer så tar pappa ut sin ledighet över sommaren? Att anpassa sig och följa de rådande idéerna är alltid bekvämaste. Hur många gånger har jag inte fått berätta om att jag bara hade 6 månaders föräldraledighet med sonen. Att det är en berättelse som inte riktigt får plats. För att få folk att må bra brukar jag lägga till att det var jobbigt. Annars slutar min betraktelse oftast i något slags konstigt tomrum som jag inte riktigt klarar av. Det finns så mycket i det här med familjen som jag har så svårt för. Men jag kan inte hela tiden säga emot. Jag tror till exempel att det är dumt att göra mamman till HP (huvudpersonen) i ett barns liv. Det är väl rent kommunistiska idéer kanske. Men jag förstår inte varför ett barn inte skulle knyta an till flera personer, vilket jag tror är det bästa. För det är inte helt säkert att man är så bra mamma, eller att någon annan vuxen kanske kan ge barnet något annat som inte föräldrarna har. Senast i veckan hörde jag den svenske kungen prata om sina barns uppväxt och att det var särskilt svårt för barnen att drottningen var borta så mycket, eftersom mamma och barn knyter an särskilt. Denna rent vanliga åsikt tycker jag är direkt samhällsfarlig, men jag kan inte gå runt och prata om det här hela tiden. Samtidigt tvingas jag hela tiden lyssna på liknande resonemang. Jag tror att vissa saker som du skriver om uppväxten i Somalia skulle vara bra att ta tillvara på i vårt samhälle. Hur ni levde tillsammans.  

 

Det här är förståss rena lyxproblem men intressant ändå tänker jag när vi skriver om vad vi gör, att man måste lära sig tänka annorlunda. Att du köpt mark i din hemby där du ändå inte kommer att vilja bo är en liknande grej tror jag. För idag känner jag att jag sitter fast i mitt sociala arv om att vara så social. Jag har ett väldigt stort umgänge, som jag gillar, men egentligen hade jag velat vara mer ensam. Men jag kan inte. Det intressanta är att jag nu också försöker felgöra min son för att han har samma drift som jag hade när jag var i hans ålder. Detta vet jag också är helt fel. Jag borde egentligen berömma honom för hans förmåga att sköta skolan, att träna och vara världens bästa storebror. Det gör jag, men det är vanligare att jag säger till honom att inte spela dator.  

 

Jag tänker på kaoset i Mogdishu. På min egen drift mot kaos. Att jag är filosofiskt grundad i en tro på kaos. Som en filosofi som heter Deluze säger att Kaos inte är en negation eller frånvaro av ordning utan skillnader som inte tänkts eller påträffats. Jag får inte ihop det med kaos i en stat. Men jag tror att det kaos som ni har är ett planerat kaos och det är något helt annat. Ett sätt att skapa makt över människor genom att skapa förvirring. Det är som sinnesjukdom i en samhällskropp. 

Jag tänker på en gammal tant som är död sedan länge och inte har några släktingar. När jag var liten bodde hon i ett fallfärdigt hus i skogen och gick upp på natten för att hämta mjölk hos grannen. Hon var en sådan som barnen som bodde i närheten av berättade om, som någon väldigt lustig.  Då jag blev vuxen tog min systers familj över marken där det där huset låg. De var bekymrade för henne. Det var kallt på vintern, inte alls uppvärmt och taket verkade vara på väg att rasa in. För den här människan var det inget problem direkt. Under några år hade hon bott under en gran.

 

 

Men hon hade också haft ett annat slags liv en gång, haft en egen frisörsalong. Var konstnärligt lagd och hade befunnit sig i vissa konstnärliga kretsar i Stockholm. Hon hade bott tio år i det där huset som egentligen borde varit rivit. Från början var det sagt att hon skulle bo öve en sommar. Trots att hon levde som hon gjorde så hade hon några vänner kvar som hjälpte henne ibland.  Men det gick i princip inte att föra ett riktigt samtal med henne. Hon hade många djupa tankar men det var helt förvirrat. Fast min syster, hennes man, och barnen tyckte mycket om henne ändå. De fascinerades över henne. Ibland kom hon hem till dem med presenter till barnen. 

 

Tillslut så ordnade de så att hon fick en lägenhet i stan. Jag var med på ett besök där. Hon hade absolut ingenting i lägenheten. Ingen säng.  Inga mattor. Ett bord fanns i köket. Jag undrade under hela besöket var hon sov, men jag antog att hon hade något i garderoben som hon rullade ut. Du kanske undrar varför ingen hjälpte henne att få möbler. Jo för att hon hade kvar sin integritet och det avskalade absurt enkla var den stil hon föredrog. Annars hade hon nog aldrig bott vare sig under en gran eller i ett fallfärdigt hus. Fattigdom var inte hennes problematik. Det såg bara ut så. Vi skulle få te och det tog två timmar innan teet kom på bordet. Jag  överdriver inte. Kanske tog det tom lite längre tid.Vi höll på att aldrig komma därifrån.  För det var så mycket som hon skulle prata om och så mycket förvirrade ordningar innan hon fick fram rätt saker i den här lägenheten där det egentligen inte fanns någonting. Jag tänker att hon var lite som allmäntillståndet i Mogadishu. Helt förvirrad stad och helt förvirrad människa. Inte kreativt kaos utan bara en stor oförståelse för hur saker och ting hörde ihop. Men skillnaden är förståss i faran. Den här kvinnan var inte farlig för någon. Mogdiashu är farligt för många.